Några framtida namn

Skickade precis iväg en namnlista över personer som förekommer i det kommande antologibidraget om framtidsstudier och framtidshistorikerna, att användas för redaktionens arbete med personregister. Det är en grupp tänkare, experter, forskare, politiker, företagsledare som när de radas upp så här i en lista på något sätt ringar in vad bokkapitlet handlar om:

Birgitta Odén
Rachel Carson
Paul Ehrlich
Daniel Bell
Herman Kahn
Pehr G. Gyllenhammar
Peter Drucker
Ota Šik
Torgny T:son Segerstedt
Tore Browaldh
Göran Borg
Gösta Carlsson
Lars Ingelstam
Jan Annerstedt
Lars Dencik
Anthony Wiener
Eskil Block
Alva Myrdal
Johan Asplund
Sven Tägil
Erik Lönnroth
Erich Jantsch
Georg Borgström
Gösta Ehrensvärd
Kerstin Alfvén
Hannes Alfvén
Valdemar Atterdag
Bo Huldt
Rune Johansson
Lars Niléhn
Thomas Hörberg
Svante Iger
Henning Rodhe
Göran Andolf
Richard McKinney
Inga-Britt Ahlenius
Hans Blix
Inga Thorsson
Sverker Åström
Håkan Wiberg
Johan Galtung
Stevan Dedijer
Mogens Glistrup
Martin Fehrm
Marianne Frankenhaeuser
Torsten Hägerstrand
Ingemar Ståhl
Arne Engström
Åke Mattsson

Publicerat i Framtid | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Sommartid – för hundra år sedan

Idag, söndagen den 30 oktober 2016, har vi gått över från sommartid till normaltid. På det hela taget var det en smal sak att återställa den kronologiska ordningen i hemmet; mina bägge analoga armbandsur vred jag snabbt rätt och merparten av vår fempersonersfamiljs tidsgivare – i iPhones, iPads, MacBookdatorer – hade ställt om sig själva under natten. På något vis känns det som om de tidgivare vi omger oss med blir mer och mer automatiskt inställda och korrigerade för varje år som går, styrda som de är av mjukvara som talar om när sommartidens extratimme skall skjutas in och dessutom kontinuerligt synkade mot tidsservrar över nätet. Tillförlitlig tid finns runtomkring oss.

Annat var det för hundra år sedan, när sommartid infördes för första gången i ett antal länder, däribland Tyskland, Storbritannien och Sverige, då folks klockor förstås inte ställdes om automatiskt. Men även då fanns det system för spridning av noggrann tid i samhället, offentliga tidgivare som folk ställde sina klockor efter. En källa till noggrann tid var de statliga navigationsskolorna på ställen som Stockholm, Göteborg och Malmö som förutom att utbilda maskinister, navigatörer och andra av handelsflottans yrkeskategorier också försåg invånarna i allmänhet och fartygen i hamnarna i synnerhet med noggrann tid via de tidkulor som hissades och föll vid ett i förväg definierat klockslag.

K. Vetenskapsakademiens observatorium i Stockholm var en annan källa till noggrann tid. Därifrån skickades tidssignaler över telegrafnätet till telegrafstationer runt om i landet. Och Aktiebolaget Svensk normaltid, som samarbetade med Stockholms observatorium, fick noggrann tid från observatoriet och fjärrstyrde sedan mängder med offentliga urverk – i banklokaler, centralstationer, posthus, tidningsredaktioner, teatrar – via telegrafnätet vilket gav en sekundnoggrann tid på många platser i Stockholm och andra städer.

Vid omläggningen till och från sommartid, som alltså för Sveriges del prövades för första gången mellan 15 maj 1916 och den 30 september, hade Aktiebolaget Svensk normaltids personal bråda dagar. I Stockholm ansvarade företaget för 1 400 offentliga ur som skulle läggas om till sommartid (bara i Centralposthuset fanns det 75 offentliga urverk från företaget).

Pressen rapporterade om hur mängder av restaurangbesökare sjöng och hurrade när sommartiden infördes; den framflyttade timmen blev till ett spektakel i den urbana nöjesvärlden.1 Men efter hand kom klagomålen, och insändarsidorna fylldes med debattartiklar som diskuterade sommartidens för- och nackdelar. Bland de mer högljudda kritikerna fanns bönderna, som pekade på svårigheter att få fram mjölkskjutsar i tid och reste frågan om förändringen i mjölkningstider skulle inverka menligt på kornas mjölkningsförmåga (medan mothugg kom från de skribenter som pekade på lantbrukarnas “konservatism”). Till detta kan läggas insändare från de som menade att deras sömn rubbats och andra som pekade på potentiella juridiska problem – om ett rättsfall hänger på ett alibi och man inte vet om tiden anges i normaltid eller sommartid, vad händer då?

