Skip to content

Tag Archives: teknikhistoria

Konserveringsteknikernas historia

Deltagarna vid KSLA-symposiet lyssnar på Lena Molins intressanta presentation om riskhantering i livsmedelssektorn under 1960-talet, övervakade av Anders Johanssen, stadsveterinär i Lund.

Deltagarna vid KSLA-symposiet lyssnar på Lena Molins intressanta presentation om riskhantering i livsmedelssektorn under 1960-talet, övervakade av Anders Johanssen, stadsveterinär i Lund.

Häromveckan var jag på ett intressant heldagssymposium på KSLA om konserveringsteknikernas historia 1800-1960. Det var ett mycket lyckat möte med intressanta utbyten med forskare som Roger Qvarsell, Lena Molin, Per Eriksson, Mats Morell med flera.

Min presentation behandlade Institutet för konserveringsteknisk forskning, Kyltekniska föreningen, den malmska utredningen och en del annat kring kunskapsintermediärer, forskningspolitik och kunskapsutveckling inom livsmedelssektorn under 1940- och 1950-talen. Den byggde framför allt på ett bokkapitel jag publicerade strax före jul. Texten, Public Health, National Security and Food Technology in the Cold War: The Swedish Institute for Food Preservation Research ingår i antologin Per Lundin, Niklas Stenlås och Johan Gribbe, eds., Science for Welfare and Warfare: Technology and State Initiative in Cold War Sweden.

Under eftersitsen – där det bjöds på god mat, något annat vore ju otänkbart på K. Skogs- och Lantbruksakademien … – hamnade jag bredvid Per Eriksson, historiker vid KSLA och en av de drivande bakom akademiens satsning på livsmedelsbranschens historia. Vi pratade ganska mycket om vilket tacksamt ämne livsmedelsrelaterade frågor är för en historiker.

Under den närmaste tiden kommer jag bland annat ägna mig åt pilotprojektet ”Livsmedelssektorns teknikhistoria 1940-1970: frystekniker,forskning och företagsutveckling”, så det kommer dyka upp en del här på bloggen om djupfryst mat, konservburkar, högteknologisk mat, logistikkedjor, kunskapsutveckling inom livsmedelssektorn med mera.

Livsmedelshanteringen blev under efterkrigstiden allt mer teknisk. Omslaget till detta nummer av branschorganet Livsmedelsteknik visar en interiör från AB Felix med ett maskineri för snabbtorkning av potatis.

Livsmedelshanteringen blev under efterkrigstiden allt mer teknisk. Omslaget till detta nummer av branschorganet Livsmedelsteknik visar en interiör från AB Felix med ett maskineri för snabbtorkning av potatis.

Teknik och spionage

Jag läste Kristie Macrakis, ”Technophilic Hubris and Espionage Styles during the Cold War.” Isis 101, no. 2 (June 1, 2010): 378-385.

Macrakis essä målar upp tvenne skilda stilar för underrättelseanalys under det kalla kriget. Medan östblockets underrättelseverksamheter (och även brittiska dito) förlitade sig på humint – människor på marken, spioner, angivare, rekrytering av dubbelspioner, förrädare, mullvadar – var USA:s dito helt teknologiskt inriktad. Det medförde en snabb utveckling av tekniker för spionsatelliter, flygplan på hög höjd i atmosfären, ubåtar, signalspaning.

Det här har, menar Macrakis, djupa historiska rötter. I Sovjet fanns en lång tradition av spionage som sträckte sig tillbaka till tsartiden; i det amerikanska samhället fanns en långtgående ”teknologientusiasm”, för att låna ett begrepp från Thomas P. Hughes (Macrakis föredrar ”teknofili” för samma sak): ett problem som dyker upp löses helst genom att kasta en massa teknik på det. Denna förkärlek för ”the technological fix” fortlever än idag i USA och sträcker sig förstås långt bortom underrättelseverksamhetens områden. (Samtidigt som det är en talande bild kan man förstås fundera över hur pass väl bestämd den är av källmaterialet. Vet vi verkligen så mycket om östblockets användning av teknik för övervakning så att man kan säga så pass kategoriskt som Macrakis ändå gör att de satsade mest på humint?)

Det framväxande militärindustriella komplexet under 1950-talet var den organisatoriska manifestationen under det tidiga kalla kriget av denna teknofiliska tradition. Konkret pekar Macrakis på Eisenhowers starka tilltro till teknik och hur hans vetenskaplige rådgivare James Killian, rektor för MIT, och Polaroids Edwin Land bidrog till att skapa det militärindustriella komplex (som Eisenhower själv i ett berömt tal varnade för). Macrakis talar, för övrig, som många andra om ”the military-industrial-academic complex”: universiteten drogs förstås in i det här.

