Skip to content

Arkivmaterialets materialitet

milkyway

Den senaste tiden har jag suttit med ett arkivmaterial som sträcker sig från 1961 till idag.

Alldeles bortsett från korrespondensens innehåll kan jag inte låta bli att fundera en del över dess materialitet. Det är tankar som ofta eller kanske alltid infinner sig när jag arbetar i bibliotek och arkiv.

En sak man lägger märke till med det här efterkrigsmaterialet är hur pass varierande det blir efter ett tag. Efter några årtionden av typografisk stasis - skrivmaskinstext som ser ganska likadan ut oavsett avsändaren samt några handskrivna brev - börjar det hända saker kanske på 1970-talet då man ser någon enstaka kopia framställd i någon märklig stencilteknik som ger ett intryck av stickande kemikalier. Men den stora förändringen sker när man kommer in i något slags typografiskt Burgess Shale-lager; diversiteten från 1980-talet och framåt är slående: telex, telefax (någon förutseende människa på Obsis har kopierat över på vanligt papper så de har inte bleknat bort (eller hade de möjligtvis en fax som skrev ut på fotostat?)), e-postutskrifter komplett med såna där UUCP-headers tror jag det kallas, det jag själv upplevde när jag började använda e-post på den gamla goda tiden då man telnetade in på ett unixkonto för att läsa mail, ordbehandlade brev utskrivna på väldigt pixliga matrisskrivare (8 nålar, i några fall med bokstäver som g och j hängande i luften ovanför raden).

Man blir också glad över att de skickliga människorna som ligger bakom arkivet så nogsamt sparat papperskopior av korrespondensen som, i en samling som sträcker sig fram till vår tid, förstås blivit allt mer baserad på e-post; jag vet inte om det hade varit så lättarbetat att gå igenom foldrar med elektroniskt lagrad e-post utan föredrar pärmar med papperutskrifter i det här fallet.

Innehållet ska jag inte orda om här. Jo, ett brev av en av mina absoluta favoritastronomer, Fred Hoyle, och ett från Al Gore, hittade jag. Samt, förstås, en massa underlag material för diskussioner om de olika kontexter som aktualiseras för en förståelse av astronomin och efterkrigstidens mediehistoria. Men det får bli en annan gång: tillbaka till arbetet med analys och skrivande av konferenspresentation efter denna materialitetshistoriska exkurs.

Vetenskapshistorisk konferens

Programmet inför den brittiska vetenskapshistoriska konferensen i Leicester har publicerats. Där finns bland annat en session om “What comparative history can offer to the history of science” med bidrag som Hermione Gifford, “Who can build us a jet? A comparison of scientific and industrial collaboration in jet engine development in Britain and Nazi Germany” och David Munns, “‘A phytotron … we already have a cyclotron, why all this duplication?’: Towards a comparative history of Cold War science”; Karin Tybjerg om “The Astronomical and Mechanical Self-fashioning of Ole Rømer”; en session om industriforskning som kanske kan erbjuda användbara internationella jämförelser för mitt intresse för svenska industriforskningsinstitut; museologi; Nicolas Rasmussen om “Maurice Seevers and the Political Economy of Addiction Science in mid-20th Century America”; en session om meteorologihistoria; en session om förhållandet mellan patentering/juridik och innovation kan kanske spegla dagsaktuella frågor; en session om hur vetenskaps-, teknik- och medicinhistoriker kan använda filmmediet; vetenskap och nationalism; Staffan Müller-Wille om Linné och kommunikationstekniker; en session om forskares samröre med regeringsmakten, bland annat kring efterkrigstidens civilförsvar; kolonial vetenskap och så vidare och så vidare.

Ska bli skoj.

Min presentation är ett bidrag till vetenskapernas mediehistoria och diskuterar Lundaobservatoriets vintergatspanorama, som jag följer genom 50 års användning inom vetenskap, populärvetenskap, museer, planetarier, TV mm.

