Archive for the 'Historia' Category

Historikermötet

Published on April 28, 2008 in Historia. 0 Comments

Historikermötet i Lund 2008 var kul, jag försökte gå på så många sessioner som möjligt, vilket innebar tiominutersluncher - sessionen om modehistoria ur ett urbant perspektiv var precis så givande som jag hade hoppats och gav mersmak; Per Wisselgren, Staffan Wennerholm, Kristina Espmark och de andra i sessionen Par i kunskap och politik hade flera bra poänger och röda trådar mellan sina inlägg (även om jag hade hört flera av inläggen i andra sammanhang); på sessionen om TV-historia berättade Pelle Snickars på SLBA intressant om ökad tillgänglighet via nätet för forskare som vill använda arkivets material och så vidare och så vidare.

Såhär i efterhand känner jag mig, som ofta efter en konferens, märkligt upprymd, fylld av uppslag och idéer. Det tar tid att gå på konferens, men precis som läsningen av god sekundärlitteratur kan ge goda idéer till den egna forskningen även om den inte handlar om det man skriver om, är det väl investerad tid att gå på en eller annan konferens om året.

Om förgängligheten

Published on December 7, 2007 in Historia. 2 Comments

Ett av de källmaterial jag använder för tillfället är nätbaserat. Det är en digital kökkenmödding - nej, fel metafor, kanske snarare ett ytterst välorganiserat arkiv med såväl kronologiska som systematiska ingångar - i form av ett webbforum med tiotusentals inlägg, en dokumentation av en vetenskaplig trading zone som sträcker sig mer än fem år tillbaka. Det är ett ypperligt källmaterial för en analys av vissa frågeställningar inom livsvetenskapernas samtidshistoria (mer om min forskning sen - men det är något jag petat i av och till ganska länge nu, och som så sakteliga börjar röra sig från hobbyprojektnivån (som den nyfikne historiker jag är kan jag inte låta bli att ha en eller annan frågeställning liggande på lut, vid sidan av det jag arbetar med) till det där stadiet då man börjar mecka med projektansökningar, förslag till papers och session på konferenser och annat).

Men så började det hicka. Något var fel med servern. Forumet låg nere. De många användarna som möts i forumet började pressa på om forumets omstart och det sattes upp ett annat forum; förslag började komma om att lägga ned försöken att få igång det gamla forumet, dumpa det och göra en ren omstart. Så verkar det bli.

Jag kan förstå de projektdeltagare som vill kunna prata vidare om den senaste utvecklingen och därför vill ha en funktionell mötesplats, men jag, då, med mitt forskningsprojekt? Jag blev faktiskt lite skakis och började tänka sådana där metafysiska historikertankar - nej, inte Toynbee, Spengler med flera, snarare sådan där vardagsmetafysik som man ibland drabbas av; den som rör arkiv och bevarande, källmaterialets förgänglighet, den lyckliga slumpen när man hittar något oväntat och den oersättliga förlusten när något oväntat för evigt försvinner.

Bilder från filmatiseringen av Rosens namn där den galne bibliotekarien Malachias i upplösningen bränner det absolut sista existerande exemplaret av andra boken av Aristoteles Poetik flimrade för mitt inre (nej, det gjorde de inte och ja, jag överdriver: ett webbaserat samarbetsverktyg inom proteindynamik är inte Aristoteles försvunna verk om humor).

Så kom det gamla forumet upp igen; alla nya inlägg verkar postas i det nya men det gamla ligger kvar där. Lycka. Jag kan fortsätta min analys av den här vetenskapliga kommunikationsplattformen.

Men det finns ett gnagande orosmoment där nånstans. Som historiker har jag jobbat med ganska handfasta material, snabbt och skickligt och systematiskt förvarade och framplockade av arkivarier och bibliotekarier; materialen är just material, materiella lämningar från förgången tid. De har känts stabila: oavsett om det gällt astronomiska almanackor från 1720-talet, astrofysikaliska forskningspublikationer från 1880-talet, livsmedelstekniska policydokument från 1950-talet eller brevväxlingar mellan solforskare på bägge sidor om järnridån på 1960-talet har man inte direkt känt någon påtaglig känsla av att källan liksom kan försvunna från en stund till en annan, upplösas i atomer samtidigt som man arbetar med den.

Bevarandeaspekten är en ibland påtalad men trots det illa skött del av internet, ett slags teknologiskt misslyckande. All heder åt Brewster Kahle och hans gäng, men det är något som saknas här.