I slutänden vann kritikerna. Det skulle dröja till våren 1980 innan sommartid infördes i Sverige.

  1. ”Då sommartidens första timme slog. Kvällsvaka på gator och restauranger”. Svenska Dagbladet, 15 maj 1916. []
Publicerat i astronomi | Etiketter , | Lämna en kommentar

David Golumbia om digital humaniora

Jag läste Melissa Dinsmans intervju med David Golumbia. Golumbia, som är professor i engelska vid Virginia Commonwealth University, publicerade tillsammans med Daniel Allington och Sarah Brouillette i maj “Neoliberal Tools (and Archives): A Political History of Digital Humanities”, en essä som på flera intressanta vis kritiskt granskade framväxten av det fält som brukar kallas digital humanities och de forskningspolitiska konjunkturer som hänger samman med digitalhumaniora.

Det kan finnas anledning att komma tillbaka till essän senare. I intervjun, som publicerades häromdagen, finns flera intressanta synpunkter. Några av dessa kanske mer handlar om amerikansk universitetspolitik, men några andra tycker jag förtjänar att lyftas fram. Inte minst Golumbias kritik av själva etiketten “digital humanities”, som han finner allt för bred:

One of the other things that troubles me about the digital humanities is its use of the word “humanities,” because this implies that the humanities is not divided into disciplines, when it absolutely is. […] I would really like to see DH move away from the idea that it covers all of the humanities — which I think is false — and parcel itself out into disciplinary studies.

Jag tycker han har en poäng där. Det är ju faktiskt skillnad på historia, litteraturvetenskap och lingvistik, även i sättet man använder digitala verktyg på.

Publicerat i universitets- och forskningspolitik | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Envar sin egen Sören Holmberg: opinionsundersökningar som citizen science

Som vanligt inför ett val så diskuteras olika opinionsundersökningar: deras resultat, hur skillnaderna mellan olika metoder – telefonintervjuer, nätbaserade enkäter mm – kanske kan slå igenom i resultaten.

Som varandes kvalitativt arbetande vetenskapshistoriker istället för kvantitativt arbetande samhällsvetare så kan jag inte på ett ingående sätt diskutera de olika metodernas för- och nackdelar. Men det borde ju rimligtvis vara så att vissa metoder för opinionsundersökningar har vissa brister. Det är lätt att drabbas av enkätleda och frågeformulärsmättnad, folk kanske känner sig obekväma i telefonintervjuer. Om själva deltagaren i undersökningen, den vars åsikter faktiskt efterfrågas, är osäker på om vederbörande ens vill vara med och svara så borde det väl finnas utrymme för osäkerhet. Om denna ger ett systematiskt fel – det är människor med vissa åsikter som hellre deltar med liv och lust i undersökningar än andra – kan resultatet hamna fel.

Man borde kanske pröva vadslagsningsdata istället? Här är den vars åsikt efterfrågas helt säker på att vilja vara med, är till och med beredd att satsa inte bara sin tid, som i en enkätundersökning, utan även sina pengar.

Frågan är lite annorlunda ställd. I en opinionsundersökning kanske frågan ofta är av typen “Vilket parti skulle du rösta på om det vore val idag?”, medan man på vadslagningsbyrån besvarar frågan “vilket parti tror du kommer att vinna valet?”. Så det blir ju mer en undersökning av vad många människor tror om utgången, inte om många människors egna preferenser. Möjligtvis finns det någon skillnad däri. Vadslagningsdata över politiska val blir som ett slags citizen science-version av sådan där kvantitativ statsvetenskap som man varit så duktig på vid vissa statsvetenskapliga institutioner. Envar sin egen Sören Holmberg.

Brittiska spelare slår vad om utgången av folkomröstningen om EU-medlemskap. Data från Political Odds

I dagsläget leder stanna-sidan med 72 % mot lämna-sidans 28 % i vadslagningsdata inför Storbritanniens folkomröstning om EU-medlemskap. I varje fall enligt data över brittisk bettingdata som hämtas från Political Odds som drivs av Michael Dent. På Political Odds twitterflöde kommenteras snabba svängningar fortlöpande.

