Skip to content

Tag Archives: amatörastronomi

Citizenscience når humaniora

onsdag, oktober 5, 2011

Jag har sedan en tid tillbaka ett projekt med Johan Kärnfelt om amatörastronomins moderna historia och vi har för närvarande finansiering för ett sexmånaders pilotprojekt – inom ramen för LETstudio vid Göteborgs universitet – som behandlar Galaxy Zoo och liknande projekt inom citizen science.

En sak som jag tycker är intressant är hur några enstaka framgångsrika projekt inte bara ger data för forskare, resultat i form av papers samt mängder med interaktion mellan forskare och icke-forskare (på ett sätt som kanske mer handlar om interaktion än vad som alltid uppmärksammas inom deliberativ demokrati-ansatsen i STS). De innehåller även element av metodutveckling som sträcker sig bortom den ursprungliga problemställningen; de blir i någon mening generaliserbara. De blir till ett slags utbyteszoner där forskare från andra sammanhang än det ursprungliga möts för att utbyta kunskaper och utveckla praktiker. Citizen science-rörelsen kan alltså vara relevant för den som i likhet med mig intresserar sig för förändringar i vetenskaplig praktik och hur detta spelar in i vetenskapshistoria och forskningspolitik.

Det såg man i SETI@home, ett av de första framgångsrika astronomiska citizen science-projekten. Projektet kom som bekant igång med dunder och brak i slutet av 1990-talet och förutom en massa interaktion mellan SETI-delen av astrobiologin och allmänheten, ledde det till en massa metodutveckling. Det som från början var en fristående programvara enbart inriktat på att analysera radioastronomiska datamängder i sökandet efter liv i rymden generaliserades sedan till en plattform för distribuerade beräkningar där man använder stora mängder privatpersoners hemdatorer för att göra tunga vetenskapliga beräkningar: Boinc.

Boinc involverar i dagsläget 415 000 datorer som tillsammans genererar 5.4 petaflops. Pågående projekt finns inom en mängd områden. Plattformen är öppen för forskare som vill starta tunga beräkningsprojekt, den kan installeras lokalt på universitet som vill skapa en virtuell superdator genom att klistra ihop de tusentals persondatorerna på campus.

Ett annat exempel är hur det ursprungliga Galaxy Zoo vidareutvecklats till Zooniverse. De metoder – servermjukvara, klientmjukvara, sättet att interagera med deltagarna/amatörerna – som Galaxy Zoo byggde upp används för annat är galaxklassifikation. På plattformen Zooniverse finns det i dagsläget ett antal projekt inom geofysik och astronomi. Plattformen hanteras av Citizen Science Alliance som med finansiering från Sloan Foundation har en utlysning ute för nya projekt inom området, riktat mot alla möjliga discipliner. Det skall bli spännande att se vilka nya projekt som startar i den närmaste framtiden.

Citgizen science-projekt har börjat dyka upp inom humaniora. Dels crowdsourcar zooniverseprojektet tolkningen av papyrusfragment funna i Oxyrhynchus i projektet Ancient lives, dels finns Old weather, ett projekt som digitaliserar äldre meteorologiska datamängder.

Det här humanistiska tillskottet till citizen science uppmärksammas i en session på American Historical Associations årliga möte i januari. Där kan man bland annat höra om projektet att med citizen science-metoder transkribera Jeremy Benthams efterlämnade papper, betydelsen av användargenererat material för arkivsektorn, crowdsourcad kvinnohistoria med mera. Chris Lintott från Zooniverse kommer dessutom vara där.

Sessionen, som verkar ha ett lite nydanande format, är föreslagen av Shane Landrum.

Filed in vetenskap | Also tagged , , , , | Comments (0)

Citizen Science

onsdag, maj 25, 2011

Jag minns i slutet av 1990-talet, när jag satt och skrev färdigt min avhandling (och därmed levde ett slags pendlande tillvaro mellan prokrastinering och tolvtimmarssessioner i Word) och de första nätbaserade citizen science-projekten började dyka upp. Som avkoppling till avhandlingsskrivandet anslöt jag till några av dem: jag deltog i sökandet efter de största kända primtalen via projektet Mersenne, jag beräknade kryptokoder med distributed.net och installerade Seti@home för att bidra till den astrobiologiska forskningen.

Det här var ju inte enbart en cool grej rent naturvetenskapligt och matematiskt, upptäckte jag snart, utan även intressant ur ett perspektiv av forskningskommunikation och vetenskapens interaktion med allmänheten. Här deltog bokstavligt talat miljontals människor i forskningsprogram. I de nätbaserade fora, bloggar och youtubekanaler som växte upp kring de olika citizen science-projekten utspann sig många interaktioner mellan forskare och allmänhet och mellan vetenskapsintresserade medborgare.

Jag började alltså tycka att det här kommunikationsperspektivet var intressant att studera empiriskt, och vid en konferens i Köpenhamn 2008 presenterade jag ett paper som handlade om Folding@home i en session tillsammans med Malin Sandström och Thomas Söderqvist.