Pandemins politik

En eventuellt pandemi av svininfluensa skulle kunna få stora följder även om det skulle visa sig att själva sjukdomsförloppet på individnivå inte var värre än standardinfluensan (den där som temporärt reducerade mig till ett kvidande gnälligt vrak i vintras). En normal influensa men med ett större antal människor smittade samtidigt skulle utsätta sjukvården och kanske andra vitala samhällsfunktioner för kraftig belastning.

Den här måhända triviala observationen - en ståndpunkt någonstans mellan den ångestskapande domedagsalarmismen och den sorglösa detlösersigalltidoptimismen - är utgångspunkten för den kritik som medicinbloggen Effect Measure riktar mot den amerikanska sjukvården:

A bad flu season can fill hospital emergency rooms and in patient beds to the bursting point. We currently have fewer staffed hospital beds per capita than we did in the last pandemic, 1968 (the “Hong Kong flu”). There is no reserve capacity. We can’t just add physical beds. Beds don’t take care of patients. Nurses and doctors do.

Now take a bad flu season and double it. To each individual it’s the same disease but now everybody is getting it at once, in every community and all over the world. In terms of virulence, it’s a mild pandemic. It’s not a lethal virus like 1918. But in terms of social disruption it could be very bad. If twice as many people get sick, the number of deaths could be 80,000 in the US instead of 40,000. Gurneys would line the hallways of hospitals and clinics. And absenteeism amongst health care workers would compound the problem. Infrastructure would probably survive intact. No need to have your own water supply or electricity generator. But it would be a very rough ride.

Visst, jag kan höra motargumenten - “de här läkarna talar i egen sak” (skribenterna bakom Effect Measure presenterar sig som “senior public health scientists and practitioners” (de är anonyma, vilket jag egentligen inte tycker hör hemma i forskarbloggosfären)) och de ser, menar säkert någon cyniker därute, kanske här en möjlighet att ro hem några Obamaska krispaketsmiljarder till den egna sektorn - men jag finner det ändå intressant.

Pandemi blir politik. Hur mycket resurser ska ett samhälle satsa på sjukvården, hur mycket överkapacitet skall man ha vilande i systemet?

We are not fully prepared for the demands a lot of sickness in our communities would place on a very weakened medical and public health system. One reason for the lack of preparation is that too few people cared enough

fortsätter Effect Measure och några kommentatorer fyller i:

As an ER physician at a teaching hospital, I am constantly frustrated by the lack of attention the govt has given in regard to the fact that most EDs in the USA function above capacity and we have little to NO surge capacity. A white House report in March 2008 called 31 EDs throughout the USA at the same time during a Monday afternoon and asked how many people they could take (simulated a mass casualty event that had same number of victims as the Madrid train bombings several years back–i.e. 215 victims) and most could either take 1 or 2 or none. Yes I wrote those numbers correct. One hospital in Wash DC was functioning at 250% over capacity during that nice phone chat! We have neglected our public health infrastructure

skriver medicinaren Mark Gendreau.

Frankly, I like the idea that we’re forced to think about what we really demand from our governments (public health management e.g.) and not cultivation of fear over terrorism or socialism.

I am disturbed that there’s little profitability anymore in fighting disease, but instead all the ‘value add’ is in lifestyle enhancement. Isn’t it true that children’s vaccines are less available because of the low profit margins?

undrar en annan skribent i kommentarsflödet på Effect Measure.

Tara Smith är inne på liknande saker.

Den ovanstående diskussionen gäller USA. Det är definitivt mycket värre på vissa håll i världen, kanske bättre än i USA på andra. Vi har hos oss en fantastisk sjukvård - det jag sett av svensk sjukvård på nära håll gör mig stum av beundran - men man undrar om vårt sjukvårdssystem någonsin, i modern tid, utsatts för en substantiell spik i patientinflödet? Vilka möjligheter finns det att snabbt omgruppera resurser inom systemet? Vad finns det för framtidsscenarion kopplade till tillfälliga överbelastningar på sjukvården; någonstans borde det finnas någon som simulerar sjukvårdssystemet, en SimSjukvård som beslutsunderlag. Det sitter säkert någon på MSB och räknar på det här.

