Det perfekta tomrummet

Gunnar Larsson-Leander observerade början av förmörkelsefasen för den variabla stjärnan VV Cephei 1956-1957 med en specialiserad utrustning. Till den stora visuella tuben på dubbelrefraktorn, med 61 cm öppning, kopplade han en fotoelektrisk fotometer för att mäta objektets ljusstyrka med hög precision. Dessa instrument hade under nittonhundratalet växt fram som ett sätt att mäta himlakropparnas ljus utan att behöva gå omvägen via den intermediära fotografiska plåten som ljuskänsligt medium; här föll stjärnornas fotoner direkt på en ljuskänslig elektronisk komponent: fotomultiplikatorn. Det var en del av astronomihistorien som kan karaktäriseras av elektronikens intåg – vilket var något annat än den digitala epoken; här var det analog elektronik som var aktuell.

För att mäta stjärnans ljusstyrka riktade Larsson-Leander den mäktiga tuben – storskalig astronomisk instrumentering har en fascinerande natur i det att de är mycket storskaliga och rörliga pjäser och samtidigt mycket noggranna; den jättelika dubbelrefraktorn i Saltsjöbaden kunde följa himlakroppar under timmar med yttersta precision när objekten rörde sig över natthimlen – än mot VV Cep, än mot en tom del av den omgivande himlen, än mot en jämförelsestjärna. Vid varje inställning lästes utslaget från fotomultiplikatorn av och genom att subtrahera utslaget vid ljuset från den rena himlen och dessutom jämföra med en konstant jämförelsestjärna kunde ljusstyrkan från den variabla stjärnan bestämmas noggrant. Ljuset hade då varken landat på en fotografisk plåt eller det mänskliga ögat, utan på den ljuskänsliga delen av en fotomultiplikator.

Fotomultiplikatorn var vid mitten av 1900-talet, när Gunnar Larsson-Leander gjorde sina mätningar, en relativt ny teknik inom astronomin; Saltsjöbaden låg alltså väl till i teknikutvecklingen här.¹ Den har även haft en mängd olika användsområden bortom astronomin. Men här vill jag rikta uppmärksamheten på vad Larsson-Leander använder för instrument för att läsa av sagda fotomultiplikator. ”The deflections are recorded on a Speedomax indicating recorder”, som han lite kortfattat beskriver det.²

Om vi kikar på en Speedomax indicating recorder så dyker den upp lite varstans. Den har använts inom kemi, i fasta tillståndets fysik, i Geiger-Müller-räknare, i marinbiologi, i neurokirurgi och i många andra sammanhang. ”Inscription devices” (finns det en bra svensk term?) av märket Speedomax fanns lite här och var i diverse vetenskapliga, tekniska och industriella sammanhang vid mitten av 1900-talet; jag har till och med hittat den i en odontologisk forskningsrapport.

När Gunnar Larsson-Leander mätte det föränderliga ljuset från den variabla stjärnan VV Cephei de där nätterna i Saltsjöbaden 1956 använde han en utrustning som var skräddarsydd för astronomer: en dubbelrefraktor tillverkad av Grubb-Parsons, en kupol, ett höj- och sänkbart golv; storskalig astronomisk utrustning såld enbart till astronomer. Men förutom den här skräddarsydda utrustningen använde han generisk vetenskaplig teknik. Joerges och Shinn använder terminologin ”research-technology” för att diskutera den här typen av instrumentering som ligger mellan olika discipliner, och också mellan olika vetenskaper och olika industriella tillämpningar; ett slags gränsobjekt:

We suggest that instruments such as the ultra-centrifuge, and the trajectories of the men who devise such artefacts, diverge in an interesting way from other forms of artefacts and careers in science, metrology and engineering with which students of science and technology are more familiar. The instrument systems developed by research-technologists strike us as especially general, open-ended, and flexible. When tailored effectively, research-technology instruments potentially fit into many niches and serve a host of unrelated applications. Their multi-functional character distinguishes them from many other devices which are designed to address specific, nar- rowly defined problems in a circumscribed arena in and outside of science. Research- technology activities link universities, industry, public and private research or me- trology establishments, instrument-making firms, consulting companies, the military, and metrological agencies. Research-technology practitioners do not follow the career path of the traditional academic or engineering professional. They pursue “hybrid careers,” shifting back and forth between different employers. Others, while remain- ing with a single employer, establish strong, albeit intermittent contacts with a variety of arenas which are not otherwise connected.³

Jag skriver om den av astronomer skräddarsydda utrusning som de använder på sina unika observatorier, men också om mer generell instrumentering. För att skapa astronomisk data var den observationella astronomen tvungen att se till att den utrustning som vederbörande helt kunde bestämma över samspelade med mer generell teknisk utrustning i ett slags ensemble, en heterogen orkester där uppe på Karlsbaderberget i Saltsjöbaden.

Om man ställer sig frågor av typen ”Hur gör naturvetare för att skapa data?” så är enligt mitt perspektiv på vetenskapshistorien ett svar att få heterogena sammansättningar av artefakter och praktiker att samspela med varandra. Gunnar Larsson-Leander behövde en ”Speedomax indicating recorder” lika väl som en gigantisk refraktor (det ser väl alla att det är ett astronomiskt instrument?!) i en kupol för att skapa data.

Det är lätt att tänka att astronomisk teknik är teleskop. Det är så mycket mer.

1. Hearnshaw, John B. The measurement of starlight: two centuries of astronomical photometry. Cambridge: Cambridge Univ. Press, 1996. [↩]
2. Larsson-Leander, Gunnar. ”Photoelectric observations of the 1956-1957 eclipse of VV Cephei”. Arkiv för astronomi vol 2, nr 12, 1957, s. 136. [↩]
3. Joerges, Bernward, och Terry Shinn. ”A Fresh Look at Instrumentation: An introduction”, i Instrumentation: between science, state and industry, redigerad av Bernward Joerges och Terry Shinn. Sociology of the sciences, 0167-2320 ; 22. Boston: Kluwer Academic Publishers, 2000, citatet s. 3. [↩]