Länkar

Jacob Hamblyn kritiserar IAEA för dess slutenhet: det tycks omöjligt att greppa organisationens historia eftersom historiker inte kan komma åt källmaterialet.

Jenna Healey skriver om partikelacceleratorer: vad händer när de läggs ner, det knepiga med att få Big Science-anläggningar att fungera mm.

Evan Hepler-Smith sammanfattar konferensen Histories of the future.

Publicerat i länkar | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Länkar

What’s amazing, again, is not that the DOE told Ken to delete things from his book. That is somewhat expected given how the classification system works. What’s amazing is that Ken told them to shove off and published it anyway. That doesn’t happen so often, that a once-insider won’t play ball.

Alex Wellerstein skriver om fallet Ford.

Dock måste jag å det bestämdaste protestera mot selfiepinnen som sådan. Jag är helt och hållet för selfies – jag tar dem av och till själv, ensam och med vänner och ibland tilll och med ihop med mamma (85). Problemet med pinnen är att den strider mot selfiens idé. En selfie ska vara sned och vind, uppenbart tagen av en själv med utsträckt arm, och den är nästan alltid ironisk. Inte blir det så med selfiepinne. Dessutom ser man ju ut som ett fån när man går omkring med den.

Carina Burman reflekterar över selfiepinnen.

Publicerat i länkar | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Absolute Body Control

Ikväll ska jag se Absolute Body Control i Malmö.

Publicerat i Musik | Etiketter , | Lämna en kommentar

Några länkar

Jonas Söderström om en märklig översättning i Microsofts Officepaket.

Gustav Sjöblom bloggar läsvärt om metaforer, teknik och trafikinfrastruktur.

Lovisa Brännstedt syntes över hela Lund häromveckan.

Publicerat i länkar | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Pennor, pennor, pennor

Jag gillar att besöka butiker som säljer pennor, papper, suddgummin, gem, anteckningsböcker, pärmar och allt annat som i engelskan går under beteckningen ”stationery”. En av mina favoriter i genren är Lexis här i Lund.

En annan person som har detta intresse är James Ward, som skrivit boken Adventures in stationery: A journey through your pencil case, en bok som jag inte hört talas om tidigare (än mindre läst) men som bragdes till min kännedom tack vara Catharine Morris recension.1 Boken verkar vara en intressant genomgång av högt och lågt förknippat med skrivdon och deras brukare genom århundradena, från en 4 500 år gammal linjal (Indien) gjord av elfenben (och graderad med yppersta precision, linjerna har en noggrannhet på 0.005 tum) och framåt.

Limstiftet av märke Pritt uppfanns av Wolfgang Dierichs, inspirerad av en kvinna som applicerade läppstift; en amerikansk anti-drogkampanj distribuerade blyertspennor med frasen ”too cool to do drugs” utan att reflektera över vad som händer när man vässat den några gånger – den typ av meningslöst vetande som man kan gilla att samla på sig verkar finnas i den här boken, vid sidan av reflektioner kring skrivdonens betydelse i våra liv och skrivandets materiella kulturhistoria.

Blir sugen på att läsa.

James Ward ligger förresten bakom A Boring Conference. Syftet är

The Boring Conference is a one-day celebration of the mundane, the ordinary, the obvious and the overlooked – subjects often considered trivial and pointless, but when examined more closely reveal themselves to be deeply fascinating.

[...]

People have talked about sneezing, toast, IBM tills, the sounds made by vending machines, the Shipping Forecast, barcodes, yellow lines, London shop fronts, the television programme Antiques Road Trip and the features of the Yamaha PSR-175 Portatune keyboard.

Nästa tillfälle i serien A Boring Conference går av stapeln i London 9 maj. Låter hur spännande som helst.

  1. Catharine Morris, ”Judy’s jungle”, TLS 20 februari, 30. []
Publicerat i att skriva | Etiketter , , , , , , | Lämna en kommentar

Ny synth

Första singeln med Sine City är ute. Bra och ny synth!

Publicerat i Musik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Backupdagen

Var kommer alla dessa dagar ifrån, undrar jag ibland. Kanelbullens dag? Räkmackans dag?

Känns överflödigt. Kanelbullar och räkmackor känns inte värdiga att ta upp det begränsade utrymme som en årligen återkommande dag, en 1/365-del av hela utrymmet av den totala verkligheten, utgör.

Något jag däremot vill stödja är den internationella backupdagen, World Back Up Day. Var försiktiga därute! Gör backup!

