Teknik- och vetenskapshistoriska seminariet, HT23

Här finns schema för det Teknik- och vetenskapshistoriska seminariet HT23.

Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , | Lämna en kommentar

Instrument som förbindelselänkar mellan astronomi och andra delar av vetenskap, teknik, industri

Gunnar Larsson-Leander observerade början av förmörkelsefasen för den variabla stjärnan VV Cephei 1956-1957 med en specialiserad utrustning. Till den stora visuella tuben på dubbelrefraktorn, med 61 cm öppning, kopplade han en fotoelektrisk fotometer för att mäta objektets ljusstyrka med hög precision. Dessa instrument hade under nittonhundratalet växt fram som ett sätt att mäta himlakropparnas ljus utan att behöva gå omvägen via den intermediära fotografiska plåten som ljuskänsligt medium; här föll stjärnornas fotoner direkt på en ljuskänslig elektronisk komponent: fotomultiplikatorn. Det var en del av astronomihistorien som kan karaktäriseras av elektronikens intåg – vilket var något annat än den digitala epoken; här var det analog elektronik som var aktuell.

För att mäta stjärnans ljusstyrka riktade Larsson-Leander den mäktiga tuben – storskalig astronomisk instrumentering har en fascinerande natur i det att de är mycket storskaliga och rörliga pjäser och samtidigt mycket noggranna; den jättelika dubbelrefraktorn i Saltsjöbaden kunde följa himlakroppar under timmar med yttersta precision när objekten rörde sig över natthimlen – än mot VV Cep, än mot en tom del av den omgivande himlen, än mot en jämförelsestjärna. Vid varje inställning lästes utslaget från fotomultiplikatorn av och genom att subtrahera utslaget vid ljuset från den rena himlen och dessutom jämföra med en konstant jämförelsestjärna kunde ljusstyrkan från den variabla stjärnan bestämmas noggrant. Ljuset hade då varken landat på en fotografisk plåt eller det mänskliga ögat, utan på den ljuskänsliga delen av en fotomultiplikator.

Fotomultiplikatorn var vid mitten av 1900-talet, när Gunnar Larsson-Leander gjorde sina mätningar, en relativt ny teknik inom astronomin; Saltsjöbaden låg alltså väl till i teknikutvecklingen här.1 Den har även haft en mängd olika användsområden bortom astronomin. Men här vill jag rikta uppmärksamheten på vad Larsson-Leander använder för instrument för att läsa av sagda fotomultiplikator. ”The deflections are recorded on a Speedomax indicating recorder”, som han lite kortfattat beskriver det.2

Om vi kikar på en Speedomax indicating recorder så dyker den upp lite varstans. Den har använts inom kemi, i fasta tillståndets fysik, i Geiger-Müller-räknare, i marinbiologi, i neurokirurgi och i många andra sammanhang. ”Inscription devices” (finns det en bra svensk term?) av märket Speedomax fanns lite här och var i diverse vetenskapliga, tekniska och industriella sammanhang vid mitten av 1900-talet; jag har till och med hittat den i en odontologisk forskningsrapport.

När Gunnar Larsson-Leander mätte det föränderliga ljuset från den variabla stjärnan VV Cephei de där nätterna i Saltsjöbaden 1956 använde han en utrustning som var skräddarsydd för astronomer: en dubbelrefraktor tillverkad av Grubb-Parsons, en kupol, ett höj- och sänkbart golv; storskalig astronomisk utrustning såld enbart till astronomer. Men förutom den här skräddarsydda utrustningen använde han generisk vetenskaplig teknik. Joerges och Shinn använder terminologin ”research-technology” för att diskutera den här typen av instrumentering som ligger mellan olika discipliner, och också mellan olika vetenskaper och olika industriella tillämpningar; ett slags gränsobjekt:

