Det är skönt att gnälla lite.
Det pÃ¥gÃ¥r en diskussion om Foucault; om det är en omvärdering är oklart, det fÃ¥r historien utvisa, men den pÃ¥gÃ¥r. Det tycker jag är intressant. Läs till exempel recensionen av den engelska nyöversättningen av History of Madness, signerad Andrew Scull, i TLS, 21 mars. Den ursprungliga översättningen var en förkortad version av en doktorsavhandling: eftersom den saknade tillräckligt antal noter och annat, kunde den som inte gick till den franska originalutgÃ¥van – och det var nog fÃ¥ som gjorde det – kontrollera vilka källor Foucault hade för sin omtolkning av historien.
Nu finns den ursprungliga franska texten i dess helhet överförd till engelska; i sin recension skjuter Scull in sig på den dåliga empiriska underbyggnaden och den närmast totala bristen på anknytning till något slags modern forskning i Foucaults första bok. Foucault framstår i Sculls recension som en slarvig historiker.
Jag tänker inte kasta mig in i diskussionen – jag är inte psykiatrihistoriker – , men jag finner den lite intressant, som ett tecken, kanske, pÃ¥ det slags förskjutningar och lÃ¥ngsamma förändringar som pÃ¥gÃ¥r inom humaniora och samhällsvetenskap. Men – och nu kommer det utlovade gnället – var ska man gÃ¥ för att ta del av den här diskussionen?
Inte till svenska medier i varje fall.
I dagens Sydis finns en artikel av MarieLouise Samuelsson (verkar inte finnas pÃ¥ nätet) som diskuterar journalister kontra medborgarjournalistik. Det är företeelser som hon fullständigt sÃ¥gar. Det är journalister som ska skriva; de är ”bättre än de flesta pÃ¥ att navigera i departement och diarier och pÃ¥ att snabbt avläsa, avslöja och beskriva eventuella missförhÃ¥llanden”, hon pekar pÃ¥ att populism inom journalistiken – vad nu det är – ”minskar utrymmet för skarp och yrkeskunnig granskning av politisk och annan maktutövning.”
Suck.
Ta kulturjournalistiken som ett exempel. Jag har fullkomligt gett upp hoppet om svenska kultursidor. De är präglade av snuttifiering, rädsla för längre resonemang. Texterna tycks bara bli kortare och kortare, kanske till följd av övergÃ¥ngen till tabloidformat, kanske beroende pÃ¥ en allmän rädsla för att framstÃ¥ som ”svÃ¥r”, när man ska ha med nöjen och annat i samma kostym; ett slags medial adhd-mentalitet.
HäromÃ¥ret, berättar Fredrik PÃ¥lsson (SDS 25 maj), var Weekendavisen – vilken tidning det är, en dansk TLS! – intresserade av att göra en svensk utgÃ¥va, men efter ”en grundlig marknadsundersökning beslöt sig danskarna för att inte genomföra satsningen. Orsaken? För att de upptäckte att vi i Sverige till stor del saknar det som är Weekendavisens bärkraft: en oenig offentlighet.”
Och är det bara min inbillning, eller har inte mängden humanistiska och samhällsvetenskapliga forskare som skriver på kultursidorna minskat sedan 1980-talet (som är den tid jag kan överblicka)? Är vi utträngda av alla dessa journalister som skriver där? Ibland hör man gnäll på oss forskare att vi borde delta mer i den allmänna debatten, men släpps vi in där?
Svensk dagspress i allmänhet, inte bara kulturbevakningen, börjar mer och mer likna Metro: slå upp ett uppslag på måfå i någon morgontidning och risken är rätt stor att du möts av en yta täckt av annonser och ett eller annat TT-telegram. Det verkar som om morgontidningarna bemöter konkurrensen från gratistidningarna genom att försöka bli mer som gratistidningarna, inte mer olika.
Men Ã¥ter till kulturbevakningen. Nu lusläser jag inte alla de stora svenska dagstidningarna, men diskussionen om Foucault fÃ¥r man fÃ¥nga upp pÃ¥ andra ställen: tidskrifter av typen New York Review of Books och TLS – där en enda essä, artikel eller recension ofta kan ha samma längd som hela kultursidan i en svensk dagstidning – eller det där som MarieLouise Samuelsson kritiserade, den av henne sÃ¥ kritiserade bloggvärlden. Den som vill läsa mer om Foucaultdebatten är mer betjänt av blogginlägg som de här, än av den tidning MarieLouise Samuelsson skriver i:
The Valve, One Way Street, Foucault blog, The Kugelmass Episodes.