Johan Kärnfelt och jag har ett projekt om amatörastronomins historia, och en av delarna där behandlar citizen science-projektet Galaxy Zoo och dess spin off-projekt i the Zooniverse. Vi har fått finansiering för ett inledande pilotprojekt om just the Zooniverse av LETStudio vid Göteborgs universitet.

Adam Bencard skriver nu om ytterligare ett intressant citizen scienceprojekt, denna gången inom fiskeriforskningen: vad gör man om man snabbt behöver identifiera 5 000 fiskar? Jo, man laddar upp dom på Facebook och hoppas att en större grupp fiskintresserade tar sig an uppgiften. Vilket de också gjorde.

Projektet illustrerar bland annat att den här typen av nätbaserade projekt inte enbart handlar om mer eller mindre okunniga clickworkers à la Amazon Mechanical Turk, utan ibland handlar om att med hjälp av nätbaserade plattformar knyta samman expertis över institutionella gränser.

Filed in vetenskap | Also tagged , , , , , , , , | Comments (0)

Politik och populärvetenskap

fredag, juli 2, 2010

Jag läste Theresa Levitt, ”‘I thought this might be of interest …’: The Observatory as Public Enterprise”, i Aubin, David, Charlotte Bigg och Heinz Otto Sibum. The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

Ett samhälle mår bäst av en viss kvalitet på det offentliga samtalet. Den allmänna opinionen bör präglas av förnuft och rationalitet.

Dessa vettiga ståndpunkter omfattades av François Arago, direktör för Parisobservatoriet. De låg bakom Aragos långvariga populärvetenskapliga författarskap och föreläsande: genom att interagera med allmänheten kunde han inte bara sprida astronomins resultat utan även påverka politiken i positiv riktning; att bedriva populärvetenskap blev till en politisk handling. Detta är den tolkning som ramar in Theresa Levitts intressanta diskussion av Aragos populärvetenskap.

Arago höll populärvetenskapliga föreläsningar mellan 1813 och 1848; en gång i veckan samlades en stor publik i en specialkonstruerad föreläsningssal på Parisobservatoriet. I Bureau des Longitudes årsbok såg Arago till att införa populärvetenskapliga artiklar (en standardgrej, förstås, i mycken almanackslitteratur sedan länge). Levitt diskuterar Aragos populärvetenskapliga stil; här är det inte fråga om någon flammarionsk framställning utan stilen är rigorös. Föreläsningarna skulle kunna följas av alla, klarhet och transparens i framställningen eftersträvades.

Arago ökade sina populärvetenskapliga insatser de oroliga åren från 1830 och framåt, år som dessutom sammanföll med att Arago satt i deputeradekammaren som en av de mer radikala på vänsterflygeln. Han bekämpade den spridda kometskräcken och annan vidskepelse bland allmänheten, som till exempel den inte ovanliga åsikten att månens strålar på något vis påverkade åkrarnas grödor.

Arago ville inte ha en passiv publik; han uppmuntrade amatörastronomer, folk som var intresserade av vetenskap borde observera himmelsfenomen själva och rapportera in dessa. Hundratals brev nådde observatoriet; Arago publicerade instruktioner för hur man gör observationer av meteorologiska och astronomiska företeelser. Inför den totala solförmörkelse som var synlig i Frankrike den 8 juli 1842 publicerade han olika handledningar för observationer och listade dussintals vetenskapliga frågor kring fenomenet som vetenskapen fortfarande inte hade löst och som kunde undersökas av amatörastronomer, även av dem som saknade teleskop och annan instrumentering.

Sammantaget menar alltså Levitt att Aragos populärvetenskap även hade en politisk sida:

for him the public was the platform for both his astronomical and political visions. Arago saw his public instruction as a means of shaping the rational critical French public necessary for the proper functioning of a republic founded on public opinion [...] Transparency was the cornerstone for the observatory that Arago directed and the Universal Republic of 1848 that he helped to found. (302)

Denna politiska sida hos Arago förklarar därmed även varför Parisobservatoriet, som länge förknippats med republikanska värderingar, direkt kom att utsättas för omstrukturering när det nya auktoritära kejsardömet inrättades 1852.


*

Man kan förstås fundera över hur Aragos sätt att bedriva populärvetenskap passar in i vår tid. Visst, vi har populärvetenskap som syftar till att skapa insiktsfulla medborgare; vi har även mängder med amatörvetenskap och citizen science-projekt som Galaxy Zoo. Men vi har även en massa medialiserad vetenskap som inte direkt passar in i Aragos stringenta stil.

Filed in vetenskapshistoria | Also tagged , , , , , , | Comments (0)

Galaxy zoo

lördag, februari 20, 2010

Amatörastronomi har en lång historia och en intressant utveckling de senaste åren är användningen av nätbaserade verktyg för att hålla igång stora samarbetsprojekt där amatörer hjälper forskarna på olika sätt. Sådana ”citizen science”-projekt handlar om en verklig interaktion mellan forskarsamhället och intresserade icke-forskare, där ett utbyte av arbetskraft, resurser och kunskap sker. Det kan gälla att dela med sig av processorkraft – ”distributed computing” som Folding@home och Seti@home, som jag hade en konferenspresentation om sommaren 2008 – men även samarbeten där deltagarna gör mer aktiva insatser, som Galaxy zoo.

