Det perfekta tomrummet

Historikern Fredrik Persson försökte få igång en debatt om kultursidornas bevakning av facklitteratur häromveckan. Debatten har mer eller mindre uteblivit, men jag tycker det är värt att uppmärksamma hans inlägg.

Hans invändning mot kultursidorna, att det är fel recensenter som skriver om facklitteratur, är emellertid inte det största problemet. Än värre är att så få fackböcker recenseras över huvud taget. Det publiceras mängder med fackböcker som aldrig recenseras, trots att de skulle kunna bidra till det offentliga samtalets förståelse av kultur och samhälle och dessutom ställa under debatt de frågeställningar och problem som universiteten och forskarna sysslar med.

Man kan fråga sig varför det är så.

En faktor är att artiklarna på svenska dagstidningars kultursidor tycks sitta trångt, rent fysiskt; tabloidformat istället för broadsheet, gärna med någon stor bild som fyller ut sidan: det blir inte mycket utrymme över till själva texten.

En annan orsak kan kanske spåras i att kulturredaktörer av hävd hämtats ur litteraturvetarnas kretsar. Om landets kulturredaktörer sedan länge regelmässigt disputerat i låt säga historia, idéhistoria eller sociologi istället för litteraturvetenskap, hade månne facklitteraturen fått ta mer plats då, på bekostnad av det utrymme som ägnas recensioner av skönlitteratur (och forskning om skönlitteratur)?

Kanske beror kultursidornas medialogik på att redaktörerna tror att man skrämmer bort den tidningsläsande allmänheten om kultursidorna lite mer liknade TLS eller för den delen Svenskans Understreckare.

Jag vet inte, någon presshistoriker får väl reda ut det hela.

I vilket fall menar jag att det finns mängder med relevant och intressant facklitteratur på svenska men också på andra språk som aldrig syns på våra kultursidor. Kultursidorna har därför självmant valt att delvis marginalisera sig och delar av det intellektuella och intressanta samtalet sker istället på andra ställen.

Härommånaden trängde nyheten om upptäckten av en tidigare okänd folkstam igenom i det svenska mediebruset. Enligt DN:s artikel var det ”en av världens sista oupptäckta stammar som nu flygfotograferats på sin boplats inne i den brasilianska regnskogen nära gränsen mellan Brasilien och Peru. På bilderna syns sex gräsklädda hyddor, uppodlad mark och rödmålade människor som höjer båge och pilar mot flygplanet.”

Kontrasten kunde väl inte vara tydligare: människor i hyddor höjer sina pilbågar mot ett förbipasserande flygplan; vi mot dom; teknik mot natur. Och nu håller ”vi”-et, vi i flygplanet, det teknologiska samhället, på att förstöra förutsättningarna för dessa människor som lever i symbios med naturen; deras livsstil hotas av pågående oljeborrning och en eskalerande skogsavverkning i regionen.

Baggböleri på anabola.

En historia som gjord för massmedialt genomslag på global skala. Vilket även inträffade.

Sedan visade det sig att organisationerna bakom nyheten hade överdrivit i det vällovliga syftet att hjälpa folkgruppen att behålla sin livsstil. I varje fall om man ska tro The Observer.

Upptäckten hade regisserats för att få massmedialt genomslag.

Vad som intresserar mig här är inte primärt etiska frågeställningar kring de areella näringarna i Amazonas – det är liksom öppet mål i matchen urinvånare mot rovgiriga skogs- och oljebolag – utan vad historien säger om vår relation till ”det okända”. Vi placeras alla i flygplanet som blickar ner på en tidigare okänd folkspillra – som alltså inte visade sig vara så okänd av de som bestämde sig för att lågsniffa med flygplan över hyddorna – som är på god väg att raderas ut av civilisationens bandtraktorer och oljeborrar.

Michael Robinson, en historiker som specialiserat sig på upptäcktsresornas idé- och vetenskapshistoria, bloggar om historien och jämför med fascinationen för okända och försvinnande folkslag, en av drivkrafterna bakom 1800- och 1900-talens upptäcktsfärder. Han anknyter till Sumathi Ramaswamy som i The Lost Land of Lemuria: Fabulous Geographies, Catastrophic Histories studerat betydelsen av det försvunna för samtida politiska och civilisatoriska processer, ett fenomen som alltså inte bara hör historien till: ”the Funai hoax proves that cult of the lost tribe is still alive and well in the 21st century.”

