Det perfekta tomrummet

Jag läste Simon Werrett, ”The Astronomical Capital of the World: Pulkovo Observatory in the Russia of Tsar Nicholas I”, i Aubin, David, Charlotte Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

I sina brev vid 1880-talets mitt till Nils Dunér, kollegan verksam hemma i Sverige, kunde Bernhard Hasselberg inte vara tydligare: det kejserliga observatoriet i Pulkovo där han var verksam var rena himmelriket för en astrofysiker. Resurserna var helt enkelt så mycket större där.

Hasselberg var inte den ende astronomen som prisade Pulkovo. Därmed hade ett av målen med Pulkovo uppnåtts – observatoriet, grundat 1839, skulle skänka prestige i utlandet för ett Ryssland vars ledning ville att landet framstod som vetenskapligt och tekniskt framstående. Den här PR-aspekten på Pulkovo är en av de saker som Werrett tar upp i sin intressanta uppsats om observatoriets historia. Han anknyter till andra historiker som diskuterat rysk kultur i termer av teater och modeller, från prins Potemkins byar på Krim på 1780-talet och framåt. Observatoriet placerades i anslutning till tsarens sommarresidens Tsarskoe Selo och kunde därmed visas upp för utländska dignitärer, det kunde ingå i den teatrala hovkultur som försiggick där. Det visades upp för utländska besökare, både dignitärer och astronomer.

Men Warret ser inte enbart Pulkovos historia genom något slags hovkulturell, symbolisk lins. Likt flera andra uppsatser i den här läsvärda antologin placerar han observatoriet som en viktig nod i långa nätverk av makt, kontroll och övervakning. Landet såg sig sedan Peter den Stores dagar som en välordnad polisstat (”similar to Prussia or Sweden”, som Werrett skriver … (s 37)), vilket även gällde hundratalet år senare: militärism, polismakt och centralism var bärande beståndsdelar i Nicholas I minst sagt reaktionära program. Den ortodoxa kyrkan styrdes av en överste. Samma år som tsaren tillträdde inrättade han en hemlig polis, och hans utbildningsminister, Uvarov, hade valspråket ”Ortodoxi, autokrati, nationalitet”. Till yttermera visso var själva landets läge inte självklart och därmed en fråga för maktutövning. Det handlar här om ett territorium som förändras under 1800-talet; Rysslands gränser var under ständig förändring.

Att det kejserliga observatoriet med sina precisionsmätningar och territoriella övervakningstekniker spelade roller som inte enbart var symbolhandlingar avsedda att visas upp för utlänningar, utan även kunde bidra med att bringa ordning på imperiet var då kanske inte så konstigt. Man deltog i uppmätningar av landet, man utildade officerarna vid Generalstaben och Topografiska kåren i geodetiska mättekniker.

Pulkovo var verkligen imperiets observatorium.

En epilog till observatoriets historia som Werrett inte går in på är vad som hände under och efter det andra världskriget. Pulkovoobservatoriets stora och stolta byggnader mosades sönder och samman under belägringen av Leningrad. De ryska vetenskapshistorikerna Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov visade i en intressant uppsats häromåret hur ett beslut togs väldigt tidigt att återuppbygga observatoriet, redan innan kriget var slut; stor nöd rådde i Leningrad, men man beslöt ändå att återuppbygga observatoriet.¹

Man återanvände originalritningarna från 1830-talet. Återuppbyggnaden skedde under ledning av arkitekten Alexander Shchusev, som bland annat ritade Lenins mausoleum, Hotel Moskva och ombyggnaden av KGB:s högkvarter vid Lubjankatorget. Gurshtein och Ivanov visar, med stöd i ryskt arkivmaterial, att det knappast var vetenskapliga frågor som låg bakom rekonstruktionen, utan snarare ett slags politiska symbolvärden som liknade de som var för handen 1830, när tsaren satte igång processen som gav Ryssland Pulkovo.

Poängen, som Werrett nog borde gjort i uppsatsen, är alltså att de symboliska funktionerna för Pulkovo levde vidare in under 1900-talet och Sovjettiden. För Stalin likväl som för Nicholas I var det viktigt att visa upp satsningar på storskaliga naturvetenskapliga installationer. Därmed säger oss Pulkovos historia även något om symbolvärdet för naturvetenskap under Sovjetepoken.

1. Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov, ”Science Feasts While the Public Starves: A Note on the Reconstruction of the Pulkovo Observatory after World War II”, Journal for the History of Astronomy vol 26 (1995), 363-368. [↩]

Jag läste Guy Boistel, ”Training Seafarers in Astronomy: Methods, Naval Schools, and Naval Observatories in Eighteenth- and Nineteenth-Century France” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

Boistel diskuterar användningen av astronomi i fransk sjöfartshistoria. Precis som (det kanske mer kända exemplet) Greenwichobservatoriet, grundades observatoriet i Paris på 1600-talet med ett klart uttalat syfte: att bidra till att lösa navigationsproblematiken. Uppsatsen följer sedan en rad åtgärder i franskt 1700- och 1800-tal avsedda att förbättra navigationen: mer eller mindre framgångsrika försök att distribuera tid (tidkulor, synkronisering av skeppskronometrar), astronomididaktik kontra metodutveckling (skall man försöka förenkla de komplicerade matematiska metoderna eller skall kaptenerna lära sig mer matematik?), nätverk av navigationsobservatorier i franska hamnar som stöd för sjöfarten, statliga utbildningsprogram som startas av reformsinnade politiker för att sedan läggas ned av andra politiker. Och så vidare.

