Svenska medier

Det är skönt att gnälla lite.

Det pågår en diskussion om Foucault; om det är en omvärdering är oklart, det får historien utvisa, men den pågår. Det tycker jag är intressant. Läs till exempel recensionen av den engelska nyöversättningen av History of Madness, signerad Andrew Scull, i TLS, 21 mars. Den ursprungliga översättningen var en förkortad version av en doktorsavhandling: eftersom den saknade tillräckligt antal noter och annat, kunde den som inte gick till den franska originalutgåvan – och det var nog få som gjorde det – kontrollera vilka källor Foucault hade för sin omtolkning av historien.

Nu finns den ursprungliga franska texten i dess helhet överförd till engelska; i sin recension skjuter Scull in sig på den dåliga empiriska underbyggnaden och den närmast totala bristen på anknytning till något slags modern forskning i Foucaults första bok. Foucault framstår i Sculls recension som en slarvig historiker.

Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen – jag är inte psykiatrihistoriker – , men jag finner den lite intressant, som ett tecken, kanske, på det slags förskjutningar och långsamma förändringar som pågår inom humaniora och samhällsvetenskap. Men – och nu kommer det utlovade gnället – var ska man gå för att ta del av den här diskussionen?

Inte till svenska medier i varje fall.

I dagens Sydis finns en artikel av MarieLouise Samuelsson (verkar inte finnas på nätet) som diskuterar journalister kontra medborgarjournalistik. Det är företeelser som hon fullständigt sågar. Det är journalister som ska skriva; de är ”bättre än de flesta på att navigera i departement och diarier och på att snabbt avläsa, avslöja och beskriva eventuella missförhållanden”, hon pekar på att populism inom journalistiken – vad nu det är – ”minskar utrymmet för skarp och yrkeskunnig granskning av politisk och annan maktutövning.”

Suck.

Ta kulturjournalistiken som ett exempel. Jag har fullkomligt gett upp hoppet om svenska kultursidor. De är präglade av snuttifiering, rädsla för längre resonemang. Texterna tycks bara bli kortare och kortare, kanske till följd av övergången till tabloidformat, kanske beroende på en allmän rädsla för att framstå som ”svår”, när man ska ha med nöjen och annat i samma kostym; ett slags medial adhd-mentalitet.

Häromåret, berättar Fredrik Pålsson (SDS 25 maj), var Weekendavisen – vilken tidning det är, en dansk TLS! – intresserade av att göra en svensk utgåva, men efter ”en grundlig marknadsundersökning beslöt sig danskarna för att inte genomföra satsningen. Orsaken? För att de upptäckte att vi i Sverige till stor del saknar det som är Weekendavisens bärkraft: en oenig offentlighet.”

Och är det bara min inbillning, eller har inte mängden humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare som skriver på kultursidorna minskat sedan 1980-talet (som är den tid jag kan överblicka)? Är vi utträngda av alla dessa journalister som skriver där? Ibland hör man gnäll på oss forskare att vi borde delta mer i den allmänna debatten, men släpps vi in där?

Svensk dagspress i allmänhet, inte bara kulturbevakningen, börjar mer och mer likna Metro: slå upp ett uppslag på måfå i någon morgontidning och risken är rätt stor att du möts av en yta täckt av annonser och ett eller annat TT-telegram. Det verkar som om morgontidningarna bemöter konkurrensen från gratistidningarna genom att försöka bli mer som gratistidningarna, inte mer olika.

Men åter till kulturbevakningen. Nu lusläser jag inte alla de stora svenska dagstidningarna, men diskussionen om Foucault får man fånga upp på andra ställen: tidskrifter av typen New York Review of Books och TLS – där en enda essä, artikel eller recension ofta kan ha samma längd som hela kultursidan i en svensk dagstidning – eller det där som MarieLouise Samuelsson kritiserade, den av henne så kritiserade bloggvärlden. Den som vill läsa mer om Foucaultdebatten är mer betjänt av blogginlägg som de här, än av den tidning MarieLouise Samuelsson skriver i:

The Valve, One Way Street, Foucault blog, The Kugelmass Episodes.

Nå. Slutgnällt. För den här gången. Tillbaka till arbetet, vilket just nu råkar innebära läsning av Hans De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige (Stockholm: SNS förlag, 1978). Det är en bok med god empirisk underbyggnad.