Finns det någon svensk motsvarighet? Eller är kvantitativa studier av svensk politisk opinion enbart fokuserad på de metoder som byggts upp under lång tid i organisationer som SIFO, NFO Infratest, SCB? Kanske är en svensk motsvarighet till Political Odds en omöjlighet på grund av en liten eller icke-existerande mängd vadslagningar på svenska politiska val; det är något som skulle kunna förändras.

Update Via kommentar på Twitter tipsas om Sveinung Arnesen och Iowa Electronic Markets.

Arnesen har flera publikationer på området: som den här och den här.

Update 2 Arnesen mfl gör bettinganalyser på spansk valrörelse.

Publicerat i samhällsvetenskap | Etiketter , , , , , , , | Lämna en kommentar

Tjänster: två lektorat i idé- och lärdomshistoria och en doktorandtjänst i teknik- och vetenskapshistoria

Några tjänster:

lektorat i idé- och lärdomshistoria vid Göteborgs universitet, vikariat, deadline 25 maj. Läs mer här.

doktorandtjänst i teknik- och vetenskapshistoria, KTH, deadline 19 maj. Läs mer här

biträdande lektorat i idé- och lärdomshistoria vid Uppsala universitet, deadline 20 maj. Läs mer här

Publicerat i idéhistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

En reformerad statistik över forskningsfinansiering

Vid fikabordet nyligen diskuterade vi Akademiska Hus och det faktum att företaget i fråga har ett vinstkrav på sig. Det är ansenliga summor som går tillbaka från universitet och högskolor, nu senast har siffran 6.5 miljarder för 2015 nämnts.

En av kollegorna påstod att dessa pengar regelmässigt så att säga byter departement när de skickas tillbaka in i staten; det hela innebär alltså en överföring från Utbildningsdepartementet till … ja, var de nu tar vägen vet jag inte, men poängen är alltså att vi inte satsar 69 miljarder på universitet och högskolor utan 62.5 miljarder. Att ha ett vinstkrav från statens sida på Akademiska Hus är ju ett val man gjort vid någon tidpunkt och gör att siffran inte riktigt speglar den reella investeringen i högskolesektorn.

Nu är jag själv knappast någon kvantitativt arbetande historiker så det stör inte min egen forskning, men inte sällan förekommer ju sifferuppgifter på utgifterna för utbildning och forskning i såväl debatt som i akademiska publikationer. Man kan tycka att dessa siffror, när de används i sådana sammanhang, borde anges som den reella utgiften, alltså med vinsten avdragen, om avsikten är att belysa hur mycket en viss spallationsanläggning, till exempel, kostar som andel av statsbudgeten, jämföra olika regeringars satsningar på högskolesektorn, med mera. Vinstuttaget kanske dessutom förändras över tid.

Någon borde upprätta en mer realistisk statistik över statens utgifter för forskning och högre utbildning, med data bakåt i tiden som tar hänsyn till vinstkravet på fastighetsbeståndet (som ju dessutom förmodligen varierar över tid, så uppgiften är inte helt trivial att ta fram).

Men det kanske redan är gjort?

Publicerat i universitets- och forskningspolitik | Etiketter , | Lämna en kommentar

Konferens om synthmusik

Kan man förhålla sig intellektuellt till synthmusik?

Självklart!

Fina exempel i genren är Charlotte Wibergs läsvärda essä “Elektronisk högspänning (FLM nr 30) och Kraftwerkmonografierna Pascal Bussy Kraftwerk: Man, Machine, and Music och Tim Barr Kraftwerk: From Düsseldorf to the Future (with Love).

Internationellt har det börjat dyka upp konferenser där kulturvetare diskuterar just synthmusik. Förra året arrangerades Industrielle Volksmusik for the Twenty-First Century: Kraftwerk and the Birth of Electronic Music in Germany vid Aston University (med en keynote av Stephen Mallinder(!) och även ett i övrigt intressant program) och i mars hålls ett symposium vid University of Edinburgh om Pet Shop Boys med ett spännande program.

Och nu är det dags för Sverige när den åttonde upplagan av konferensen Musik och samhälle arrangeras under tematiken “Musik och elektricitet”. Deadline för anmälan av ämne för presentation: 29 april 2016. Konferensen hålls 6-7 oktober. Läs mer.

Publicerat i Musik | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Doktorandtjänst i idé- och lärdomshistoria i Lund

En doktorandtjänst i idé- och lärdomshistoria i Lund, sista ansökningsdag 1 mars, är utlyst. Läs mer

Publicerat i idéhistoria | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Doktorandtjänster i Göteborg

Bli min kollega!

Ett antal doktorandtjänster utlyses vid Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet. Deadline: 31 mars, informationsmöte om tjänsterna: 2 mars.

Mer information här.