Och visst kommer det att göras politik av det här även i Sverige. Någonstans ser jag ett socialdemokratiskt politiskt utspel under uppsegling. Satsningar på sjukvård och fokhälsa känns (s)-igt. Hur ska den moderatledda regeringen klara det?

Svininfluensan på nätet

Den som är intresserad av de pågående turerna kring svininfluensan har ett flertal forskningsbaserade källor att lägga till traditionella källor som massmedier (där till exempel Inger Atterstams och Heidi Avellans nyanseringar kan lyftas fram) och myndigheter som Smittskyddsinstitutet, CDC, ECDC och WHO.

Två forskarbloggar inom Scienceblogsarkipelagen verkar värda att följa:

Effect Measure, som drivs av några (anonyma?) folkhälsoforskare, skriver om utbrottet under den här kategorin. Aetiology, som är epidemiologen Tara C. Smith, skriver om svininfluensan här. De är intressanta inte bara för inläggen utan även för de kommentarsflöden som uppstår till exempel här.

Dessutom bloggar Science om svininfluensan här.

Hur tar medborgare till sig och värderar information om allvarliga sjukdomar i ett nytt medielandskap: ett ämne för en magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap?

Förutom medborgarperspektivet finns det en del intressant att observera angående bloggformatets användning för inomvetenskaplig kommunikation i snabbrörliga vetenskapliga fält; mikrobiologen Sandra Porter och epidemiologen Tara Smith använder sina bloggar för att diskutera kopplingarna mellan svininfluensan i Kalifornien och ett utbrott i Ohio 2007: Porters post och Smiths post - kommentarerna fylls även med argument för och emot kopplingarna Ohio-Kalifornien, baserade på andra forskares analyser av virusdata.

Porter summerar sina erfarenheter av att använda bloggmediet för samarbete med kollegor under den framväxande tolkningen av data för viruset:

One of the things that I never liked about academic science was all the secrecy. It seemed to me that the people around me felt that you should keep every thing secret and not tell anyone anything until you were absolutely sure you were right. The trouble is, that philosophy makes people really afraid to ever be wrong. And, so many times, we are wrong. Or maybe just not 100% right.

So, since I don’t have a lab or tenure worries, I thought: why not do science in the open? I’ve heard people suggest that original research shouldn’t be published in blogs, that it should only published as peer-reviewed work. I don’t buy that suggestion.

Crazy as it seems, I think this preliminary activity has gotten far better “peer-review” than some of the papers I submitted to official publications. I wish all peer review was as helpful and transparent.

Den nollte uppgiften

Den nollte uppgiften är allt det där som universitet gör som inte är undervisning, forskning eller den tredje uppgiftens omvärldsinteraktion.

Det är kanske en akademisk fråga (ursäkta…) om vi skall hänföra universitetens reklamverksamhet till den nollte eller till den tredje uppgiften (men jag lutar nog åt att den tillhör den nollte). Likafullt tycker jag akademiskt varumärkesbyggande är en intressant företeelse i universitetsvärlden. (Jag har tangerat frågan tidigare.) Hur gör universitet och högskolor för att bygga varumärken, för att synas?

Karlstad gör reklam för sitt universitet, Lund vårvintern 2009

Karlstad gör reklam för sitt universitet, Lund vårvintern 2009

Universiteten kan förstås göra på många olika sätt, men köpt reklamplats är ett inte helt ovanligt sätt. Frågan är hur effektivt det är. En djupintervju med personen till höger i bilden ovan visar, sammanfattningsvis, att informanten är väldigt positivt inställd till vetenskap, speciellt naturvetenskap, men att denna positiva syn inhämtats via böcker, tidskrifter, tv-serier med David Attenborough och Nigel Marven samt framför allt besök vid ställen som LTH (dit skolklassen inbjudits för en dag av roliga kemiexperiment), Zoologiska museet i Lund (nerläggningshotat!), dito i Köpenhamn, Natural history museum i London och dito i Berlin, snarare än köpt reklam.