We suggest that instruments such as the ultra-centrifuge, and the trajectories of the men who devise such artefacts, diverge in an interesting way from other forms of artefacts and careers in science, metrology and engineering with which students of science and technology are more familiar. The instrument systems developed by research-technologists strike us as especially general, open-ended, and flexible. When tailored effectively, research-technology instruments potentially fit into many niches and serve a host of unrelated applications. Their multi-functional character distinguishes them from many other devices which are designed to address specific, nar- rowly defined problems in a circumscribed arena in and outside of science. Research- technology activities link universities, industry, public and private research or me- trology establishments, instrument-making firms, consulting companies, the military, and metrological agencies. Research-technology practitioners do not follow the career path of the traditional academic or engineering professional. They pursue “hybrid careers,” shifting back and forth between different employers. Others, while remain- ing with a single employer, establish strong, albeit intermittent contacts with a variety of arenas which are not otherwise connected.3

Jag skriver om den av astronomer skräddarsydda utrusning som de använder på sina unika observatorier, men också om mer generell instrumentering. För att skapa astronomisk data var den observationella astronomen tvungen att se till att den utrustning som vederbörande helt kunde bestämma över samspelade med mer generell teknisk utrustning i ett slags ensemble, en heterogen orkester där uppe på Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.

Om man ställer sig frågor av typen ”Hur gör naturvetare för att skapa data?” så är enligt mitt perspektiv på vetenskapshistorien ett svar att få heterogena sammansättningar av artefakter och praktiker att samspela med varandra. Gunnar Larsson-Leander behövde en ”Speedomax indicating recorder” lika väl som en gigantisk refraktor (det ser väl alla att det är ett astronomiskt instrument?!) i en kupol för att skapa data.

Det är lätt att tänka att astronomisk teknik är teleskop. Det är så mycket mer.

  1. Hearnshaw, John B. The measurement of starlight: two centuries of astronomical photometry. Cambridge: Cambridge Univ. Press, 1996. []
  2. Larsson-Leander, Gunnar. ”Photoelectric observations of the 1956-1957 eclipse of VV Cephei”. Arkiv för astronomi vol 2, nr 12, 1957, s. 136. []
  3. Joerges, Bernward, och Terry Shinn. ”A Fresh Look at Instrumentation: An introduction”, i Instrumentation: between science, state and industry, redigerad av Bernward Joerges och Terry Shinn. Sociology of the sciences, 0167-2320 ; 22. Boston: Kluwer Academic Publishers, 2000, citatet s. 3. []
Publicerat i astronomihistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Alex Wellerstein om Nolans Oppenheimer

Alex Wellerstein skriver bra om Nolans Oppenheimerfilm.

Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

De långlivade instrumenten

Teleskop och andra komponenter i vetenskaplig utrustning omkonfigureras, dyker upp i nya sammanhang, antingen som helhet eller i delar; de antar med tiden olika roller innan de skrotas eller blir museiföremål. Här kommer några rader om ett sådant fall som jag grävde upp ur litteraturen idag:

Vid mitten av nittonhundratalet började det komma forskningsrapporter om hur ljuset från stjärnor kan vara polariserat.1 Yngve Öhman hade sedan länge arbetat med polariserat ljus i diverse sammanhang – som utvecklingen av monokromatiska filter för solobservationer – och bildade ett slags forskningsgrupp kring mätningar av polariserat ljus från galaxer med exempelvis Aina Elvius. Så när det här forskningsområdet med polariserat ljus från stjärnor öppnades upp var Öhman redan väl förberedd. Han konstruerade detektorer för att mäta polariserat ljus, och vad gäller mätningar av polariserat ljus från stjärnor använde han med en 25-cm Cassegrainreflektor, tillverkad av Zeiss, för att mata ljuset till det instrument för mätning av polariserat ljus som han konstruerat.

25-cm Cassegrainreflektor tillverkad av Zeiss omkring 1912, sedan ombyggd av Yngve Öhman och hans kollegor för att mäta polariserat ljus på Stockholms observatoriums station på Capri. Bild hämtad från Lodén, Lars Olof. ”Measurements of polarization and colour of stars in the galactic clusters NGC 2244 and NGC 2287. (Preliminary report)”. Arkiv för astronomi bd 2, nr 5 (1956).