Rudbeck på kinesiska och en historiker bland fondmäklarna

Published on October 31, 2007 in Historia. 0 Comments

David King, som jag lärde känna när han var gästforskare i ett par omgångar på idé- och lärdomshistoria för tio år sedan, har börjat blogga. Bland annat kan man läsa om hur hans välskrivna bok om Olof Rudbeck, som redan nått ut till många läsare - efter den engelska utgåvan publicerades den på Fahrenheit, sedan som Månpocket förra året - nu kommer nå ännu fler, i och med att den översatts till kinesiska.

David tipsar om böcker och andra händelser på den internationella historiescenen, bland annat om hur Harvardhistorikern Niall Ferguson rekryterats som analytiker för en hedgefond vilket jag tyckte lät spännande, så jag googlade fram detta:

LONDON - “The devastating nuclear exchange of August 2007 represented not only the failure of diplomacy, it marked the end of the oil age. Some even said it marked the twilight of the West.”

It may read like bad science-fiction, but the above scenario came from the pen of from Harvard professor and historian Niall Ferguson, whose prediction of a chaotic, war-torn future, published in the London Telegraph in 2006, has struck a chord with, of all places, British hedge fund GLG Partners.

As a result the firm appointed the controversial Ferguson as a consultant, in the hopes that he will help them better navigate today’s turbulent financial markets. No doubt GLG believes his deep expertise regarding past eras of strife–like 19th-century imperialism and both world wars–will help guide them through today’s roiling, if not yet apocalyptic, markets.

Mer om Ferguson på GLG Partners här.

Erik Penser, jag väntar på ditt mail …

Socialdemokratins århundrade

Published on September 6, 2007 in Böcker, Historia and vetenskap. 0 Comments

Läste Vernon Bogdanors recension av Sheri Berman, The Primacy of Politics: Social Democracy and the Making of Europe’s Twentieth Century (Cambridge University Press) (TLS 13 juli). Ännu en i raden av böcker man vill läsa, helt klart.

Update: här finns Crooked timbers seminarium om Berman.

John Lewis Gaddis

Published on July 18, 2007 in Böcker, Historia and kalla kriget. 1 Comment

Jag läste John Lewis Gaddis, The Cold War (2005; 2007). Och här är det helt klart en mångårig lärargärning som ligger bakom; Gaddis har verkligen ett fast grepp om ett större historiskt förlopp, en berättelse som har en logik, som hänger samman; där många episoder, händelser, individer knyts samman till något slags helhet.

Bra jobbat.

Å andra sidan är Gaddis helhet inte min helhet. Här finns snudd på ingenting av kulturhistoriska aspekter på det kalla kriget. Han rör sig nästan uteslutande bland den internationella politikens högre sfärer; det är en bild av det kalla krigets grand strategy som om man kommenterade ett parti Risk. Och det som är mitt område, kopplingar mellan naturvetenskap, teknikutveckling, forskningspolitik och det kalla krigets förlopp, är direkt undermåligt presenterade.

Han kommer förstås inte undan det - man kan inte, inte ens med Gaddis perspektiv, bortse från att åtminstone nämna kärnvapen och Sputnik - men det är områden som just mest blir omnämnanden, de kunde analyserats mer och han använder en mycket spartansk uppsättning sekundärlitteratur när han diskuterar de aspekterna. För saken är ju att det de senaste 10-20 åren kommit ganska mycket forskning som analyserar hur naturvetenskap, teknik, forsknings- och utbildningspolitik hängde samman under det kalla kriget; inget av det verkar Gaddis ha snappat upp.

Ingen historiker kan eller bör greppa allt i ett syntetiserande verk. Men lite mer av just syntes av olika forskningsriktningars syn på det kalla kriget hade jag gärna sett.

Sist en tanke om paketering och marknadsföring. Pocketboken är försedd med flåsiga baksidesblurbar (och framsidesditon), den riktar sig uppenbarligen till en läsekrets utanför fackkretsarna. Ändå har man inte tummat på det här med noter och fullödig litteraturlista. All heder åt Penguin.

Några ord om Ebbe Carlsson

Published on July 17, 2007 in Böcker and Historia. 0 Comments

Jag läste Anders Isaksson, Ebbe: Mannen som blev en affär (Stockholm, 2007). Man läser den snabbt och man gillar den. (Uppenbarligen har den fler läsare: den har redan nått andra tryckningen). Men man har också vissa invändningar.

Det finns flera skäl till varför jag gillar den. Mina egna minnen triggas när jag läser: född 1967 har jag minnen av namn som Claes Zeime, Sven-Åke Hjälmroth, Walter Kegö och andra i mordutredningens uppsättning mer eller mindre betydelsefulla figurer som flimrade förbi i media åren efter den 28 februari 1986. Här vävs de in i en berättelse.