Gammal teknik, inte innovationer

David Edgerton och Svante Lindqvist har på ett uppfriskande sätt skrivit om teknikers seghet: medan merparten av ett samhälles teknikanvändning är gammal teknik, så har teknikhistoria och innovationsforskning istället inriktat sig på teknikers tidiga faser vilket ger en skev bild av hur teknik används.

Ligger mycket i det. Jag vet inte om Alf Rehn är ute efter något liknande i ett keynote han höll nyligen, men hans slides verkar ju intressanta.

Edgerton & Lindqvist bildar i varje fall en av utgångspunkterna för en projektansökan som Tomas Hellström, Mats Fridlund och jag skickade in till Vetenskapsrådet igår. Här är den svenska sammanfattningen:

Mycket av den teknik vi omger oss med är egentligen gammal teknik som har funnits länge; ibland uppdaterad och omorganiserad för att passa in i nya sammanhang, lever teknik ofta riktigt långa liv, långt bortom den heroiska uppfinnings- och innovationsfasen. Cyklar, textilier och taggtråd är enkla, oglamorösa och mogna tekniker, viktigare i många människors liv än månraketer, genteknik och nanoteknik. Det sker fortfarande teknikutveckling inom dessa mogna teknikområden, men vi hör sällan eller aldrig talas om dem i olika politiska och ekonomiska sammanhang eller inom innovationsforskning och teknikhistoria där mycket forskning har inriktat sig på tidiga faser av teknikutvecklingen istället för att undersöka utvecklingen bland de mogna tekniker som faktiskt används. Det här projektet ämnar gå i motsatt riktning.

En del mogna tekniker är massprodukter, andra återfinns snarare i entusiastkretsar: trots den digitala världens dominans och ”bättre” tekniska lösningar finns det fortfarande människor som använder vinylskivor, filmbaserad fototeknik och analoga synthesizers, för att inte tala om pappersbaserade medier. Inte minst i sådana sammanhang lever tekniken vidare och utvecklas tack vare en ”känslomässig” aspekt på teknikanvändning och teknikutveckling.

Projektet ämnar undersöka teknikens mer långlivade aspekter och därmed indirekt kritiskt granska den innovationscentrerade bilden av teknik som inte minst i länder som Sverige fått stort genomslag i forsknings- och industripolitik. Det har även som målsättning att kulturvetenskapligt undersöka, tolka och förstå de känslomässiga, entusiastdrivna processerna som gör att vissa tekniker lever vidare långt efter deras ”bäst före-datum”; de svarar uppenbarligen mot andra behov än de som ryms inom traditionella modeller för teknisk och ekonomisk utveckling. Företag och andra teknikutvecklare drar nytta av användarkollektiv för att hålla vid liv och utveckla tekniker. Det är fortfarande en öppen fråga vilka effekter en sådan ”hobbyekonomisk sektor” har, men preliminära data tyder på att den omfattar en icke försumbar del av ett samhälles teknikanvändning. Projektet gör detta genom att studera tre fallstudier av mogen teknik inom fototeknik, skjutvapen och bokbranschen.

BSHS konferens i Leicester

Jag åker på British Society for the History of Science årliga konferens i Leicester 2-5 juli (hade lite tur med datumen där, eftersom jag har biljett till Depeche Mode i Köpenhamn 30 juni).

Det har inte kommit något program än, men det kommer säkert bli en intressant konferens. Ser även fram emot att besöka Leicester, har aldrig varit där.