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Tid för strävsamt, intensivt arbete

När Centralposthuset i Stockholm invigdes hösten 1903 noterade generalpostdirektören, Edvard von Krusenstjerna, att det här inte enbart var ett pampigt hus som skulle förkroppsliga ett viktigt statlig ämbetsverk, det var även avsett för nyttan, ja, en för samhället vital och central kommunikationsfunktion:

Den nya byggnaden vore bestämd för ett sträfsamt, intensivt arbete
[...] ett posthus, som till sin yttre och inre arkitektur vore värdigt Sverigs sköna hufvudstad och på samma gång i alla anordningar lämpade sig för det praktiska ändamål, hvarför detsamma tillkommmit.”1

von Krusenstjerna var högerpolitiker, satt i riksdagen och var parallellt med verksamheten som generalpostdirektör även civilminister (post- och telegrafväsendet hade i en reform 1900 förts över till Civildepartementet). Han hade uppenbarligen viss tyngd i kommunikationstekniska sammanhang i det oscarianska Sverige, och hans uttalanden om arbetets viktiga roll för Postverket i samband med invigningen 1903 kan man ha i bakhuvudet när man tittar lite närmare på hur huset presenteras i den publikation i tre delar som gavs ut i samband med invigningen.2 När jag bläddrar i den ser jag flera tecken på tidens modernitet, där finns rikligt med vattenklosetter och elektriskt ljus, moderna lokaler som gynnade det intensiva arbete som skulle bedrivas där.

Och där finns en noggrann tid. Inne i byggnaden återfinns urtavlor levererade av det då nystartade Aktiebolaget Svensk Normaltid. Urtavlorna runt om i Centralposthuset synkades med ett centralur tillhörde AB Svensk normaltid, som i sin tur stod i telegrafisk kontakt med källan till dåtidens exakta svenska tid: ett huvudur på Stockholms observatorium. Därifrån skickades tidssignaler ut som gjorde att uren gick i takt. AB Svensk Normaltid såg via sitt kronometriska nätverk till att den noggranna tiden som astronomerna vid Stockholms observatorium skapat genom observationer med meridiancirkeln som användes för att reglera observatoriets huvudur – det ingick i de assisterande astronomernas uppgifter, en av dem var förresten under en tid Hjalmar Branting, att sköta tidstjänsten – spreds till offentliga miljöer.

I en debatt i London 1908 talades det om det viktiga med tidsstandardisering där man kritiserade existensen av oprecisa klockor, ”lying clocks”, en kritik som i David Rooneys och James Nyes formulering ”appeared to resonate with a social and economic culture of ‘synhrony'”. Debattörer som John Cockburn, British Science Guild, skrev i ett inlägg i The Times 1908: ”Highly desirable as individualism is in many respects, it is out of place in horology. A lying timekeeper is an abomination, and should not be tolerated. A bye-law might well be framed requiring clocks in public places to be synchronized with standard time”.

Rooney och Nye sammanfattar det hela med att ”Access to precise standard time was seen as the sine qua non of a modern metropolis and London’s status in the urban hierarchy was held to rely on its ability to capitalize on developments in standardizing time.”3

Jag tror att något liknande kan sägas om Stockholm. Noggrann tid hade inte bara en praktisk nytta utan sågs även som en självklarhet i den moderna stadsbilden. Och någonstans tycker jag det är lite fascinerande att denna modernitetens symbol emanerade ur en astronomisk praktik på Observatoriekullen som vid det laget knappast var modern alls, knappast figurerar i översikter över den moderna astronomins framsteg vid sekelskiftet 1900. Men det var en astronomisk praktik som kom i resonans med samtidens modernitetssträvanden långt bortom observatoriernas meridiancirklar och pendelur.

Att skriva tidsstandardiseringens historia innebär därmed att man öppnar upp andra lager i astronomihistorien än de som handlar om nebulosor, galaxer, spektroskopi och utforskandet av världen bortom solsystemet från Herschel till Hubble.

  1. Stockholms Dagblad 28 oktober 1903 []
  2. Minnesskrift vid invigningen af nya posthuset i Stockholm den 27 oktober 1903. Stockholm: Hæggström, 1903. []
  3. Rooney, David, och James Nye. ”‘Greenwich Observatory Time for the public benefit’: standard time and Victorian networks of regulation”. The British Journal for the History of Science 42, (mars 2009): 5–30, 8f. []
Publicerat i standardisering | Etiketter , , , , , , | 2 kommentarer

Håkan Lindgren om tidningskrisen

Håkan Lindgren uppmärksammar informationsklyftan i en artikel i GP

å ena sidan finns ett hav av mer eller mindre amatörmässigt gratisskrivande, å andra sidan kvalificerad information för företag och beslutsfattare. Däremellan håller det på att bli tomt. Det som försvinner är kvalificerad omvärldsbevakning för en bred allmänhet. Här bygger vi upp just det som informationssamhället inte skulle handla om: en klasskillnad mellan en minoritet som har och en majoritet som inte har.
[...]
Om man verkligen behöver förstå vad som är på gång i världen duger inte det fantastiska överflödet av gratisinformation. Det är nog inte bara av nostalgiska skäl som företag fortsätter att prenumerera på Financial Times för 8 400 kronor om året. Och tydligen tycker McKinseys kunder att deras tjänster är värda att betala åtta miljarder dollar för. Det är vi andra som ska hålla till godo med gratis.

