Historikern Fredrik Persson försökte få igång en debatt om kultursidornas bevakning av facklitteratur häromveckan. Debatten har mer eller mindre uteblivit, men jag tycker det är värt att uppmärksamma hans inlägg.
Hans invändning mot kultursidorna, att det är fel recensenter som skriver om facklitteratur, är emellertid inte det största problemet. Än värre är att så få fackböcker recenseras över huvud taget. Det publiceras mängder med fackböcker som aldrig recenseras, trots att de skulle kunna bidra till det offentliga samtalets förståelse av kultur och samhälle och dessutom ställa under debatt de frågeställningar och problem som universiteten och forskarna sysslar med.
Man kan fråga sig varför det är så.
En faktor är att artiklarna på svenska dagstidningars kultursidor tycks sitta trångt, rent fysiskt; tabloidformat istället för broadsheet, gärna med någon stor bild som fyller ut sidan: det blir inte mycket utrymme över till själva texten.
En annan orsak kan kanske spåras i att kulturredaktörer av hävd hämtats ur litteraturvetarnas kretsar. Om landets kulturredaktörer sedan länge regelmässigt disputerat i låt säga historia, idéhistoria eller sociologi istället för litteraturvetenskap, hade månne facklitteraturen fått ta mer plats då, på bekostnad av det utrymme som ägnas recensioner av skönlitteratur (och forskning om skönlitteratur)?
Kanske beror kultursidornas medialogik på att redaktörerna tror att man skrämmer bort den tidningsläsande allmänheten om kultursidorna lite mer liknade TLS eller för den delen Svenskans Understreckare.
Jag vet inte, någon presshistoriker får väl reda ut det hela.
I vilket fall menar jag att det finns mängder med relevant och intressant facklitteratur på svenska men också på andra språk som aldrig syns på våra kultursidor. Kultursidorna har därför självmant valt att delvis marginalisera sig och delar av det intellektuella och intressanta samtalet sker istället på andra ställen.