Även om det finns undantag har mycket av det som finns publicerat om kalla krigets spioneri skrivits av journalister och pensionerad underrättelsepersonal, och Macrakis ser flera relevanta forskningsområden, inte minst för teknik- och vetenskapshistoriker. Och det här är en typ av historisk forskning som kan bli användbar för oss idag. Det finns något samtidsrelevant över Macrakis uppsats, en vilja att låta modern historisk forskning bli användbar i diskussioner om hur vi inrättar våra samhällen idag, ett slags policyrelevant historieforskning som jag gärna hade sett att fler historiker tog på större allvar. Ett annat och mer långtgående projekt i den riktningen är History and Policy i Storbritannien. Hur pass kostnadseffektiva var den teknofila underrättelsetjänsten egentligen? I vilken utsträckning stimulerade underrättelseteknologierna utvecklingen i andra, civila, tekniksektorer? (Hade vi annars haft Google, Apple, Microsoft, Intel och en massa andra innovationsdrivna företag?) Vilka roller har dessa teknologiska system och den teknologiska hybris som är en väsentlig del av amerikansk mentalitet haft för framväxten av det världsomspännande ”empire of surveillance” som växt fram och som vi lever med idag?

Det är några av de spännande frågor som Macrakis avslutar sin essä med och som pekar framåt mot relevanta forskningsområden. Kanske även för svenska teknik- och vetenskapshistoriker.

Locating communications history in London

Det här kom nyss på Mersennelistan, jag tycker det verkar vara en kul tillämpning av teknikhistoria och smartphones och något slags modern museologi som använder staden som arena:

Do you know places in London that are significant for the history of communications, computing and information technologies?

We are looking for suggestions that will help us in an experimental project to guide mobile users through the UK’s rich history of technology. The project is called Locating Communications Heritage. In the pilot phase we are finding out how best to guide people walking around London with a mobile phone, using the locatability function of recent smartphones to reveal the significance of sites.

The idea is to link places to objects as well as to link to further contextual and archival information. There will also be the ability to record users’ memories of the history of communications technology.

So for example, if you were walking down the Strand you will see on your phone that UK’s pioneering BBC radio transmitter, 2LO, operated from Marconi House. By clicking, you could find out more about the 2LO, an extraordinary object, at the Science Museum. If your grandmother was a 2LO operator, you could record her recollections.

Places could be the sites of interesting machines (such as 2LO or the LEO computer at Cadby Hall), places of invention (such as John Ambrose Fleming’s thermionic valves in Bloomsbury), birthplaces, buildings (such as the BT Tower), or places where communications were vital (such as the London Stock Exchange).

Examples could be from the deep or recent past.

If you have examples you would like to share, or if you would just like to stay in contact with this experimental project, then please email me at ucrhjea [at ] ucl [dot] ac [dot] uk,

and/or

leave a message for us at our project blog.

Projektet är en del av Locating Communications Heritage med finansiering från brittiska motsvarigheten till VR och BT (vad sjutton gör Telia för att stödja bevarandet av det digitala och teknologiska kulturarvet?).

Sega tekniker

Apropå tekniker som vägrar dö och teknikutveckling i mogna teknikområden, ämnet för en projektansökan Tomas Hellström, Mats Fridlund och jag har inne på VR: Financial Times rapporterar om den senaste utvecklingen på The Impossible Project [via Photostream].

Affärsidé: ”We aim to re-start production of analog instant film for vintage Polaroid cameras in 2010″. De har precis fått in över 1 miljon € i investeringar.

Gammal teknik, inte innovationer

David Edgerton och Svante Lindqvist har på ett uppfriskande sätt skrivit om teknikers seghet: medan merparten av ett samhälles teknikanvändning är gammal teknik, så har teknikhistoria och innovationsforskning istället inriktat sig på teknikers tidiga faser vilket ger en skev bild av hur teknik används.

Ligger mycket i det. Jag vet inte om Alf Rehn är ute efter något liknande i ett keynote han höll nyligen, men hans slides verkar ju intressanta.