Publicerat i Media | Etiketter , | Lämna en kommentar

Aristoteles, biologen

Jag läste Armand D’Angours recension av Armand Marie Leroi, The Lagoon: How Aristotle invented science (”Lice and herons” (TLS 13 mars 2015)).

Självklart sympatiserar jag med en biolog som vill lyfta fram Aristoteles roll i vetenskapshistorien, men är inte D’Angour lite väl okritisk i sin recension när han påstår att Lerois projekt är en ”reappraisal of Aristotle’s place in the history of science”? Det är ju inte som om Aristoteles är osynliggjord i vetenskapshistoria.

Lerois TV-program om Aristoteles, biologen, finns på nätet:

Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Medium

Matthew Butterick skriver om Medium.

Publicerat i Blogging | Etiketter , | Lämna en kommentar

Att tillgängliggöra akademiska texter

HT-fakulteten vid Lunds universitet har nyligen gjort en samlad insats för att öka spridningen av alla de skriftserier som finns vid fakulteten. Bland annat är det möjligt att på ett enkelt vis köpa en mängd böcker som tidigare har varit ganska svåra att få tag på.

En bra insats av Katharina Bernhardsson med flera!

Publicerat i Uncategorized | Etiketter , , | Lämna en kommentar

Den andra framtiden

gyllenhammar
Skandia satsar på framtidsstudier, rapporterar en artikel i Veckans affärer våren 1969. Man tar därvid ett helhetsgrepp:

Svenska företag satsar alltmer på förutsättningslösa framtidsstudier – och utgår inte längre från det egna företaget, utan ställer samman en totalbild av hela samhällsutvecklingen och placerar från den utkikspositionen in det egna företaget någonstans i helhetsbilden.1

Inte bara Skandia och inte bara unga finanslejon som Pehr G. Gyllenhammar intresserade sig för framtidsstudier under andra halvan av 1960-talet. Andra företag som Astra, PLM, Sandvikens Jernverk och SCA hade ”inrättat avdelningar för att prognostisera och planera utvecklingen. Och flera andra tänker sätta igång.”
1031_020 - version 2
Till dessa individuella insatser kom mer övergripande insatser och propåer om framtidsstudier från det näringslivsnära Ingenjörsvetenskapsakademien och från försvarssektorn i form av Försvarets forskningsantalt. Herman Kahn plockades över från USA och svenska direktörer åkte i andra riktningen för att besöka framtidsforskningsinstitut – det är något transatlantiskt över den här epoken i framtidsstudiernas historia i Sverige.

IVA summerade ihop det hela med en framstöt våren 1969 om skapandet av ett halvstatligt institut som skulle arbeta med framtidsstudier. Modellen är den sedan årtionden gängse i flera tillämpningsnära forskningsfält i Sverige; i det svenska forskningspolitiska landskapet fanns det vid den tiden ganska många industriforskningsinstitut inom allt från konserveringsforskning till optik, betong och mycket annat.

Men den här gången köpte inte staten den gängse organisationsformen och det blev nej till statligt engagemang i det institut som IVA föreslog. Min arbetshypotes är att framtidsdiskursen sågs som alldeles för viktig i politisk mening för att lämnas utanför den politiska sfärens, och kanske då speciellt den vänstra politiska planhalvans, inflytande.

IVA gick istället vidare med egna grupperingar, som ”Föreningen för framtidsstudier” och efter visst vacklande och planerande sjösattes först Alva Myrdals arbetsgrupp och sedan Sekretariatet för framtidsstudier. Staten hade tagit kontrollen över framtidsstudierna.2

Men 1971 låg detta ännu framtiden. Den andra framtidsforskningen, som man kan kalla den, fick kritik från olika håll vilket förmodligen bidrog till att accelerera det statliga och socialdemokratiska initiativet på området. En tydligt artikulerad kritik kom från två unga vänsterakademiker. I artikeln ”Koloniseringen av framtiden” skåpade Jan Annerstedt och Lars Dencik ut det hela.3 Deras artikel är dels en vidräkning med den internationella framtidsforskningen,”[e]n hårdkokt disciplin för hårdkokta män utrustade med outtröttligt siffersinne, teknologisk skolning, datorer och anglo-cynisk jargong; en Herman Kahn, en Anthony Wiener, en Daniel Bell och en Eskil Block”, dels en förvarning om att denna nu är på väg till Sverige. Pentagon spökade i kulisserna, tätt sammanslutet i en futurologisk arkipelag innefattande RAND corporation, IDA och Hudsoninstitutet och många andra think tanks. Bland personerna pekade man bland annat ut ”den ökände militärstrategen Herman Kahn”. Och nu var detta hemska på väg att komma till Sverige.

