Jurij Gagarin och det ryska rymdprogrammet

Idag, den 12 april, är det datum då Jurij Gagarin blev den första människan i rymden 1961, ett gott tillfälle att länka till en artikel som Asif Siddiqi publicerade för ett och ett halvt år sedan. Om inte annat visar den på hur mycket historisk forskning som återstår att göra när det gäller det kalla kriget och rymdkapplöpningen.

Publicerat i rymdhistoria | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Några länkar

Ett inlägg med välmotiverad kritik mot ISI:s dåliga täckning vad gäller humaniora och samhällsvetenskap.

Thomas Kaiserfeld om att inse att man är en privilegierad akademiker.

Darin Hayton remixar vetenskapshistoria och omslag från pulp fiction-eran.

Carl Sagan och Ann Druyan skriver brev till Chuck Berry.

Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Jag begriper mig inte på Libris

Charlie Järpvall och jag satt och pratade om bibliografering och av någon anledning hamnade vi på Librisposten för hans doktorsavhandling. När man klickar på detaljer kommer det upp en lista över ämnesord och genrebeteckningar som är hyfsat rimlig. Däremot blir det konstigare när man klickar på MARC.

Resultatet ser ut såhär. Och jag kan inte låta bli att undra vad kod 950 står för. Under den finns vad som verkar vara nyckelord som beskriver publikationen: arbetarhistoria, ekonomisk historia, vetenskapshistoria, teknikhistoria och så vidare.

Men ju mer jag läser i listan desto märkligare blir det. “Konspirationsteorier”, “Kyrkohistoria”, “Skandaler”, “Begagnade föremål i heminredning”, “Läppavläsning” (?!), “Visselspråk” (??!!) står det i listan, alla försedda med kod 950.

Vad har dessa kategorier med denna doktorsavhandling att göra?

Charlie, som är utbildad bibliotekarie och har arbetat på universitetsbibliotek innan han blev historiker, var även han frågande inför det hela.

Publicerat i bibliotekskataloger | Etiketter , , , , | 1 kommentar

Seminarium om Charlie Järpvalls avhandling Pappersarbete: Formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium

På teknik- och vetenskapshistoriska seminariet i Göteborg presenterar idag Charlie Järpvall sin avhandling i mediehistoria, Pappersarbete: Formandet av och föreställningar om kontorspapper som medium.

Det finns ingen distribuerad text inför presentationen, men den som vill kika på avhandlingen i förväg kan göra det här.

Tid: torsdagen den 16 mars kl 15.15-17
Plats: personalrummet (E322), Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion, Humanisten, Renströmsgatan 6.

Teknik- och vetenskapshistoriska seminariet arrangeras och finansieras gemensamt av Avdelningen för teknik, vetenskap och samhälle vid Chalmers och Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet.

Övriga seminarier under våren finns här.

Publicerat i idé- och lärdomshistoria, teknikhistoria, vetenskapshistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Kommunal VA-teknik i Lund

Sedan ett par dygn kokar lundborna sitt vatten innan de kan dricka det eller använda det för att borsta tänderna. Anledningen är förekomsten av koliforma bakterier i vattnet.

Men den mer övergripande anledningen är, tror jag, att kommunala infrastrukturystem som avlopp, vatten och fjärrvärme är gravt eftersatta. Fjärrvärmenätet i Lund, som sprungit läck vid åtminstone två tillfällen de senaste åren, är vad jag vet ganska exakt 50 år gammalt och det skulle inte förvåna mig om vatten- och avloppssystemen är ännu äldre. Kanske inte så konstigt, då, att det läcker in skit bildligt och bokstavligt talat i det dricksvatten som vi vant oss vid skall hålla hög kvalitet.

Anledningen till att de här slagen av alldeles livsviktig teknologi, som griper in i alla medborgares vardag, är eftersatt är att jag tror att politiker och andra – som teknikhistoriker och tekniksociologer! – som sysslar med att tänka kring och bedriva politik om teknik är mer eller mindre blinda för den redan existerande tekniken. “Vad spelar det för roll om det finns urgamla system uppbyggda av tidigare generationer – de systemen behöver vi inte bry oss om! – om vi istället kan sysselsätta oss med nya projekt som sätter just vår stad och vår kommun på kartan.”

Problemet är inte begränsat till ESS- och spårvägsutopisternas hemstad Lund, utan är vida spritt; hellre events och nya arenabyggen istället för tråkig grundläggande service.

I USA och England finns det forskare som går emot det här tänkandet. David Edgerton men också Lee Vinsel och andra har uppmärksammat problemet och även organiserat konferenser för att vidare utforska ämnet.