Teleskopet var gammalt. Det hade hamnat på Stockholms observatorium i samband med den totala solförmörkelsen 1914. Alla de tre svenska observatorierna skickade expeditioner till norra Sverige, och under några år före förmörkelsen sensommaren 1914 beställde observatorierna i Uppsala, Lund och Stockholm nya instrument för att observera solförmörkelsen.2

Men man kan misstänka att de tog tillfället i akt att skaffa instrument som egentligen var användbara till annat än solförmörkelseexpeditionen; den mycket ovanliga händelsen med en total solförmörkelse synlig från Sverige – nästa gång fenomenet inträffade i Sverige skulle bli 1927, därefter 1945 och 1954, sedan 2126 – gjorde att det fanns tillfälliga medel tillgängliga för anskaffning av instrument som kunde användas till annat än solförmörkelseobservationer, som exempelvis astrograferna i Uppsala och Lund som köptes för det här tillfället.

Stockholm skaffade alltså en 25-cm Cassegrainreflektor till förmörkelsen 1914 och nu kom det väl till pass när Öhman och hans medhjälpare behövde ett mindre instrument att flytta ner till den nya solstationen på Capri. Där monterades teleskopet upp. I en mening var det en Zeissreflektor från 1914, i en annan mening var det något helt annat; försedd med helt ny montering och en helt ny uppsättning detektorer för en helt ny typ av mätningar som knappast var aktuella 1914 var det en hybrid av 1914 och 1956.


*

Astronomisk instrumentering kan vara långlivad. Ett sätt att se på det hela är att säga att detta verkar konserverande: när ett observatorium väl bestämt sig för en utrustning, blir de fast i det instrumentet tillåter i årtionden; instrumentvalet blir styrande för framtiden.

Men det här är bara en delsanning. Teleskoputrustning kan gå nya framtider till mötes när de kopplas ihop med senare tiders detektorer, vilket gör att de förnyas. Ett välkänt exempel är upptäckten av exoplaneter som till och med renderade ett Nobelpris till Didier Queloz och Michel Mayor 2019. De använde ett teleskop från 1950-talet men spektrometern var helt modern.3 Och det här tror jag händer mest hela tiden; teleskop är inte alltid så konserverande och bestämmande för utvecklingen som det kan tyckas.

Och instrument kan delas upp i olika delar, kannibaliseras, och börja användas i helt andra sammanhang än vad de var utvecklade till från första början. Öhmans användning av en reflektor från 1914 på Capri i mitten av 1950-talet är ett exempel på denna långlivade men samtidigt rekontextualiserande historia av vetenskapliga instrument; de lever ett slags Barbapappaliv, formbara för nya tiders nya vetenskapliga intressen men samtidigt med materiella länkar bakåt i tiden.

  1. Hall, John S., och Alfred H. Mikesell. ”Observations of polarized light from stars.” The Astronomical Journal 54 (01 september 1949): 187–88; Hiltner, W. A. ”Polarization of Light from Distant Stars by Interstellar Medium”. Science 109 (01 februari 1949): 165. []
  2. Holmberg, Gustav. Reaching for the Stars: Studies in the History of Swedish Stellar and Nebular Astronomy, 1860-1940. Lund: History of science and ideas department, Lund university, 1999, s. 44ff. []
  3. Jag har skrivit lite om episoden i Holmberg, Gustav. ”The Momentum of Maturity: What to do with Ageing Big Science Facilities”. I Legitimizing ESS: Big Science as a Collaboration Across Boundaries, redigerad av Thomas Kaiserfeld och Tom O’Dell. Lund: Nordic Academic Press, 2013. []
Publicerat i astronomihistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Bluesky

@gustavholmberg.bsky.social

Publicerat i nätkultur | Etiketter | Lämna en kommentar

Postdoktjänst i teknik- och vetenskapshistoria

En fyraårig postdoktjänst i teknik- och vetenskapshistoria är utlyst vid Laboratory for the History of Science and Technology i Lausanne.

We welcome scholars with a research project in any aspect of the history of science and technology (excluding medicine), in any region of the world, in the modern period (1750 to today).

Sista ansökningsdag: 10 september. Läs mer här.

Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Mobilitet vid svenska universitet

I en intressant debattartikel tittar Nils Hansson och Bo Rothstein på akademisk mobilitet vid svenska universitet. De börjar med en rapport från SNS 2014 och uppdaterar den med ny data:

Mer än 70 procent av professorerna i historia i Lund och Uppsala hade gjort sin forskar­utbildning vid sin egen institution. Bland de svenska fysikerna var siffran 50 procent.
[…]
Vi har tittat på hur situationen ser ut nu tio år senare. Vad gäller historia så har situationen i Lund och Uppsala inte förändrats alls. Mer än 70 procent av historikerna som nu har en professur i Lund disputerade även där och så är det även i Uppsala. Tittar vi mer generellt på humaniora så ligger motsvarande andel för intern­rekrytering för Språk- och litteratur­centrum vid Lunds universitet (där ämnen som filmvetenskap, svenska, engelska, grekiska, latin och svenska ingår) också på cirka 70 procent. Merparten av universitets­professorerna inom humaniora rekryteras således internt. Situationen vid institutionerna i fysik vid de båda universiteten är däremot lägre. Färre än hälften av fysik­professorerna i Lund och Uppsala har disputerat vid den egna institutionen. Intern­rekryteringen är fortsatt klart lägre än inom humaniora.

Jag är inte förvånad. Men det är bra att få siffror på detta problem.

Publicerat i universitets- och forskningspolitik | Etiketter | Lämna en kommentar

Bo Lindberg tilldelas Övralidspriset

Bo Lindberg tilldelas Övralidspriset 2023. En mycket läsvärd kollega som dessutom alltid kommer med bra seminarieinspel! Här finns Martin Kylhammars streckare som bygger på hans tal vid utdelandet av priset.

Publicerat i idé- och lärdomshistoria | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Universitetsreklam 1985


Jag bläddrade igenom ett par publikationer med information om högskole- och universitetsutbildning från mitten av 1980-talet, utgivna av SACO/SR. Framförallt innehåller de vederhäftig information om arbetsmarknad och försiktiga framtidsspaningar om diverse akademikeryrken. Men här finns även köpt reklamplats för flera av landets lärosäten. Vissa (Lunds och Göteborgs universitet, till exempel) finns inte med alls. Andra har ett något skall vi säga sparsmakat tilltal: de här utbildningarna finns. Punkt.

Reklam för datautbildningar vid Uppsala universitet, 1985.


Andra säljer in naturvetenskapliga utbildningar – hallå! vi riktar oss till både ”[t]jejer och killar !” – med ett något ängsligt påstående om att ”Namnet på en linje säger inte allt. Bakom döljer sig många intressanta ämnen och inriktningar.”

Reklam för naturvetenskap vid Uppsala universitet, 1985.


Andra högskolor försöker sälja in lärosätets placering i Sverige och att där minsann finns ett fritids- och friluftsliv med ”tempererade bassänger” och annat.

Reklam för Högskolan i Sundsvall/Härnösand, 1985.


Det här arkivfyndet visar på en förhistoria till det vi lever med idag. Jag har vid några tillfällen tidigare (här och här, till exempel) berört fenomenet med lärosätens köpta reklamplatser och varumärkesbyggande. Är det verkligen förenligt med god förvaltningspraxis att statliga myndigheter, som ju lärosätena är, köper reklamplatser? Vad kostar det per år? Hur många lektorer eller doktorander kunde ha anställts för att fylla kärnverksamhetens uppgifter inom forskning och undervisning istället för att köpa kommersiell reklamplats?

Nåväl. Här har vi åtminstone några tidiga exempel på att försöka locka till sig studenter med köpta reklamplatser.

Publicerat i universitets- och forskningspolitik | Etiketter | Lämna en kommentar

Doktorandtjänster i Global History and Governance, Neapel

Åtta doktorandtjänster i ”Global History and Governance” är utlysta i Neapel. Ansök senast 25 augusti. Läs mer här.

Publicerat i Historia | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Björn Lundberg om Historikermötet och AI

Björn Lundberg skriver en konferensrapport om Svenska Historikermötet (som dessutom kopplar samman historikers färdigheter med AI). En koncis och läsvärd tolkning av läget i historievetenskaperna idag.

Publicerat i Historia | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Informerat samtycke och en juvelkupp i verkligheten

Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion på båttur, Göteborgs hamn.