Det här inlägget postades i Historia, Media. Bokmärk permalänken.

10 svar på Svenska medier

  1. Johan skriver:

    Man kan ju tycka att Foucault-historien borde ha visst anekdotiskt underhållningsvärde i Sverige: Idéhistorikerna i Uppsala lät honom ju inte lägga fram just Vansinnets historia som avhandling just för att den brast i källkritiken.

  2. Gustav Holmberg skriver:

    Precis. Sten Lindroth ler nog i sin himmel.

  3. Bengt O. skriver:

    Ett intressant inlägg från flera utgångspunkter. Jag fäster mig särskilt vid att kritiken mot svenska media vad gäller kulturbevakning (som jag f.ö. helt instämmer i) är ganska identisk med vad jag anser om deras bevakning av exempelvis Europafrågor och global ekonomi. Det kan ha, kanske , olika tänkbara orsaker. 1) Vi tenderar att vara missnöjda med bevakning och kvalitet på de områden som intresserar oss speciellt och där vi kanske har en viss expertliknande kunskap. 2) Det är verkligen ytligt och snuttifierat – resurserna läggs på vulgärkultur och sensationsmakeri. 3) All of the above.

    För hypotes 2 talar, i mitt fall, att regelbunden läsning av internationella media ger den info jag vill ha och att journalister och skribenter ofta verkar veta mer än jag vilket sällan är fallet i svensk dagspress. Ja, det låter väl -och är- förmätet men det är så jag känner det.

  4. Jan skriver:

    En svensk TLS! Det är väl något som vi alla både vill ha och behöver. Hur många gånger har man inte föreslagit olika redaktörer att de kunde trycka ett supplement någon gång då och då i alla fall, för att komma ifatt med alla frilanstexter (som de överoptimistiskt köper in men inte får plats med på långa tider (det är väl annonserna och tabloidiseringens fel))? Ha ha, brukar svaret vara. Och någonting om pengar.

  5. Karin skriver:

    Även jag instämmer, med det tillägget att bevakningen av Frankrike och nu senast valet, med få undantag var precis lika dålig.

    Vad gäller forskarna och deras/er plats i kulturdebatten så tror jag att det krävs något utöver det vanliga, för at en forskare ska orka arbeta upp de kanaler, i media, som krävs för att han/hon ska kunna börja publicera sig där.

    Själv har jag en känsla av att morgonpressen har blivit en sorts huggsexa där bara försäljningsargumentet gäller, och då är gissningsvis journalister mer lämpade att skriva.

    Men nog sjutton borde det gå att skriva en artikel om synen på Foucault till exempel? SvDs understreckare är det enda jag kommer på, men de har ju faktiskt en varje dag.

    I bloggosfären finns också, som du påpekar, andra synpunkter på och djupare analyser av företeelser som svenska media slentrianmässigt rapporterar efter samma gamla mall. Eller inte alls.

  6. Thomas skriver:

    Helt ärligt — tror du det är bättre på andra sidan Sundet? NEJ! Som varande bosatt i Kph ansluter jeg mig således till gnället. Det skulle för övrigt inte förvåna mig om detsamma gäller Norge, Finland, Singapore och Uruguay.

  7. Thomas skriver:

    Eller sagt på annat sätt — det verkar som om gräset alltid är grönare på andra sidan staketet 🙂

    Tex saknar jag en välsorterad bokhandel i Kph – det finns ingenting här som når Akademibokhandeln ens till knäna. Eller ta det enkla faktum att folk sitter på tunnelbanan eller Pågatåget och läser BÖCKER — det ¨ser man sällan någon göra i S-tåget i Kph (allra högst gratistidningar). Och hur många pocketbokhandlare med billiga klassiker tror du det finns på tågstationerna i Kph-regionen?

    Så jag tror mer på gnäll-teorin, dvs. att vi gnäller över det vi saknar på hemmabanan och tror oss se paradiset hos grannen.

  8. Pingback: Diskutera kultursidorna! at Det perfekta tomrummet

  9. Ludvig skriver:

    Jo, Foucault är ju alltid Foucault. Och han går hem i alla lägen-men inte alltid på allvar. Man kan alltid dra till med en ”diskurs” så får man till det. Och kommer man med någon fakta uppgift är man positivist och det uppskattas inte…

  10. Pingback: Finns det kvalitetsbloggar? at Det perfekta tomrummet

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.