Edgerton & Lindqvist bildar i varje fall en av utgångspunkterna för en projektansökan som Tomas Hellström, Mats Fridlund och jag skickade in till Vetenskapsrådet igår. Här är den svenska sammanfattningen:

Mycket av den teknik vi omger oss med är egentligen gammal teknik som har funnits länge; ibland uppdaterad och omorganiserad för att passa in i nya sammanhang, lever teknik ofta riktigt långa liv, långt bortom den heroiska uppfinnings- och innovationsfasen. Cyklar, textilier och taggtråd är enkla, oglamorösa och mogna tekniker, viktigare i många människors liv än månraketer, genteknik och nanoteknik. Det sker fortfarande teknikutveckling inom dessa mogna teknikområden, men vi hör sällan eller aldrig talas om dem i olika politiska och ekonomiska sammanhang eller inom innovationsforskning och teknikhistoria där mycket forskning har inriktat sig på tidiga faser av teknikutvecklingen istället för att undersöka utvecklingen bland de mogna tekniker som faktiskt används. Det här projektet ämnar gå i motsatt riktning.

En del mogna tekniker är massprodukter, andra återfinns snarare i entusiastkretsar: trots den digitala världens dominans och ”bättre” tekniska lösningar finns det fortfarande människor som använder vinylskivor, filmbaserad fototeknik och analoga synthesizers, för att inte tala om pappersbaserade medier. Inte minst i sådana sammanhang lever tekniken vidare och utvecklas tack vare en ”känslomässig” aspekt på teknikanvändning och teknikutveckling.

Projektet ämnar undersöka teknikens mer långlivade aspekter och därmed indirekt kritiskt granska den innovationscentrerade bilden av teknik som inte minst i länder som Sverige fått stort genomslag i forsknings- och industripolitik. Det har även som målsättning att kulturvetenskapligt undersöka, tolka och förstå de känslomässiga, entusiastdrivna processerna som gör att vissa tekniker lever vidare långt efter deras ”bäst före-datum”; de svarar uppenbarligen mot andra behov än de som ryms inom traditionella modeller för teknisk och ekonomisk utveckling. Företag och andra teknikutvecklare drar nytta av användarkollektiv för att hålla vid liv och utveckla tekniker. Det är fortfarande en öppen fråga vilka effekter en sådan ”hobbyekonomisk sektor” har, men preliminära data tyder på att den omfattar en icke försumbar del av ett samhälles teknikanvändning. Projektet gör detta genom att studera tre fallstudier av mogen teknik inom fototeknik, skjutvapen och bokbranschen.

Ny teknikhistorisk blogg

Ännu en kollega anländer till bloggosfären. Nina Wormbs, teknikhistoriker på KTH, bloggar numera. Hon har redan hunnit skriva inlägg om papier machéns teknikhistoria och fyra av en välfunnen nyansering av något Svante Weyler sagt.

Planen med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.

Det ska bli intressant att följa. Välkommen till bloggosfären!

Open access i humaniora

Är inblandad i ett bokprojekt som nu börjat bli färdigt vilket innebär att boken väl lär publiceras om ett eller annat år – vi har haft flera workshopar där vi manglat varandras texter, vi har skrivit om och fått texterna språkgranskade och så vidare; nu går de tappra redaktörerna vidare med förlagskontakter. Ska bli intressant att se i vilken utsträckning utländska akademiska förlag kan tänkas nappa på en knippe uppsatser om svensk efterkrigshistoria på tematiken ”Science for warfare and welfare”.

Flera av oss har lagt ut preliminära versioner som preprints: Ulla Rosén, Thomas Kaiserfeld, Per Högselius, Sverker Sörling & Nina Wormbs, Hans Jörgensen samt undertecknad.

Edy Velander

Sitter och fördjupar mig i svensk reaktorhistoria i form av manuset till en doktorsavhandling av Maja Fjæstad, doktorand i teknik- och vetenskapshistoria på KTH (ska vara opponent på hennes slutseminarium), och vem dyker upp där om inte Edy Velander.

Han har en tendens till att dyka upp lite här och var i mitten av 1900-talet. Sålunda finns han med både i Maja Fjæstads avhandling och i min studie över livsmedelsteknik i det svenska 1950-talet. Samtidigt som han är med och ser till att R1, den första svenska reaktorn, placeras i IVA:s labblokaler på Drottning Kristinas väg håller han på med moderniseringen av den svenska livsmedelstekniken, i form av hans engagemang i Svenska institutet för konserveringsteknik, Georg Borgström och tidskriften Livsmedelsteknik. Atomer och reaktorer, konserver och djupfryst mat.

En rejält tilltagen biografi över Velander är en bra forskningsuppgift för någon att ta tag i. (Visst, det finns en publikation av Gregory Ljungberg, men det är något större jag efterfrågar). En sådan skulle säga rätt mycket om tidens forskningspolitik.