Förra veckan hade vi en institutionsgemensam sommaravslutning. Även om det är så att vårterminen för vissa av oss på LIR inte riktigt har slutat än – det finns fortfarande betygsmöten att delta i, tentor och uppsatser att rätta och kommentera, sommarkurser att undervisa på – så var det en sådan där välbehövlig terminstidsrelaterad festlighet som LIR är så bra på. Ett bra program kring AI i forskning och undervisning samt etik höll oss sysselsatta till klockan fyra, innan båttur runt Göteborgs kanaler och ut i älven och hamnområdena (”Paddan”), middag med trevligt sällskap och avslutande diskodans (bra musik! bra danspartners!) i ett bankvalv från sent 1800-tal vidtog.

En av presentationerna stod Daniel Enstedt för. Han berättade om sina erfarenheter av att bedriva etnografisk forskning och hur förutsättningarna för denna komplicerades av hur hårt man tolkade diverse forskningsetiska riktlinjer. En mycket bra presentation, som gav upphov till flera intressanta frågor och tankar i efterhand. Daniel pekade även på ett upprop publicerat på DN Debatt, och ett lästips i samma riktning är en artikel av David Wästerfors.1

Daniels presentation ligger i bakhuvudet när jag nu börjar skumma igenom ett paper om en juvelkupp vid en mässa (TEFAF) förra året, skrivet av kriminologerna Donna Yates och Diāna Bērziņa.2 Utifrån deltagande observationer, fältarbete och tolkningar av känslor, sinnen och ”atmospheres” diskuterar de inramningen av en smash and grab-kupp som har närmast filmiska kvaliteter med utklädda brottslingar i Peaky Blinders-utstyrsel som slungar släggor mot glasmontrar och sedan beger sig av med massor av diamanter.

Skulle deras studie av konstmässan TEFAF ens kunnat utföras om de skulle följt alla riktlinjer om samtyckesblanketter och annat som följer av en strikt tolkning av regler för forskningsetik?

Ett sidospår: kombinationen konstsamlande, konstvärldar, smuggling av arkeologiska och kulturella artefakter och kriminologi ligger långt från mina vetenskapshistoriska forskningsämnen men jag gillar att titta in på det här fältet ibland. Och då är Donna Yates blogg och twitter bra källor, det var via ett blogginlägg och ett Twitterinlägg som jag hittade papret av Yates och Bērziņa.

  1. Wästerfors, David. ”Den etnografiskt okänsliga etikgranskningen”. Statsvetenskaplig tidskrift 121, nr 2 (2019). []
  2. Yates, Donna, och Diāna Bērziņa. ”Affective Atmosphere in an Art Fair Jewel Heist”. European Journal on Criminal Policy and Research (2023). []
Publicerat i kriminologi | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Vad Västlänken gör med Göteborg, avsnitt 728

Kjellbergska gymnasiet, sedermera Artisten, ritad av Ragnar Ossian Swensson. Uppförd 1935, demolerad 2023 i samband med bygget av Västlänken.

Nu har jag hyrt rummet på Johannebergsgatan i ett drygt år. På vägen dit framåt kvällskvisten har jag ibland tagit vägen bakom Artisten, och då gradvis kommit att gilla den vackra trettiotalsarkitekturen. Men nu offras skönheten på Västlänkens altare.

Publicerat i Göteborg | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Är Norge undantaget bland petrostaterna?

Jag läser Owen Matthews essärecension om fyra böcker om Ryssland.1 Det är en intressant recension. Men när han diskuterar Alexander Etkind, Russia against modernity, blir jag lite konfunderad. Boken tycks ha ett schema som ser på kriget i Ukraina i ljuset av en konflikt mellan två slags modernitet: en som premierar en ökande användning av naturresurser och ökad energianvändning och som ser dessa som ett slags framstegsmarkörer; en annan, ”gaia-modernity”, som ser mänsklighetens framsteg som att vi bör använda mindre energi och naturresurser för att utföra behövligt arbete och allt annat som krävs för ett drägligt liv.