Viktigare är att Isaksson kartlägger många av de sociala nätverk som vävdes i socialdemokratin under partiets kanske allra mest mäktiga period; boken är ett slags politisk samtidshistoria som är initierat skriven, utifrån ett perspektiv där parti och stat är på väg att smälta samman. Det är också en snabbläst bok, i något slags positiv betydelse av ordet snabbläst.

Tyvärr brister boken när det gäller källhänvisningar. Vi vet helt enkelt inte varifrån Isaksson hämtat de flesta av sina uppgifter. Det finns en käll- och litteraturförteckning, men det finns ingen fortlöpande notapparat som pekar på distinkta ställen i källorna eller litteraturen. Det känns som om författaren nog har mer på fötterna än han visar; med noter hade bokens värde ökat.

Lite märkligt är det ända att Isaksson inte skriver om Statsrådet-böckerna. Inte fan vet jag vem Bo Baldersson är - eller var -, men ett rykte gör ju gällande att det var Ebbe Carlsson som dolde sig bakom pseudonymen. Och, visst, varför inte - karln hade insikter som få i socialdemokratins övre skikt; han gillade dessutom komiska författare Evelyn Waugh (ja visst - Waugh skrev ju inte bara nostalgiska betraktelser över ett svunnet mellankrigsöverklassengland, kolla till exempel in Press-stopp) och Fritiof Nilsson-Piraten; han hade, med Ingvar Carlssons karaktäristik, “livlig fantasi”; han lär ha levererat “skvaller och anekdoter om det dagliga livet i kanslihusets politiska societet” (Isaksson, s 78).

Hursomhelst: trevligt och snabbläst för den som är intresserad av samtidshistoria. Perfekt sommarläsning. Läs den tillsammans med en kopp te. Det hade Statsrådet gjort.

Peter Englund skrev om boken nyligen. Bland annat tar han på ett intressant sätt upp värdet av en kritisk läsning av alla de memoarer och andra texter som “alla, utan undantag, urskuldar sig, sprider rök eller lägger till rätta”, texter som omger Ebbe Carlsson och hans tid. Det här med att förstå texters uppkomst är självklarheter för historiker, men det förtjänar ändå att påpekas gång efter annan. På det sättet kan historikern bidra med något till samhället som inte bara handlar om förflutenhetens landskap utan även om hantverk och kritisk informationshantering: ibland är kunskap om kartritning viktigare än kartan i sig.

Svenska medier

Published on May 25, 2007 in Historia and Media. 9 Comments

Det är skönt att gnälla lite.

Det pågår en diskussion om Foucault; om det är en omvärdering är oklart, det får historien utvisa, men den pågår. Det tycker jag är intressant. Läs till exempel recensionen av den engelska nyöversättningen av History of Madness, signerad Andrew Scull, i TLS, 21 mars. Den ursprungliga översättningen var en förkortad version av en doktorsavhandling: eftersom den saknade tillräckligt antal noter och annat, kunde den som inte gick till den franska originalutgåvan - och det var nog få som gjorde det - kontrollera vilka källor Foucault hade för sin omtolkning av historien.

Nu finns den ursprungliga franska texten i dess helhet överförd till engelska; i sin recension skjuter Scull in sig på den dåliga empiriska underbyggnaden och den närmast totala bristen på anknytning till något slags modern forskning i Foucaults första bok. Foucault framstår i Sculls recension som en slarvig historiker.

Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen - jag är inte psykiatrihistoriker - , men jag finner den lite intressant, som ett tecken, kanske, på det slags förskjutningar och långsamma förändringar som pågår inom humaniora och samhällsvetenskap. Men - och nu kommer det utlovade gnället - var ska man gå för att ta del av den här diskussionen?

Inte till svenska medier i varje fall.

I dagens Sydis finns en artikel av MarieLouise Samuelsson (verkar inte finnas på nätet) som diskuterar journalister kontra medborgarjournalistik. Det är företeelser som hon fullständigt sågar. Det är journalister som ska skriva; de är “bättre än de flesta på att navigera i departement och diarier och på att snabbt avläsa, avslöja och beskriva eventuella missförhållanden”, hon pekar på att populism inom journalistiken - vad nu det är - “minskar utrymmet för skarp och yrkeskunnig granskning av politisk och annan maktutövning.”

Suck.

Ta kulturjournalistiken som ett exempel. Jag har fullkomligt gett upp hoppet om svenska kultursidor. De är präglade av snuttifiering, rädsla för längre resonemang. Texterna tycks bara bli kortare och kortare, kanske till följd av övergången till tabloidformat, kanske beroende på en allmän rädsla för att framstå som “svår”, när man ska ha med nöjen och annat i samma kostym; ett slags medial adhd-mentalitet.