I Paris grundades ett observatorium 1875 tillhörande Bureau des Longitudes avsett att lära upp sjöfarare inom navigationskonst, tillsammans med elektrisk telegrafi, meteorologi, fotografi, geomagnetism, geofysik och så vidare. Författaren hade gärna fått uppehålla sig lite mer vid detta exempel på försöken att få ihop den relativt avancerade astronomin med dess avnämare; spridningen av den astronomiska navigationskonsten var bokstavligt talat en fråga om liv och död, och de många försöken att få till stånd en spridning av navigationskunskaper bland sjöbefäl och andra involverade i sjöfarten blir till en berättelse om svårigheterna i naturvetenskaplig didaktik.

Jag läser den här uppsatsen som en studie i svårigheterna att implementera avancerad naturvetenskaplig och teknisk kunskap och praktiker. Det gick att bestämma longituden från mitten av 1700-talet. Det är värt att notera att Boistel dock inte menar Harrisons kronometermetod, som på grund av diverse tekniska skäl inte började användas i fransk navigation förrän mot slutet av 1800-talet. Istället användes astronomiska metoder, bland annat den måndistansmetod som Jean-Charles de Borda hade utvecklat. Dessa krävde dock astronomiska observationer (från ett ostadigt fartygsdäck) med efterföljande kalkyler av hög matematisk halt (eller åtminstone tragiskt tröttande omfång) – ”det är omöjligt … lika svårt som att greppa månen med våra händer” var omdömet om Bordas måndistansmetod som levererades av några kaptener i handelsflottan i en rapport 1787.

Metoderna krävde långa kedjor av standardiserade och kalibrerade instrument, skickliga människor (och intresserade! – en del professorer höll hellre på med stellarspektroskopi än att hålla reda på stadens och hamnens klockor, något som de egentligen var satta att göra) på en mängd nivåer från professorsstolarna vid observatorierna till kaptenskajutorna på hundratals civila och militära fartyg, ett nätverk av astronomiska kunskaper och färdigheter som sträckte sig från ett avancerat parisiskt centrum till alla delar av det stora system som utgjordes av fransk kommunikation till sjöss. Att få denna sociotekniska ensemble att spela i takt var inte det lättaste, inte ens i det förhållandevis centralistiska franska 1800-talet och trots att tekniken i fråga ansågs viktig för nationen.

När Boistel mot slutet av uppsatsen sammanfattar läget i det sena 1800-talets navigation talar han om det i termer av misslyckande och behovet av metodologisk reform. Det jag bär med mig från den här uppsatsen är att den beskriver ännu ett exempel på problemen med att implementera avancerade tekniska och naturvetenskapliga metoder. Det är något som ibland förtjänar att påpekas även i vår tid; det primära är ibland inte uppfinningen, den naturvetenskapliga kunskapen eller den tekniska artefakten i sig utan svårigheterna att implementera denna. Det tar ibland tid att få avancerad teknik i bruk. Något som ibland underskattas av en teknik- och innovationspolitik när den snarare drivs av utopism än av kunskaper i hur teknik fungerar ute i den samhälleliga verkligheten.

Jag läste Martina Schiavon, ”Geodesy and Mapmaking in France and Algeria: Between Army Officers and Observatory Scientists”, i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

Häromsistens, när jag intervjuade en geotekniker för ett av mina forskningsprojekt, artikulerades ett starkt ställningstagande: datorsimuleringar av geologiska fenomen är en sak, berggrundens verklighet något helt annat.

Sådana åsikter om fältvetenskaper kontra teoretisk manipulering stöter man på ibland. Den franske astronomen Hervé Faye artikulerade ståndpunkten mycket tydligt i början av 1860-talet. Enligt honom fanns det dessutom, skriver Schiavon, en nationell aspekt av frågan; han ville skilja mellan franska och tyska geodeter som han menader var alltför teoretiska: de brydde sig inte om ”the terrain’s local physiognomy. In his view German error theory failed to take these specific characteristics into account.” Franska geodeter, däremot, kunde bygga sin vetenskap på en direkt upplevelse av fältet för att uppnå en sant vetenskaplig triangulering, ”rather than cabinet observers relying on computations.”

Faye är typisk för ett bärande element i Schiavons uppsats, det som handlar om nationella stilar i en vetenskap. Författaren diskuterar ingående olika vetenskapliga stilar i europeisk geodesi under 1800-talet, med specifikt fokus på franska förhållanden men med tillräckligt mycket tyskt och brittiskt inkastat i blandningen för att skapa kontrast.

De nationella stilarna, manifesterade i vetenskapliga praktiker som reproducerades i högre utbildningsanstalter och nationella vetenskapliga prestigeprojekt, var inte enbart en fråga om tycke och smak. När det gäller geodesi fanns det en direkt koppling till liv och död: har man dåliga kunskaper om jordklotets form, skjuter artilleriet sämre än motståndarsidans artilleri om denna motståndare har bättre kunskaper. I varje fall tycks franska geodeter ha gjort den läxan 1870 (sid 212).

Om idén om nationella vetenskapliga stilar är ett bärande element i uppsatsen, är kopplingen mellan geodesi och territoriell kontroll ett annat. Franska geodeter var direkt involverade i fransmännens koloniala projekt i Algeriet. Schiavon diskuterar en geodetisk uppmätning av Algeriet av franska vetenskapsmän mot bakgrund av den franska invasionen av Algeriet; det fanns en direkt koppling mellan geodesi och kolonialism.

Den här uppsatsen är kort men tankeväckande på flera sätt. Den diskuterar en viktig del av 1800-talets astronomi som man kanske lätt glömmer om man istället följer linjen från Herschel till Hubble. Dessutom kopplar den astronomin till frågor om nationell kontroll, maktutövning och geopolitik.

Den är läsvärd, och erbjuder en intressant bakgrund för den som vill diskutera den samhälleliga betydelsen av en mängd numera bortglömd astronomi.