Publicerat i akademisk arbetsmarknad, idéhistoria | Etiketter , , , | 6 kommentarer

Träning för akademiker

Alex Soojung Kim-Pang skriver om vikten av träning för minne, stresstålighet, förmåga till fokusering.

Man kan inte göra annat än att hålla med. Fysisk träning är bra för den intellektuelles arbetsuppgifter. Och förmodligen en bidragande anledning till varför det fysiska är ett så påtagligt inslag i mången universitetskultur. (I höstas var jag på konferens i Cambridge och det var slående hur vältränade många av de studenter jag såg cykla längs Madingley Road eller träna på Jesus Green var, men exemplen kan förstås mångfaldigas såväl i samtiden och historien.)

Min egen träningsdos är högst modest, men mina erfarenheter bekräftar det Pang skriver om. De perioder då jag lyckas hålla en viss regelbundenhet i mina pass på Gerdahallens gym mår jag, allt annat lika, något bättre; två träningspass i veckan räcker långt.

IMG_6839

Inlägget ingår i en serie där Pang bloggar sitt pågående bokprojekt Rest: How Working Less Gets More Done. Som undertiteln antyder är Pang intresserad av att utforska arbetsvanor och betydelsen av att ta vara på och vårda sin vila.

Rekommenderas.

Publicerat i universitetsliv | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Det finns ämnen och det finns ämnen

I korridoren där jag arbetar (i tre dagar till, jag byter arbetsplats vid årsskiftet) finns det kollegor som håller på med helt olika slags ämnen. Häromsistens, när jag hängde lite med en av doktoranderna på vederbörandes rum, såg jag den här postitlappen. Vissa avhandlingsämnen är mer splatter än andra.IMG_6016

Publicerat i Uncategorized | Etiketter | Lämna en kommentar

Amnesi enligt Facebook och Twitter

Varför är det så svårt att söka sig fram bland gamla inlägg man gjort på Facebook och Twitter?

En vanlig WordPressblogg har, tycker jag, bättre funktioner för att hitta tillbaka till saker man skrivit via fulltextsök i inlägg och kommentarer än vad nätjättarna har. Ofta vet man ju att man själv eller någon kommentator skrivit något för ett eller annat halvår sedan i ett visst ämne och att man därför vill få fram det: kolla om man mindes rätt, stoppa in texbiten i nya sammanhang. På bloggen är detta relativt enkelt till skillnad från Facebook och Twitter.

Det är på något vis som om det ackumulerade värdet av flera års inlägg står sig bättre i min WordPressblogg än på Facebook och Twitter. Inläggen på WordPress är lättare att hitta tillbaka till, att återanvända dem genom att länka in i olika diskussioner på olika plattformar, att ta kontroll över sin text; de ligger lagrade i ett magasin av text byggt med reda och stabilitet medan textlagret på FB och Twitter sakta men säkert sjunker ner och försvinner i digital dy.

Silon sjunker.

Publicerat i nätkultur | Etiketter , , , | 2 kommentarer

Doktorandtjänst vid Göteborgs universitet

Centrum för Europaforskning vid Göteborgs universitet utlyser två doktorandtjänster med deadline 7 februari. Tjänsterna kommer att knytas till någon institution vid Handelshögskolan, Humanistiska eller Samhällsvetenskapliga fakulteterna. Läs mer.

Publicerat i idéhistoria | Etiketter , , , , | Lämna en kommentar

Doktorandtjänst vid Chalmers

En doktorandtjänst i teknikhistoria på Chalmers är utlyst. Sista anmälningsdag: 7 januari. Läs mer.

Publicerat i teknikhistoria | Etiketter , , , | Lämna en kommentar

Historievetenskapens gränser

Som historiker svänger vi oss ju med olika slags taxonomier. Vi är tidigmoderna historiker, vetenskapshistoriker, kulturhistoriker, teknikhistoriker, filosofihistoriker, idéhistoriker, antikvetare, samtidshistoriker, idrottshistoriker och så vidare och så vidare. Lite lagom luddiga gränser, men ändå ett sätt att indikera vad vi håller på med, vilken del av det stora historieområdet vi slagit ner våra bopålar i. Eller så är vi, som Sten Lindroth sa en gång i tiden, helt enkelt historiker.

Men en del andra tror inte på luddiga gränser alls. Som Institutionen för historia vid University of Idaho, som nu utlyser en tjänst för historiker som håller på med amerikansk kulturhistoria före 1877.

Före 1877, varken mer eller mindre. Klara besked!

Publicerat i Historia | Lämna en kommentar