Alex Soojung-Kim Pang diskuterade tidigt den här typen av projekt i termer av erfarenheter av vad vi vet om amatörernas roll i vetenskapshistorien och peer production à la Benkler. Jag tror att det kommer skrivas en del intressant om den här typen av samarbetsprojekt inom STS och vetenskapshistoria de kommande åren. Inom deliberativ demokrati-ansatsen inom forskningspolitik har man ju länge studerat medborgarpaneler och annat, men ofta handlar det bara om att hålla medborgarna informerade om vetenskap; här handlar det om att få medborgarna att aktivt delta i kunskapsproduktionen.

Galaxy zoo, som med en räcka papers visat att det går att göra riktig vetenskap med amatörastronomer som bidrar med galaxklassifikationer, går nu vidare med ett nytt projekt: i Solar Stormwatch bearbetar amatörforskare flödet av data från de rymdbaserade solobservatorierna Stereo på jakt efter solstormar och andra rymdväderfenomen.

Rymdväder är ett intressant område i sig, med bland annat en historia som går tillbaka till femtiotalet och det internationella geofysiska året, och samtida akademi-industrirelationer där forskare försöker utveckla metoder för att utveckla och sprida rymdväderprognoser. Solstormar kan störa vitala infrastrukturella system inom kommunikations- och kraftdistributionssektorerna, vilket ger solforskningen och rymdväderverksamheten spännande tillämpningar. Nu har forskningsfältet alltså även fått en citizen science-aspekt. (Det finns även en iPhone-app för de som vill följa solen och rymdvädret med hjälp av data från Stereo.)

Filed in vetenskap | Also tagged , , , , , , , , , , , | Comments (3)

Komet Holmes

onsdag, oktober 31, 2007

I går kväll, vid åttatiden, gjorde jag en astronomisk upptäckt.

När jag parkerat cykeln efter en sen tur till ICA Malmborgs kastade jag av gammal vana en blick upp mot himlen. Det var inte jätteklart, men man kunde se åtminstone en del stjärnor; där var Pegasus, Capella i Kusken, Perseus, Cassiopeia, Andromeda — vänta, det är något skumt med Perseus. Stjärnbilden tycktes innehålla en ny stjärna. Den där stjärnan brukar definitivt inte vara där, det var jag säker på. (Eftersom jag ägnade en mycket stor del av mitt liv före tjugoårsåldern med näsan i någon astronomibok eller med blicken riktad upp mot stjärnhimlen har jag järnkoll på himlavalvet. Sedan jag fick andra och mer humanistiska intressen under studenttiden har uppmärksamheten på astronomiska nymodigheter mattats; men kunskap om stjärnhimlen är en sådan där kunskap som, när den väl införskaffats, sitter där.)

Satellit? Nej, den rör inte på sig. Ungefär jämnstark med en stjärna som ligger strax under alfa Persei.

Kommen in i stugvärmen visade stjärnkartor att det minsann inte brukade finnas en stjärna där.

En nova? Inte helt osannolikt, novor av den här ljusstyrkan uppträder inte alltför sällan, och Perseus ligger i vintergatsbandet, där det rent statistiskt syns flest novor. (Perseus är bland annat bemärkt för att ha härbärgerat den ljusstarka Nova Persei 1901.) Men nej, det verkade inte finnas något på nätet om någon nova i Perseus.

Så hittade jag, via Sky and Telescope – ack, min tonårstids kanske viktigaste publikation – förklaringen: objektet var en komet, nämligen komet Holmes som fått ett kraftigt utbrott, på kort tid har den ökat i ljusstyrka en miljon gånger. Vissa kometer uppträder så, mest känd för beteendet är kanske Schwassman-Wachmann 1. Till den typen av objekt hör alltså även Holmes, upptäckt 1892.

Kollade sen i kikare och då syntes kometen som ett ganska starkt, runt nebulöst objekt utan antydan till svans. Hämtade ut några av barnen, som från balkongen kunde se komet Holmes såväl med blotta ögat som i kikare.

Kometen är än så länge klart synlig för blotta ögat, bland annat via den här och den här sidan kan man få fram kartor för att hjälpa till med identifikationen.

Det visade sig alltså inte vara någon riktigt upptäckt, komet Holmberg visade sig vara komet Holmes och dess utbrott var sedan fem dar känt bland tusentals astronomiska observatörer, men för mig var det en upptäckt av något nytt i ungefär fem minuter. Och barnen på balkongen kunde notera sin första komet.

Jag minns min första komet. Det var komet Austin, året var 1982 tror jag och den var synlig i kikare strax nedanför Karlavagnens handtag. Minns fortfarande den observationen, dess magi.

Filed in astronomi | Also tagged , | Comments (9)