Update: Åsa Larsson skriver också om det här. Notera även Svenskans något annorlunda vinkling – jämfört med DN – av storyn, eftersom man där faktiskt försökt fördjupa frågan:

Organisationen säger sig inte vilja kontakta gruppen och månar om deras rättigheter att leva ett skyddat liv från omvärlden. Men Ulf Johansson Dahre, universitetslektor i socialantropologi vid Lunds universitet ifrågasätter till viss del organisationens motiv.

– Man får ju hoppas att de månar om deras integritet men samtidigt kan man ju ifrågasätta varför de här bilderna ska spridas över världen i så fall, säger han till SvD.se och varnar för konsekvenserna av beslutet att låta omvärlden få en inblick i stammens slutna värld.

In our time är ett radioprogram om historia, brett definierat, på BBC 4 med lättåtkomliga och generösa arkiv, bland annat om vetenskapshistoria. Beat that, SR.

Veckans reklam måste ju vara whatyousayin’ och deras CD. En riktigt fet CD – ni vet, sådär som CDomslagen kunde vara på mer omkostade skivor i mitten av 1990-talet, där skivan låg inbäddad i ett slags bok med dussintals sidor text och bilder i fint tryck på fint papper. Inget jewelcase. De enda som gör sånt fortfarande är väl de stora klassiska skivbolagen när de ger ut operor, föreställer jag mig.

Det låg en hög sådana skivor på mitt favoritkafé Bönan, i hörnet där gratistidningar som Nöjesguiden och Rodeo brukar ligga. Först var jag lite förlägen och undrade om någon av misstag glömt en packe skivor, men baristan - äh vilket löjligt ord - hon som gjorde kaffe försäkrade att de var gratis.

- Vi fick dom i morse. Det är bara att ta en.

Nu har jag inte hunnit lyssna på skivan än. (Parentetiskt sagt (det är andra gången på två dygn jag använder det uttrycket i publika sammanhang: varning!) är två femtedelar av familjen sjuka, en av dessa har maginfluensa sedan ett par dygn, så det är liksom lite hektiskt. T. och jag delar solidariskt på de timmar man kan jobba per dar. Det är lite svårt att vabba sig undan deadlineserna, men det får gå.) Mycket att göra på jobbet och i livet och att sjunka ner i någon musiklyssningsmysfåtölj är inte något jag hinner med just nu.

Så jag har inte lyckats reda ut vad för slags musik Whatyousayin’ är för något, men i den mycket påkostade bookleten på dryga 70-talet sidor i snyggt tryck kan man läsa om Svante Lodén (Damn! osv) och hans projekt The Martelli tapes och annan musik som ser ut att vara lite soulig, 70-talig. Emma Åström.

Sen finns där reklam för kaffeutbildningar, vin, parfym, skor och en del som man vid första anblicken inte kan skilja ut som reklam eller redaktionellt material.

Det här känns lyxigt, en välavvägd retrograd rörelse. Det är liksom inte en enstaka CD-skiva, en sådan där som vi kan hitta inplastade tillsammans med något magasin om klassisk musik eller PC för alla, utan en riktigt påkostad CD, sådana som man nästan glömt bort nu när allt mer av musiken inte är materiellt buren. Den musik som tankas ner. Laddas ner. Bränns. Rippas. Kopieras.

Och så får man den här påkostade musiktingesten gratis. Det är den paradoxala grejen som gör det lite intressant.

Conspicuous consumption fast inom reklamen: conspicuous marketing.

Nånstans står att det är Whatyousayin’ nr 1. Det kanske kommer fler. Om de får ekonomin att gå ihop.

Nu har det hänt igen – jag är irriterad på Sydsvenska Dagbladet. Flera gånger det senaste året har jag velat kolla upp en artikel som varit publicerad i tidningen och det är omöjligt med mindre än att jag går till biblioteket och bläddrar mig fram igenom läggen. Tidningen finns inte i de gängse fulltextdatabaserna Mediearkivet eller Presstext (och långt ifrån allt läggs ut på hemsidan – vad trodde ni?). Bläddring i lägg går väl an – om man har en lämplig bibliografi, men Artikelsök är inte helt tillförlitlig.

Hur kan man välja bort att finnas i fulltextdatabaserna? Det är ju som att aktivt göra valet att tidningens opinionsbildning – ledarartiklar, debattartiklar och annat – citeras i mindre utsträckning.

Irish eyes, 0707 and citizen journalism
Månhus beta, Bryta nyheter