Här är abstract för mitt paper:


The Lund Observatory Milky Way panorama and all-sky images in the history of modern astronomy

All-sky pictures have often entailed manipulated image technologies rather than mechanical objectivity, and have been used both in astronomical science and in popular astronomy. In this paper, several 20th century astronomical practices of representing the whole sky are discussed, particularly the Lund observatory panorama of the Milky Way (1955). Produced by an artist working for two years under the direction of professor Knut Lundmark, it was a mixture of astronomical photography, photometric measurements and artistic creativity; Lundmark simultaneously aimed for scientific correctness and aesthetic value. Produced just at the dawn of the space age with a growing interest in astronomy in publishing and the media, the image became widely used in popular astronomy, academic textbooks, television programmes, museum exhibits &c. Based on archival material at the Lund observatory, it is possible to follow the media history of this picture through several decades and discuss the role of images in post-war astronomical culture.

Finns det kvalitetsbloggar?

Man kan undra varför nätbaserade medier diskuteras i så svartvita termer, nu senast när Mats Svegfors generaliserade såhär:

–Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.

Ja, mycket är smörja. Bloggmediet består av en fasligt massa undergenrer. Om allt vore kvalitet vore det märkligt. Det är lite som att säga att dagspress är skräp efter att ha läst något groteskt i en kvällstidning eller att säga att radio är skräp efter att ha lyssnat på något närradioinslag. Eller att böcker är värdelösa efter att ha försökt ta sig igenom Neal Stephensons Quicksilver.

Men precis som Nina Wormbs påpekar är det inte så svårt att hitta kvalitet. Nina själv är ett exempel så gott som något på kvalitet i bloggosfären; utifrån sin stora kunskap kommenterar hon medieutveckling och teknikpolitik och visar med all önskvärd tydlighet vad forskare från ett ämne som teknik- och vetenskapshistoria kan bidra med till den allmänna debatten.

Just för oss akademiker kan bloggandet fylla flera funktioner. En är förstås den tredje uppgiften men en annan och för mig viktigare funktion är kommunikation inom ett annars lite balkaniserat akademiskt landskap. På forskarbloggarna kan vi kommentera forskningsresultat, ny litteratur, forskningspolitik; vi kan göra det utan de begränsningar som vi ofta ställs inför när vi deltar i massmedier: 2 000 tecken, man får inte krångla till det för mycket (gäller även på kultursidor), sällan replikrätt. Det är inte sällan jag snappat upp tips om ny intressant litteratur på svenska och internationella forskarbloggar och mediets personliga tilltal gör att jag ofta kan ta del av intressanta ståndpunkter kring organisationsfrågor inom högre utbildning och forskning.

Man ska ju inte vara svartvit åt andra håller - framväxten av bloggar kan inte ersätta andra medier. Och det är just för att jag menar att det tryckta ordet och etermedia (kanske speciellt public service) också behövs och är fruktansvärt viktiga för vår offentlighet och vår kultur som jag tycker att man lika gärna kunde föra en diskussion om kvalitet där.

Vi humanister brukar ofta slå oss för bröstet och peka på i vilken hög utsträckning vi deltar i kulturdebatten i dagspress, tidskrifter och etermedier. Men jag har en vag känsla av att det inslaget minskat under den tid jag kan överblicka (jag är född 1967); jag har inte räknat antalet ord eller artiklar på svenska kultursidor de senaste 25 åren, men det känns som om recensioner av facklitteratur och de debatter som uppstår kring denna litteratur sitter lite trångt på kultursidor som ju även ska bevaka så mycket annat. (Om man inte är litteraturvetare, förstås: det är slående hur sällan doktorsavhandlingar i ämnen som sociologi, idé- och lärdomshistoria, historia, etnologi, konstvetenskap recenseras jämfört med littvet. Kan det möligen bero på de många litteraturvetarna som suttit och sitter på redaktörsstolarna?)

Ta till exempel det forskargräl som uppstod kring Andrew Sculls kritiska recension av den engelska nyöversättningen av Foucaults History of madness. Den debatten följde jag genom två slags medier: TLS - där Sculls långa recension publicerades, liksom de debattinlägg som följde upp denna - och … några forskarbloggar (här och här, tex) skrivna av folk som uppenbarligen kunde mycket om Foucault: i just det fallet var svenska kultursidor offside, de sysslade med annat (i varje fall inte vad jag kunde se i SvD och Sydsvenskan, de morgontidningar som dimper ner på mitt frukostbord).

Sett i ljuset av det exemplet framstår tidskrifter som TLS och forskarbloggar som kvalitet, inte svensk dagspress. Men det kanske var en anomali?

(Update: Andreas Ekström är inne på samma spår i en krönika publicerad 15 april.)

Läsning

Peter Burke, History and social theory 2nd ed (Polity press, 2005)
Jennifer Tucker, “The historian, the picture, and the archive”, Isis 2006, 111-120
Jill Walker Rettberg, Blogging (Polity press, 2008)

Tolv musikstycken

  • Client, “Northern Soul”.
  • Roxy Music, “A song for Europe”.
  • Sparks, “Beat the clock”
  • Pet Shop Boys, “I want a lover”.
  • Client, “Its not over (Kindle Remix)”
  • Welle:Erdball, “Gib mir mein Gefühlt zurück”.
  • Bryan Ferry, “The way you look tonight”.
  • Kraftwerk, “Les Mannequins” (extended version).
  • The Cure, “Cold”.
  • Soft Cell, “Frustration”.
  • Soft Cell, “Sex dwarf”.
  • Soft Cell, “Bedsitter”.

Åsk utmanade mig att lista tolv låtar. Tja, vad ska man säga - låter musiken tala för sig själv.

Skickar utmaningen vidare till Åsa Larsson, Per Robert Bachrach och Jenny Maria Nilsson.

Akademisk presentationsteknik

My experience in college radio taught me that one must write differently for an audience of listeners than for a library of readers. Sentences should be shorter, punchier, with word order direct and easy to follow. One processes information differently through the ears than through the eyes. Competing distractions in the room also make a difference on the receiver’s attention span (is a chair hard; is the room hot, stuffy, or dark; are you listening while cooking or driving or eating….) Speech writers also know this. So do writers for acousti-guides and exhibition labels.

Sara Schechner, rete, 19 februari

På en av de vetenskapshistoriska maillistor jag läser pågår för närvarande en diskussion om hur man ger en presentation på bästa sätt. Jag tycker att sådana hantverksaspekter på det akademiska livet är högintressanta och jag önskar att fler diskuterade dem - vid kaffeautomaterna, på maillistor och i tryckt form.

Aktuell läsning

Janet Browne, “Presidential Address: Commemorating Darwin,” The British Journal for the History of Science 38, no. 03 (2005): 251-274.

Charles Stross, The Atrocity Archives

Klaus Staubermann, Astronomers at work: A study of the replicability of 19th century astronomical practice

Ny teknikhistorisk blogg

Ännu en kollega anländer till bloggosfären. Nina Wormbs, teknikhistoriker på KTH, bloggar numera. Hon har redan hunnit skriva inlägg om papier machéns teknikhistoria och fyra av en välfunnen nyansering av något Svante Weyler sagt.

Planen med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.

Det ska bli intressant att följa. Välkommen till bloggosfären!

Noterat

Jon Agar skriver intressant om 1960-talet och STS: “What happened in the sixties?”, BJHS vol 41, 567-600.

Missy Elliott möter Joy Division och Knut Lundmark … jag skriver om den astronomiska versionen av mashupkulturen på min engelskspråkiga blogg.

Som en del i det internationella astronomiåret bloggar Greenwichobservatoriet en dagbok från 1894.

Drug Monkey har gjort en lite elak men kanske sann diskursanalys av den typiska anslagsansökan till NIH.

Powerpoint -> Keynote -> Prezi

Jag har börjat mecka med Prezi. Borde vara intressant för alla som tycker att Powerpoint har inbyggda svagheter och att Keynote inte är en tillräckligt radikal innovation bort från det linjära slidecentrerade presentationsformatet.