Dels har vi, skrev Annerstedt och Dencik, en framstående framtidsforskning i FOA:s regi, dels de initiativ som togs av direktörer och IVA eller, som de formulerade det, ”[d]en svenska utomparlamentariska lobbyn för framtidsstudier”.

Innehållsmässigt var det här en kunskapsmängd helt ägnad åt att stödja de som har makten i samhället:

Framtidsforskningens funktion är bl.a. att åt de styrande eliterna ge en gemensam referensram. Det gäller att samordna besluten med andra beslutsfattare. Inget utrymme kan längre lämnas för mot varandra stridande åtgärder, för oförenliga samhälleliga intressen. De privata företagen, statsbyråkraterna och företrädarna för krigsmakten och de stora organisationerna måste gemensamt planera och dra upp riktlinjerna för sina åtgärder. I det framväxande korporativa styrelseskicket kan framtidsforskningens grundtanke om det konfliktfria samhället realiseras. Klassmotsättningarna skyls över och görs ogenomträngliga. Förtrycket tar nya former. Passivitetens alla glädjeämnen – pornografi, färg-TV, fritidsindustrins hela nonsensproduktion – tillhandahålles åt folket i vad Herman Kahn kallar det ”sen-sensualistiska” samhället.

Framtidsforskningen är ett instrument för den styrande eliten Den bedrivs på deras uppdrag. Den framställer även enkla samhällsprocesser i en teknisk språkdräkt som gör att de inte kan kännas igen av gemene man. Framtidsforskningens språk blir den härskande klassens nya latin. [...] Vi lever i den upplysta kapitalismens tid. Företagschefer, militärer och byråkrater inser att det gäller att ”hänga med i utvecklingen””. Man är dynamisk, effektiv, pragmatisk, flexibel. [...] I Sverige har denna skenprogressiva och i grunden konservativa filosofi en av sina främsta företrädare i den nye Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar.

[...]

Kapplöpningen om Afrika är avslutad. Imperialismen måste finna nya kontinenter att erövra. Rymden är en. Framtiden en annan.

Imperialismen är på offensiven för att erövra sin sjunde kontinent. I den offensiven är framtidsforskningen ett vapen.

Frmatidsforskningens framtid stod ett tag och vägde; under några år fanns det en strid om framtidsforskningen.

  1. ”Framtiden är inte längre en ‘oförutsedd händelse'”, Veckans affärer 29 maj 1969 []
  2. Att studera framtiden : betänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X. Stockholm: Liber/Allmänna förl., 1986, 17ff. []
  3. Annerstedt, Jan, och Lars Dencik. ”Koloniseringen av framtiden”. Ord & bild 1971, nr 6: 412–25. []
Publicerat i Framtid | Etiketter , , , , , , | 1 kommentar

Konferens, bok om think tanks, doktorandtjänst

History and policy anordnar konferens om förändring. Vad möjliggör och vad hindrar storskaliga förändringsprocesser, och vad kan vi lära av det förflutna? Ännu en samtidsrelevant humanioraintervention av History and policy! (Se tidigare inlägg om History and policy.)

Tom Medvetz bok Think tanks in America har jag inte hört talas om tidigare. Någon borde skriva en svensk motsvarighet – eller det finns kanske redan?

Om jag vore 20 år yngre: doktorandtjänst med Rebekah Higgitt som handledare!

Publicerat i Historia | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Också en del av astronomihistorien

Jag har precis kommit hem från dagens föreläsning på kursen ”Människan i universum: den astronomiska världsbilden genom tiderna”. Under rubriken ”Tiden efter Newton” – jag vet, det är en oinspirerande titel – har jag försökt ge ett översiktsperspektiv på astronomins historia under 1700-, 1800- och 1900-talen. Det hela är tänkt som ett slags inledning på den andra halvan av kursen, ett kronologiskt och tematiskt skelett som ramar in föreläsningar om snävare ämnen.

En av de 99 bilder jag visade under min föreläsning var den här:
räknebiträden

Publicerat i vetenskapshistoria | Etiketter , , | 2 kommentarer