Publicerat i teknikhistoria | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Birgitta Odén och striden om framtidsforskningen

Nu har min studie av framväxten av framtidsforskning publicerats som ett kapitel i antologin Beredd till bådadera: Lunds universitet och omvärlden, redigerad av Gunnar Broberg och David Dunér. Ladda ner texten här.

Publicerat i universitetshistoria | Etiketter , , , , , , , , | Lämna en kommentar

Humboldt digitaliserad

Var tid har sin Alexander von Humboldt, som Nicolaas Rupke visade i sin fina studie över Humboldtreceptionen då och nu, i öst och i väst.1

Men om man förr reste monument samt uppkallade naturfenomen, vetenskapliga stilar och akademiska organisationer efter giganten från Berlin så har vi idag andra sätt att kanonisera idé- och vetenskapshistoriska hjältar: man gör ett storskaligt och kostsamt flerårigt digitaliseringsprojekt kring de efterlämnade pappren från en enda person. Det är vår tids monument.

Digitaliseringsprojekt som det tjugoförsta århundradets marmorstatyer. Det finns inte resurser till att digitalisera “allt” så man satsar resurserna på hjältarna, de redan etablerade centralfigurerna.

Finns det en styrning av historieskrivningen i förlängningen här? Eftersom man inte kommer få resurser för att göra motsvarande digitaliseringsprojekt kring Gösta Funke, Frida Palmér, Edy Velander, Ingrid Torgård, Bernhard Hasselberg, Aina Elvius eller ännu mer perifera figurer så kommer den digitala generationens digitala historikers användning av digitala verktyg omedvetet att leda till en historiografi som återcentrerar Det Stora Geniet.

Eller är det kanske inget problem, därför att historiker även fortsättningsvis kommer tampas med icke-digitala arkivalier där man kan finna spåren efter alla de vetenskapshistoriens aktörer som inte är Darwin, Humboldt eller Newton, väl medvetna om det pyttelilla nyckelhål in i historien som digitaliseringsprojekten fortfarande utgör?

  1. Rupke, Nicolaas A. Alexander von Humboldt: a metabiography. Chicago: University of Chicago Press, 2008. []
Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , , , , | Lämna en kommentar

Terminstider

Ah, ett långt och härligt jullov då man helt kunnat koppla av är slut och nu börjar den nya terminen, detta akademiska tabula rasa med nya ambitioner, nya studenter, nya forskningsinsatser, nya seminarieserier.

Eller, vänta nu, det gör den ju inte.

Först måste vi klara av den sista veckan av höstterminen. På mitt lärosäte och förmodligen på många andra lärosäten är vecka två i januari fylld av seminarier där uppsatser ventileras. En effekt av att terminens schemalagda verksamheter inte slutar den 22 december utan den 13 januari blir ju att studenterna inte riktigt kan ta ledigt under jul- och mellandagarna. Visst, det finns säkert de studenter som skickat in sina uppsatser i absolut färdigt skick lagom till att julskinkan åker in i ugnen, men i realiteten tror jag många skriver på fram till sista inlämningsdatum.

Jag tycker synd om de studenterna.

Och, om jag får gnälla lite, jag tycker även lite synd om oss lärare som så att säga inte kan göra ett riktigt avslut innan man går på julledighet. I stort och smått, allt från att in i det sista handleda och kommentera nästan färdiga uppsatsversioner till att se till att färdiga uppsatser mångfaldigas och distribueras till studenter och göra scheman över ventilering, så arbetar man på samtidigt som andra delar av ens familj lever i en helt annan tidszon eller ett helt annat tempo, känns det som: sällan har väl en oöppnad mailboxikon sett så stressinducerande ut som under mellandagar, nyårs- och trettonhelger …

Och lagom till att vecka två är avklarad så kommer direkt vecka tre med terminsstart.

Ett förslag: flytta brytpunkten mellan terminerna tio dagar. Låt höstterminen börja den 15 augusti istället för runt den första september och låt den istället sluta på riktigt den 22 december.

Ropen skalla: ett riktigt och ograverat jullov åt oss alla.

Varför är det så här? Hur tänkte man när man la terminstidernas brytpunkter på det här viset? Förmodligen sitter någon kunnig universitetshistoriker – Henrik Björck, Bo Lindberg, Göran Blomqvist – på svaret, men jag vet inte utan kan bara spekulera.

Eftersom jag ibland känner mig lite Braudelinspirerad så skulle en anledning kunna vara att vi här ser resterna av en månghundraåring tradition baserad i ett samhälle där jordbrukssektorn involverar de flesta familjer. Studenterna behövdes helt enkelt på åkrarna i skördetidens augusti, och det var först mot september månads början som de kunde släppas iväg till skolbänkar och seminarierum. Vad vi ser är alltså en schemateknisk och terminskronologisk atavism som härstammar från bondesamhällets dagar.

Motargumenten är lätta att hitta. Mängden studenter utgjorde, fram till den stora expansionen av universitet och högskolor under den andra hälften av 1900-talet, en relativt modest del av befolkningen.

Så det finns säkert andra och bättre tolkningar av orsakerna till detta oskick.

Men att ändra det hela tycker jag man borde kunna överväga. Och jag undrar: har detta någonsin varit uppe till skarpt förslag i någon utredning eller liknande?

Publicerat i universitetsliv | Etiketter , , | 1 kommentar

Fakultet vs institution, en postdoktorstjänst och en spännande workshop

Thomas Kaiserfeld reflekterar över förhållandet mellan institutioner och fakulteten. Läsvärt.

Postdoktorstjänst inom forskningsprogrammet Medicin i livets gränsområden: Fosterforskning och framväxten av etisk kontrovers i Sverige vid Institutionen för idé- och lärdomshistoria, Uppsala. Deadline: 20 januari. Läs mer här.

Spännande workshop: Paper trails, 19-21 juni 2017, UCL:

Often there is more than research inside the books we read. Bookmarks, train tickets, receipts, and menus tucked into pages offer clues about the life of the book itself. Yet the lives of our research material often go unmarked, lost between the gaps in disciplinary boundaries and narrow definitions.

The biographies of books and documents can illuminate their contexts, as printed matter that is sold, passed down or abandoned. What happens when we consider the three moments of production, transmission, and reception together with our own research stories? Documents, like people, have births, lives, and even deaths, so what does it mean to investigate the biographies of texts, objects, and archival records? Beyond the formal roles of cataloguing and archiving, what part do researchers play in shaping the emergent archive?

This is not strictly an intellectual history, nor even a material book history, but something more like a social history of ideas

Läs mer här.

Publicerat i idé- och lärdomshistoria, vetenskapshistoria | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Några framtida namn

Skickade precis iväg en namnlista över personer som förekommer i det kommande antologibidraget om framtidsstudier och framtidshistorikerna, att användas för redaktionens arbete med personregister. Det är en grupp tänkare, experter, forskare, politiker, företagsledare som när de radas upp så här i en lista på något sätt ringar in vad bokkapitlet handlar om:

Birgitta Odén
Rachel Carson
Paul Ehrlich
Daniel Bell
Herman Kahn
Pehr G. Gyllenhammar
Peter Drucker
Ota Šik
Torgny T:son Segerstedt
Tore Browaldh
Göran Borg
Gösta Carlsson
Lars Ingelstam
Jan Annerstedt
Lars Dencik
Anthony Wiener
Eskil Block
Alva Myrdal
Johan Asplund
Sven Tägil
Erik Lönnroth
Erich Jantsch
Georg Borgström
Gösta Ehrensvärd
Kerstin Alfvén
Hannes Alfvén
Valdemar Atterdag
Bo Huldt
Rune Johansson
Lars Niléhn
Thomas Hörberg
Svante Iger
Henning Rodhe
Göran Andolf
Richard McKinney
Inga-Britt Ahlenius
Hans Blix
Inga Thorsson
Sverker Åström
Håkan Wiberg
Johan Galtung
Stevan Dedijer
Mogens Glistrup
Martin Fehrm
Marianne Frankenhaeuser
Torsten Hägerstrand
Ingemar Ståhl
Arne Engström
Åke Mattsson

Publicerat i Framtid | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Sommartid – för hundra år sedan

Idag, söndagen den 30 oktober 2016, har vi gått över från sommartid till normaltid. På det hela taget var det en smal sak att återställa den kronologiska ordningen i hemmet; mina bägge analoga armbandsur vred jag snabbt rätt och merparten av vår fempersonersfamiljs tidsgivare – i iPhones, iPads, MacBookdatorer – hade ställt om sig själva under natten. På något vis känns det som om de tidgivare vi omger oss med blir mer och mer automatiskt inställda och korrigerade för varje år som går, styrda som de är av mjukvara som talar om när sommartidens extratimme skall skjutas in och dessutom kontinuerligt synkade mot tidsservrar över nätet. Tillförlitlig tid finns runtomkring oss.

Annat var det för hundra år sedan, när sommartid infördes för första gången i ett antal länder, däribland Tyskland, Storbritannien och Sverige, då folks klockor förstås inte ställdes om automatiskt. Men även då fanns det system för spridning av noggrann tid i samhället, offentliga tidgivare som folk ställde sina klockor efter. En källa till noggrann tid var de statliga navigationsskolorna på ställen som Stockholm, Göteborg och Malmö som förutom att utbilda maskinister, navigatörer och andra av handelsflottans yrkeskategorier också försåg invånarna i allmänhet och fartygen i hamnarna i synnerhet med noggrann tid via de tidkulor som hissades och föll vid ett i förväg definierat klockslag.

K. Vetenskapsakademiens observatorium i Stockholm var en annan källa till noggrann tid. Därifrån skickades tidssignaler över telegrafnätet till telegrafstationer runt om i landet. Och Aktiebolaget Svensk normaltid, som samarbetade med Stockholms observatorium, fick noggrann tid från observatoriet och fjärrstyrde sedan mängder med offentliga urverk – i banklokaler, centralstationer, posthus, tidningsredaktioner, teatrar – via telegrafnätet vilket gav en sekundnoggrann tid på många platser i Stockholm och andra städer.

Vid omläggningen till och från sommartid, som alltså för Sveriges del prövades för första gången mellan 15 maj 1916 och den 30 september, hade Aktiebolaget Svensk normaltids personal bråda dagar. I Stockholm ansvarade företaget för 1 400 offentliga ur som skulle läggas om till sommartid (bara i Centralposthuset fanns det 75 offentliga urverk från företaget).

Pressen rapporterade om hur mängder av restaurangbesökare sjöng och hurrade när sommartiden infördes; den framflyttade timmen blev till ett spektakel i den urbana nöjesvärlden.1 Men efter hand kom klagomålen, och insändarsidorna fylldes med debattartiklar som diskuterade sommartidens för- och nackdelar. Bland de mer högljudda kritikerna fanns bönderna, som pekade på svårigheter att få fram mjölkskjutsar i tid och reste frågan om förändringen i mjölkningstider skulle inverka menligt på kornas mjölkningsförmåga (medan mothugg kom från de skribenter som pekade på lantbrukarnas “konservatism”). Till detta kan läggas insändare från de som menade att deras sömn rubbats och andra som pekade på potentiella juridiska problem – om ett rättsfall hänger på ett alibi och man inte vet om tiden anges i normaltid eller sommartid, vad händer då?

I slutänden vann kritikerna. Det skulle dröja till våren 1980 innan sommartid infördes i Sverige.

  1. ”Då sommartidens första timme slog. Kvällsvaka på gator och restauranger”. Svenska Dagbladet, 15 maj 1916. []
Publicerat i astronomi | Etiketter , | Lämna en kommentar

David Golumbia om digital humaniora

Jag läste Melissa Dinsmans intervju med David Golumbia. Golumbia, som är professor i engelska vid Virginia Commonwealth University, publicerade tillsammans med Daniel Allington och Sarah Brouillette i maj “Neoliberal Tools (and Archives): A Political History of Digital Humanities”, en essä som på flera intressanta vis kritiskt granskade framväxten av det fält som brukar kallas digital humanities och de forskningspolitiska konjunkturer som hänger samman med digitalhumaniora.

Det kan finnas anledning att komma tillbaka till essän senare. I intervjun, som publicerades häromdagen, finns flera intressanta synpunkter. Några av dessa kanske mer handlar om amerikansk universitetspolitik, men några andra tycker jag förtjänar att lyftas fram. Inte minst Golumbias kritik av själva etiketten “digital humanities”, som han finner allt för bred:

One of the other things that troubles me about the digital humanities is its use of the word “humanities,” because this implies that the humanities is not divided into disciplines, when it absolutely is. […] I would really like to see DH move away from the idea that it covers all of the humanities — which I think is false — and parcel itself out into disciplinary studies.

Jag tycker han har en poäng där. Det är ju faktiskt skillnad på historia, litteraturvetenskap och lingvistik, även i sättet man använder digitala verktyg på.

Publicerat i universitets- och forskningspolitik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Envar sin egen Sören Holmberg: opinionsundersökningar som citizen science

Som vanligt inför ett val så diskuteras olika opinionsundersökningar: deras resultat, hur skillnaderna mellan olika metoder – telefonintervjuer, nätbaserade enkäter mm – kanske kan slå igenom i resultaten.

Som varandes kvalitativt arbetande vetenskapshistoriker istället för kvantitativt arbetande samhällsvetare så kan jag inte på ett ingående sätt diskutera de olika metodernas för- och nackdelar. Men det borde ju rimligtvis vara så att vissa metoder för opinionsundersökningar har vissa brister. Det är lätt att drabbas av enkätleda och frågeformulärsmättnad, folk kanske känner sig obekväma i telefonintervjuer. Om själva deltagaren i undersökningen, den vars åsikter faktiskt efterfrågas, är osäker på om vederbörande ens vill vara med och svara så borde det väl finnas utrymme för osäkerhet. Om denna ger ett systematiskt fel – det är människor med vissa åsikter som hellre deltar med liv och lust i undersökningar än andra – kan resultatet hamna fel.

Man borde kanske pröva vadslagsningsdata istället? Här är den vars åsikt efterfrågas helt säker på att vilja vara med, är till och med beredd att satsa inte bara sin tid, som i en enkätundersökning, utan även sina pengar.

Frågan är lite annorlunda ställd. I en opinionsundersökning kanske frågan ofta är av typen “Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?”, medan man på vadslagningsbyrån besvarar frågan “vilket parti tror du kommer att vinna valet?”. Så det blir ju mer en undersökning av vad många människor tror om utgången, inte om många människors egna preferenser. Möjligtvis finns det någon skillnad däri. Vadslagningsdata över politiska val blir som ett slags citizen science-version av sådan där kvantitativ statsvetenskap som man varit så duktig på vid vissa statsvetenskapliga institutioner. Envar sin egen Sören Holmberg.

Brittiska spelare slår vad om utgången av folkomröstningen om EU-medlemskap. Data från Political Odds

I dagsläget leder stanna-sidan med 72 % mot lämna-sidans 28 % i vadslagningsdata inför Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap. I varje fall enligt data över brittisk bettingdata som hämtas från Political Odds som drivs av Michael Dent. På Political Odds twitterflöde kommenteras snabba svängningar fortlöpande.

Finns det någon svensk motsvarighet? Eller är kvantitativa studier av svensk politisk opinion enbart fokuserad på de metoder som byggts upp under lång tid i organisationer som SIFO, NFO Infratest, SCB? Kanske är en svensk motsvarighet till Political Odds en omöjlighet på grund av en liten eller icke-existerande mängd vadslagningar på svenska politiska val; det är något som skulle kunna förändras.

Update Via kommentar på Twitter tipsas om Sveinung Arnesen och Iowa Electronic Markets.

Arnesen har flera publikationer på området: som den här och den här.

Update 2 Arnesen mfl gör bettinganalyser på spansk valrörelse.

Publicerat i samhällsvetenskap | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tjänster: två lektorat i idé- och lärdomshistoria och en doktorandtjänst i teknik- och vetenskapshistoria

Några tjänster:

lektorat i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, vikariat, deadline 25 maj. Läs mer här.

doktorandtjänst i teknik- och vetenskapshistoria, KTH, deadline 19 maj. Läs mer här

biträdande lektorat i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, deadline 20 maj. Läs mer här

Publicerat i idéhistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

En reformerad statistik över forskningsfinansiering

Vid fikabordet nyligen diskuterade vi Akademiska Hus och det faktum att företaget i fråga har ett vinstkrav på sig. Det är ansenliga summor som går tillbaka från universitet och högskolor, nu senast har siffran 6.5 miljarder för 2015 nämnts.

En av kollegorna påstod att dessa pengar regelmässigt så att säga byter departement när de skickas tillbaka in i staten; det hela innebär alltså en överföring från Utbildningsdepartementet till … ja, var de nu tar vägen vet jag inte, men poängen är alltså att vi inte satsar 69 miljarder på universitet och högskolor utan 62.5 miljarder. Att ha ett vinstkrav från statens sida på Akademiska Hus är ju ett val man gjort vid någon tidpunkt och gör att siffran inte riktigt speglar den reella investeringen i högskolesektorn.

Nu är jag själv knappast någon kvantitativt arbetande historiker så det stör inte min egen forskning, men inte sällan förekommer ju sifferuppgifter på utgifterna för utbildning och forskning i såväl debatt som i akademiska publikationer. Man kan tycka att dessa siffror, när de används i sådana sammanhang, borde anges som den reella utgiften, alltså med vinsten avdragen, om avsikten är att belysa hur mycket en viss spallationsanläggning, till exempel, kostar som andel av statsbudgeten, jämföra olika regeringars satsningar på högskolesektorn, med mera. Vinstuttaget kanske dessutom förändras över tid.

Någon borde upprätta en mer realistisk statistik över statens utgifter för forskning och högre utbildning, med data bakåt i tiden som tar hänsyn till vinstkravet på fastighetsbeståndet (som ju dessutom förmodligen varierar över tid, så uppgiften är inte helt trivial att ta fram).

Men det kanske redan är gjort?

Publicerat i universitets- och forskningspolitik | Etiketter , | Lämna en kommentar