Häromåret, berättar Fredrik Pålsson (SDS 25 maj), var Weekendavisen - vilken tidning det är, en dansk TLS! - intresserade av att göra en svensk utgåva, men efter “en grundlig marknadsundersökning beslöt sig danskarna för att inte genomföra satsningen. Orsaken? För att de upptäckte att vi i Sverige till stor del saknar det som är Weekendavisens bärkraft: en oenig offentlighet.”

Och är det bara min inbillning, eller har inte mängden humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare som skriver på kultursidorna minskat sedan 1980-talet (som är den tid jag kan överblicka)? Är vi utträngda av alla dessa journalister som skriver där? Ibland hör man gnäll på oss forskare att vi borde delta mer i den allmänna debatten, men släpps vi in där?

Svensk dagspress i allmänhet, inte bara kulturbevakningen, börjar mer och mer likna Metro: slå upp ett uppslag på måfå i någon morgontidning och risken är rätt stor att du möts av en yta täckt av annonser och ett eller annat TT-telegram. Det verkar som om morgontidningarna bemöter konkurrensen från gratistidningarna genom att försöka bli mer som gratistidningarna, inte mer olika.

Men åter till kulturbevakningen. Nu lusläser jag inte alla de stora svenska dagstidningarna, men diskussionen om Foucault får man fånga upp på andra ställen: tidskrifter av typen New York Review of Books och TLS - där en enda essä, artikel eller recension ofta kan ha samma längd som hela kultursidan i en svensk dagstidning - eller det där som MarieLouise Samuelsson kritiserade, den av henne så kritiserade bloggvärlden. Den som vill läsa mer om Foucaultdebatten är mer betjänt av blogginlägg som de här, än av den tidning MarieLouise Samuelsson skriver i:

The Valve, One Way Street, Foucault blog, The Kugelmass Episodes.

Nå. Slutgnällt. För den här gången. Tillbaka till arbetet, vilket just nu råkar innebära läsning av Hans De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige (Stockholm: SNS förlag, 1978). Det är en bok med god empirisk underbyggnad.

Digitala historiker

Published on November 13, 2006 in Historia. 3 Comments

En av de saker som gör Fernand Braudel cool är att han tog en filmkamera med sig i arkiven. I en tid före xeroxkopior kunde han därför samla på sig tusentals sidor arkivmaterial på kort tid.

Mats Fridlund och jag hade en lång lunch och fika för en tid sen och vi kom bland annat in på hur det är att vara en digital historiker. Det visade sig att vi bägge använder digitalkameror på våra arkivräder som något slags sentida Braudels (inga jämförelser i övrigt) - Mats hade precis kommit hem från ett par veckor i Londons biblioteksvärld och hade tusentals bilder i iPhoto.

Idag har finns det en massa nya verktyg och vi funderade på hur såväl forskare som studenterna på våra kurser kan bli bättre på att använda dessa. En liten lista över grejer som jag gillar:

  • Endnote. Har underlättat mitt referenshanterande enormt sedan jag började använda det för ett par år sen.
  • En blogg. Lika delar shameless self-promotion, forskningsdagbok och verktyg för nätverkande.
  • JSTOR och andra databaser som ingår i den väv som mitt universitetsbibliotek erbjuder; att tanka ner pdf-er därifrån är smidigt jämfört med att stå och kopiera ur pappersbaserade tidskrifter.

    Relaterat: När TLS hade ett temanummer om “New ways in history”, en mönstring av historieämnena av idag och en jämförelse med ett motsvarande temanummer 1966, handlade en av artiklarna om webbaserade dokumentationsprojekt. Artikeln, “Web works” av Alex Burghart, var kanske lite väl överentusiastisk (”As a technological innovation, it is at least as significant as the printing press. /…/ It will change what everyone knows and how we know it” och så vidare), men bjöd på en räcka exempel från engelska it-humanioraprojekt drivna bland annat vid Centre for Computing in the Humanities, King’s college. Burghart tar i artikeln bland annat upp databaser (Prosopography of Anglo-Saxon England, som förtecknar alla individer man känner som levt i England mellan 597 och 1066; Corpus Vitrearum Medii Aevi, ett nätbaserat arkiv med 13 000 bilder av medeltida glas), visualiseringar av forntida byggnader och en möjlig vändning bort från monografier till förmån för open access och papers inom humaniora (fan tro’t).

    Ett annat brittiskt webbhumanioraprojekt som jag använt det en del är Oxford Dictionary of National Biography.