This thesis [gaia-modernity] is not wrong – insofar as Putin is a prominent climate sceptic and the Russian economy is firmly founded on the export of hydrocarbons. Etkin is also correct that dependence on oil wealth has, for Russia and all other petrol-dependent countries, proved politically and socially poisonous. ”Economic growth in the exporting petrostates went hand in hand with the incompetence of the ruling elite, who consolidated their power in order to amass even more wealth”, he writes.2

Och sedan går Matthews vidare och avfärdar petrohypotesen som förklaring till varför den ryska eliten startat ett anfallskrig mot Ukraina för att istället söka förklaringen i bland annat denna elits geopolitiska teorier och världsbilder, men det är en annan historia. Vad jag här hängde upp mig på var Matthews och Etkins beskrivning av petrostater och att alla sådana alltid utvecklas i en ”politically and socially poisonous” riktning, med en inkompetent elit.

Var passar Norge in i den här tolkningen? Jag kan väldigt lite om norsk inrikespolitik, offentlig förvaltning och statsskick, men känns det inte som att Norge kan ses som ett undantag i det här schemat?

  1. Owen Matthews, ”Winning on the home front: The triumph of the Kremlin propaganda machine”, TLS 26 maj, 11-13. []
  2. Matthews, 13. (Min understrykning.) []
Publicerat i Politik: Ryssland | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

J. Robert Oppenheimer, säkerhet och politik från 1930-tal till 1950-tal

Jag håller på att läsa Birds och Sherwins Oppenheimerbiografi, och 250 sidor in i boken är det ett slags påbörjad inläsning inför sommarens film om Oppenheimer med Christopher Nolan vid regirattarna.1 Filmen – den sägs bli tre timmar! – lär bygga på sagda Pulitzerprisade biografi.

Förutom biografin är jag även nyfiken på Alex Wellerstein, Restricted Data: The History of Nuclear Secrecy in the United States.2 Hans bok tror jag kan ge andra inblickar i den storskaliga nukleära arkipelagen med dess tekniska, politiska, vetenskapliga och andra dimensioner än en biografi över en förvisso central men ändå enstaka individ ger.

Än så länge har jag bara följt delar av Wellersteins bloggande i ämnet, som exempelvis den här bloggposten, som jag klipper in delar av här:

But. Once you ask the question, Did J. Robert Oppenheimer comport himself according to the standards for a nuclear security clearance in 1954?, it is, in my opinion, very hard to answer “yes.” This is not a referendum on his contributions as a scientist or advisor, or even a referendum on his personality. It is, perhaps, a referendum on the security standards of the time — one can argue they were overly strict and driven more by a hysterical fear of losing “the secret” than practical security. But Oppenheimer’s actions in the 1930s and 1940s definitely did not set him up for a favorable evaluation in the 1950s.

He did have a lot of Communist and near-Communist “associations.” This is just the truth of the matter. His brother, his wife, his sister-in-law, his ex-girlfriend, his students, his colleagues… there’s a lot of Red and Pink in that list! There are really good historical and contextual explanations for that, and the timing matters (Great Depression, etc.). It doesn’t actually mean Oppenheimer was a Communist — though he did probably have closer connections to the Communist Party of the United States than he ever admitted, even if he doesn’t appear to have ever been a card-carrying member — and definitely doesn’t mean he was a spy. But it’s hard to imagine someone in the middle of McCarthyism looking at all that and saying, “this is fine.” This is more of an indictment of McCarthyism than Oppenheimer, to be sure. But even today it would be hard to imagine a director of Los Alamos having that many “associations” with people in radical groups of any political stripe. If it came out tomorrow that the director of a weapons laboratory had family and friends connected to the Proud Boys, for example, there would be some legitimate cause for concern!

And he did exhibit really questionable judgment from the perspective of security. And not just by the standards of the 1950s! He admitted lying to security officers repeatedly about the Chevalier affair. When asked why he did this, Oppenheimer offered up nothing more than, “because I was an idiot.” That is not a strong defense! (The real answer likely was: “Because I was trying to protect my brother.” Which is still a bad answer, but at least a relatable and plausible one.)

  1. Bird, Kai, och Martin J. Sherwin. American Prometheus: the triumph and tragedy of J. Robert Oppenheimer. New York: Vintage Books, 2006. []
  2. Alex Wellerstein, Restricted Data: The History of Nuclear Secrecy in the United States. First edition. Chicago: University of Chicago Press, 2021. []
Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar