fredag, november 27, 2009
Tre historiker och en norrskensforskare, Tromsö geofysiska observatorium, november 2009
Jag deltar i ett nordiskt forskarnätverk kring norrskensforskningens vetenskapshistoria. Syftet är att samla de (få) historiker som intresserar sig för ämnet så att de kan bygga upp och vidareutveckla samarbetet. Det är träget arbete av en energisk organisationskommitté som ligger bakom, samt såddfinansiering från
Nordforsk; detta nätverksanslag ser ut att vara mycket väl använda pengar: det sitter, i de nordiska länderna, någon enstaka forskare här och var som arbetar med denna lilla del av vetenskapshistorien – någonstans i gränstrakterna mellan astronomins och geovetenskapernas historia – och det här nätverket gör att vi kan vidareutveckla samarbetet, arrangera workshops och så vidare.
Sven Widmalm, Tromsö, november 2009
Häromveckan var vi på en workshop i Tromsö; första gången för mig norr om polcirkeln. Flera av de norska kollegorna relaterade norrskenet till nationella kulturer. Bland annat gav
Robert Marc Friedman ett paper där han diskuterade hur man i flera skeden av Norges historia sett på norrskenet som ett i sanning norskt fenomen, med kopplingar till nationalistisk diskurs kring polarforskningshjältar som Nansen.
Men det gäller inte bara i förfluten tid; Vidar Enebakk, en av kollegorna i norrskensnätverket, tipsade nyligen om nutida användning av norrskenet:
- Vi må erkjenne at Finland har tatt julenissen fra oss. Den fella skal vi ikke gå i igjen, derfor erklærer vi nå nordlyset som norsk!
Aftenposten rapporterar om planerna att bygga upp turismen i norra Norge med norrskenet som dragplåster.
Jag har skrivit om ett par böcker: en recension av Olle Edqvist, Gränslös forskning: Om internationaliseringen av svensk forskning (Nora: Nya Doxa, 2009) (preprint) kommer att tryckas i Populär astronomi, en recension av Klaus Staubermann, Astronomers at Work: A Study of the Replicability of 19th Century Astronomical Practice (Acta Historica Astronomiae, vol 32), (Frankfurt am Main: Verlag Harri Deutsch, 2007) (preprint) kommer att tryckas i Journal for the history of astronomy.
Böckerna representerar helt olika subkulturer inom det fält jag arbetar: ett detaljerat studium och till och med en laborativ rekonstruktion av några specifika vetenskapliga praktiker handlar den ena om, den andra rör sig över större områden i sitt greppande av förändringar av det svenska forskningspolitiska landskapet, särskilt då dess internationalisering. Men bägge de litteraturer de representerar är viktiga, tycker jag. Och i och för sig möts Edqvists och Staubermanns böcker, hur olika de bägge ansatserna än är, i en insikt om hur betydelsefulla instrumentering och vetenskapliga faciliteter är för förståelsen av vetenskapens utveckling.
Den senaste tiden har jag suttit med ett arkivmaterial som sträcker sig från 1961 till idag.
Alldeles bortsett från korrespondensens innehåll kan jag inte låta bli att fundera en del över dess materialitet. Det är tankar som ofta eller kanske alltid infinner sig när jag arbetar i bibliotek och arkiv.
En sak man lägger märke till med det här efterkrigsmaterialet är hur pass varierande det blir efter ett tag. Efter några årtionden av typografisk stasis – skrivmaskinstext som ser ganska likadan ut oavsett avsändaren samt några handskrivna brev – börjar det hända saker kanske på 1970-talet då man ser någon enstaka kopia framställd i någon märklig stencilteknik som ger ett intryck av stickande kemikalier. Men den stora förändringen sker när man kommer in i något slags typografiskt Burgess Shale-lager; diversiteten från 1980-talet och framåt är slående: telex, telefax (någon förutseende människa på Obsis har kopierat över på vanligt papper så de har inte bleknat bort (eller hade de möjligtvis en fax som skrev ut på fotostat?)), e-postutskrifter komplett med såna där UUCP-headers tror jag det kallas, det jag själv upplevde när jag började använda e-post på den gamla goda tiden då man telnetade in på ett unixkonto för att läsa mail, ordbehandlade brev utskrivna på väldigt pixliga matrisskrivare (8 nålar, i några fall med bokstäver som g och j hängande i luften ovanför raden).
Man blir också glad över att de skickliga människorna som ligger bakom arkivet så nogsamt sparat papperskopior av korrespondensen som, i en samling som sträcker sig fram till vår tid, förstås blivit allt mer baserad på e-post; jag vet inte om det hade varit så lättarbetat att gå igenom foldrar med elektroniskt lagrad e-post utan föredrar pärmar med papperutskrifter i det här fallet.
Innehållet ska jag inte orda om här. Jo, ett brev av en av mina absoluta favoritastronomer, Fred Hoyle, och ett från Al Gore, hittade jag. Samt, förstås, en massa underlag material för diskussioner om de olika kontexter som aktualiseras för en förståelse av astronomin och efterkrigstidens mediehistoria. Men det får bli en annan gång: tillbaka till arbetet med analys och skrivande av konferenspresentation efter denna materialitetshistoriska exkurs.
onsdag, februari 18, 2009
Janet Browne, “Presidential Address: Commemorating Darwin,” The British Journal for the History of Science 38, no. 03 (2005): 251-274.
Charles Stross, The Atrocity Archives
Klaus Staubermann, Astronomers at work: A study of the replicability of 19th century astronomical practice
Jon Agar skriver intressant om 1960-talet och STS: ”What happened in the sixties?”, BJHS vol 41, 567-600.
Missy Elliott möter Joy Division och Knut Lundmark … jag skriver om den astronomiska versionen av mashupkulturen på min engelskspråkiga blogg.
Som en del i det internationella astronomiåret bloggar Greenwichobservatoriet en dagbok från 1894.
Drug Monkey har gjort en lite elak men kanske sann diskursanalys av den typiska anslagsansökan till NIH.
torsdag, januari 22, 2009
Två av mina kollegor har anlänt till bloggosfären.
Dels är det Thomas Kaiserfeld som börjat blogga; han har redan hunnit avverka bloggposter om tulpanmanin och om bibliometrins blindskär – en kommentar föranledd av Jonas Nordins artikel i senaste Historisk tidskrift:
Vad Nordin gör är att påvisa bibliometrins skevhet och slumpmässighet utifrån ett redaktörsperspektiv. Det är viktigt eftersom kritiken från enskilda forskare lätt får karaktären av klagosång från de förbisedda, kverulanter som inte inser de egna begränsningarna. Vad det handlar om här är inte en försmådd författare, utan en redaktör som inte kan få besked om varför den egna tidskriften inte kan registreras i systemet trots att konkurrenter med likvärdiga eller t.o.m. sämre resultat för angivna indikatorer passar.
Den mest använda databasen när det gäller mätningar av produktivitet och citeringar, ”Web of Science”, styrs som det verkar inte alls av tydliga principer eller regler, vilket försvararna hävdar. Tvärtom implicerar oförmågan hos ”Web of Science” att motivera sitt urval av tidskrifter samma godtycke som präglar illa fungerande byråkratier. Att en redaktör lämnar sitt uppdrag med dåliga erfarenheter av internationella artikel- och citeringsdatabaser vore väl inte hela världen om det inte var för att alltmer forskningsbidrag fördelas på grundval av information från just dessa databaser. Information som uppenbarligen inte sammanställs efter tydliga och transparenta principer, utan efter tillfälligheter.
(Saxat ur Thomas blogg – det går inte länka till enskilda inlägg i dagsläget).
Dels är det Johan Kärnfelt som börjat blogga på Populär astronomis blogg. Johans första inlägg handlar om användningen av observationer av stjärnhimlen inom astronomihistorisk undervisning. Bra idé – varför skulle det inte kunna finnas laborativa inslag i en vetenskapshistorisk kurs? Sagt och gjort, han bloggar en samling observationsuppgifter med koppling till astronomihistoriens klassiska frågor:
Den första observationsuppgiften går ut på att undersöka varför den kopernikanska (och därmed moderna) ståndpunkten tedde sig så befängd. Välj en stjärnklar kväll, klä dig varmt, ta gärna med en stjärnkarta och i så fall också en ficklampa med rött ljus (som inte stör mörkerseendet). [...] Notera nu hur linjen Karlvagnen-Polstjärnan-Cassiopeia står på himlen. När detta är gjort kan du göra något annat under en timme eller två (ta en promenad eller leta efter fler stjärnbilder). Återvänd sedan till samma himmelsavsnitt. Har linjens orienteringen ändrats? Hur då? Hur mycket? Och om den har ändrats, varför har den gjort det? Du har säkert redan gissat svaret, men jag håller an några dagar innan jag utreder saken närmare – poängen är som sagt att få er att själva titta efter.
Thomas och Johan: välkomna till bloggosfären! Ska bli jättekul att följa era inlägg!