Nå. Slutgnällt. För den här gången. Tillbaka till arbetet, vilket just nu råkar innebära läsning av Hans De Geer, Rationaliseringsrörelsen i Sverige (Stockholm: SNS förlag, 1978). Det är en bok med god empirisk underbyggnad.
Man kan ju tycka att Foucault-historien borde ha visst anekdotiskt underhållningsvärde i Sverige: Idéhistorikerna i Uppsala lät honom ju inte lägga fram just Vansinnets historia som avhandling just för att den brast i källkritiken.
Precis. Sten Lindroth ler nog i sin himmel.
Ett intressant inlägg frÃ¥n flera utgÃ¥ngspunkter. Jag fäster mig särskilt vid att kritiken mot svenska media vad gäller kulturbevakning (som jag f.ö. helt instämmer i) är ganska identisk med vad jag anser om deras bevakning av exempelvis EuropafrÃ¥gor och global ekonomi. Det kan ha, kanske , olika tänkbara orsaker. 1) Vi tenderar att vara missnöjda med bevakning och kvalitet pÃ¥ de omrÃ¥den som intresserar oss speciellt och där vi kanske har en viss expertliknande kunskap. 2) Det är verkligen ytligt och snuttifierat – resurserna läggs pÃ¥ vulgärkultur och sensationsmakeri. 3) All of the above.
För hypotes 2 talar, i mitt fall, att regelbunden läsning av internationella media ger den info jag vill ha och att journalister och skribenter ofta verkar veta mer än jag vilket sällan är fallet i svensk dagspress. Ja, det låter väl -och är- förmätet men det är så jag känner det.
En svensk TLS! Det är väl något som vi alla både vill ha och behöver. Hur många gånger har man inte föreslagit olika redaktörer att de kunde trycka ett supplement någon gång då och då i alla fall, för att komma ifatt med alla frilanstexter (som de överoptimistiskt köper in men inte får plats med på långa tider (det är väl annonserna och tabloidiseringens fel))? Ha ha, brukar svaret vara. Och någonting om pengar.
Även jag instämmer, med det tillägget att bevakningen av Frankrike och nu senast valet, med få undantag var precis lika dålig.
Vad gäller forskarna och deras/er plats i kulturdebatten så tror jag att det krävs något utöver det vanliga, för at en forskare ska orka arbeta upp de kanaler, i media, som krävs för att han/hon ska kunna börja publicera sig där.
Själv har jag en känsla av att morgonpressen har blivit en sorts huggsexa där bara försäljningsargumentet gäller, och då är gissningsvis journalister mer lämpade att skriva.
Men nog sjutton borde det gå att skriva en artikel om synen på Foucault till exempel? SvDs understreckare är det enda jag kommer på, men de har ju faktiskt en varje dag.
I bloggosfären finns också, som du påpekar, andra synpunkter på och djupare analyser av företeelser som svenska media slentrianmässigt rapporterar efter samma gamla mall. Eller inte alls.
Helt ärligt — tror du det är bättre pÃ¥ andra sidan Sundet? NEJ! Som varande bosatt i Kph ansluter jeg mig sÃ¥ledes till gnället. Det skulle för övrigt inte förvÃ¥na mig om detsamma gäller Norge, Finland, Singapore och Uruguay.
Eller sagt pÃ¥ annat sätt — det verkar som om gräset alltid är grönare pÃ¥ andra sidan staketet 🙂
Tex saknar jag en välsorterad bokhandel i Kph – det finns ingenting här som nÃ¥r Akademibokhandeln ens till knäna. Eller ta det enkla faktum att folk sitter pÃ¥ tunnelbanan eller PÃ¥gatÃ¥get och läser BÖCKER — det ¨ser man sällan nÃ¥gon göra i S-tÃ¥get i Kph (allra högst gratistidningar). Och hur mÃ¥nga pocketbokhandlare med billiga klassiker tror du det finns pÃ¥ tÃ¥gstationerna i Kph-regionen?
Så jag tror mer på gnäll-teorin, dvs. att vi gnäller över det vi saknar på hemmabanan och tror oss se paradiset hos grannen.
Pingback: Diskutera kultursidorna! at Det perfekta tomrummet
Jo, Foucault är ju alltid Foucault. Och han gÃ¥r hem i alla lägen-men inte alltid pÃ¥ allvar. Man kan alltid dra till med en ”diskurs” sÃ¥ fÃ¥r man till det. Och kommer man med nÃ¥gon fakta uppgift är man positivist och det uppskattas inte…
Pingback: Finns det kvalitetsbloggar? at Det perfekta tomrummet