Diskutera kultursidorna!

Så publiceras då ännu en artikel i mainstreammedia om för- och nackdelar med kulturbevakning i icke-traditionella medier.

OK – vi har hört den förut. Vad jag skulle vilja se är istället en debatt kultursidorna om kultursidorna; en självkritisk granskning av egna praktiken: vilken är de svenska kultursidornas målgrupp, vad vill man åstadkomma, hur har de förändrats, vart är man på väg?

Ytlighet, snuttifiering, rädsla för att uppfattas som alltför elitistisk, för mycket bilder, för korta texter, tabloidformatets fördärvlighet, för snäv bevakning (varför recenseras så mycket skönlitteratur jämfört med facklitteratur), för få akademiker bland skribenterna – ja, ni vet vad jag tycker, se till exempel inlägg här, här, här, här, och här – det här gnället är som synes en av mina käpphästar.

Förresten: lite märkligt är väl det Petra Söderlund säger i artikeln om litteraturdebatten på nätet:

–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.

Det är väl inte så säkert, att bloggar skrivna av någon som redan “har renommé” är som “en vanlig kultursida”. Tvärtom kan bloggar ibland innebära en fördjupning jämfört med de vanliga kultursidorna. Utan de gränser som många redaktörer sätter för kultursidornas artiklar – uttalade gränser av typen “2000 tecken, max” såväl som outtalade, som mer kanske handlar om ämnesval och nördighet – kan de skönlitterära författare, historiker, sociologer, statsvetare, vetenskapshistoriker och arkeologer, vars bloggar jag regelbundet följer, breda ut sig på ett sätt som de aldrig kan på de svenska kultursidorna.

Kanske handlar därför bloggosfären inte enbart om förytligande utan samtidigt om ökat djup?

Det här inlägget postades i Kultur, Media. Bokmärk permalänken.

9 kommentarer till Diskutera kultursidorna!

  1. Johan skriver:

    Gustav, ser fram emot din kultursidesessä om kultursidornas kulturskymning.

  2. Simon skriver:

    Ja, låt oss skilja ut de som fördjupar från dem som förytligar! Kanske man till och med skulle ha ett speciellt namn för det. Djupbloggare och ytbloggare låter inte så bra, men jag är lite trött på att folk klagar på bloggosfären och menar ytbloggarna. Ja, i många fall är det väl för att de inte har stött på djupbloggarna… Visst — en del djupbloggare är ju omöjliga att följa, fast det är ju inte så mycket djup man kan ägna sig åt… Jag tror det är IDEO som brukar prata om T-formade personligheter, som har en stor bredd, men också ett rejält djup på något ställe.

  3. P-R Bachrach skriver:

    Facklitteratur recenseras sällan för att det krävs fackkunskaper. För att bedömma skönlitteratur anses att allmänt tyckande räcker.

  4. Petra S skriver:

    “Det är väl inte så säkert, att bloggar skrivna av någon som redan “har renommé” är som “en vanlig kultursida”.”

    Jo det är “som en vanlig kultursida” så tillvida att de som skriver är då samma personer som skriver – på en vanlig kultursida. Det jag menar är att jag inte tror på att det ur bloggarna kan uppstå något sorts underground/subversivt/alternativt litterärt eller kulturellt fält som har nån betydelse annat än för bloggarens närmast sörjande – försåvitt inte bloggaren är en person känd på kultursidorna. Och då blir det ändå knappast frågan om underground/subversivt/alternativ (enligt logiken att hur man än vänder sig etc…). Och: När “Vanligt folk” tipsar på Internet om litteratur så tipsar de huvudsakligen om böcker på förra årets pockettopplista, med “analyser” typ “läs den här, den är jättebra och spännande”.
    Men visst, om det uppstår mer substantiella analyser och samtal på en och annan blogg så är det väl kul och välkommet. Eller så träffar man helt enkelt sina kolleger och vänner och…pratar på det gamla vanliga sättet. Det är faktiskt enklare och blir mindre missförstånd, inte minst. MIN (f.ö. rätt stora) erfarenhet av nätdiskussioner är att dessa diskussioner blir knappast bättre – tvärtom. Dessutom tenderar folk att vara mer ohyfsade på nätet…

  5. Gustav skriver:

    Petra: Välkommen, kul att du hittade hit!

    Visst, det är kanske samma personer – men långt ifrån alltid. Och skriver de verkligen på samma sätt som på kultursidorna? Det tror jag inte man kan säga. Det var det som var min poäng.

    Bland annat slipper de en del av de redaktionella konventioner som gäller på vissa kultursidor; framför allt snuttifieringen (jämför med till exempel TLS, där en enda artikel kan vara lika lång som en hel svensk kultursida), de kan uttrycka sig på annat vis, föra samtalet med fler repliker och med hur jävla krångliga ord de vill. Det är inte lika trångt om utrymmet, helt enkelt.

    (Sen finns det andra redaktionella konventioner bland bloggarna, förstås, som man måste förhålla sig till. 🙂 )

    Visst, det innebär förmodligen inte att det bildas något slags alternativ kulturellt fält – de här människorna har ju sitt kapital i kraft av att de är någon redan innan de steg in i bloggosfären. (Däremot behöver inte kapitalet härröra från att de är “en person känd på kultursidorna”, som du skriver – här tänker jag till exempel på akademiker som inte skriver på kultursidorna, men vars ord väger tungt på grund av akademiskt författarskap. Men det är möjligt att här döljer sig en ämnesmässig skillnad mellan er litteraturvetare och en del andra discipliner.)

    Och förmodligen har det de skriver inte någon betydelse för fler än de närmast sörjande. Men om dessa närmast sörjande är personer man tycker är viktiga – kollegor i den egna disciplinen, till exempel – så …

    (Och det finns exempel på att den här debatten kan nå längre. Filosofibloggen Leiter Reports är ett sådant, den har över 100 000 besökare i månaden..)

    Min poäng var helt enkelt att man knappast längre – det kanske gick för några år sedan – kan klumpa ihop humaniorarelaterad/kultur/litteratur/whatever-diskussioner på nätet och säga att det är sämre än kultursidorna. Det amatörmässiga slafset finns fortfarande – du ger en del talande citat … – men det har hänt något annat. Sociologer, etnologer, litteraturvetare, idéhistoriker, ekonomer, filosofer, historiker och andra akademiker inom humaniora och samhällsvetenskap diskuterar på sina bloggar saker som handlar om deras arbeten – i dessa fora och mellan dem uppstår ett slags offentlighet som innebär ett alternativ till kultursidorna.

    Bara för att ge ett exempel: jag brukar följa den amerikanska humsambloggen Crooked timber. Där tycker jag att det kan dyka upp intressanta recensioner, boktips, smärre debatter, till exempel, som man aldrig ser röken av på svenska kultursidor.

  6. Petra S skriver:

    Jodå, visst ligger det en hel del i det du skriver. Men litteraturvetare kanske är en art för sig – just därför att de faktiskt FÅR ovanligt mycket plats på kultursidorna, jämfört med andra discipliner (sen är det en annan sak att de ofta gnäller om hur marginaliserade de är och att de inte får skriva som de vill och hur långt de vill…). Jag känner inte till någon (svensk) litteraturvetare som bloggar inom sin disciplin men INTE SAMTIDIGT också har ett etablerat forum via en kultursida. Rätta mig gärna om jag har fel…I andra discipliner verkar det ju förekomma (du ger några bra exempel). Tänk om det är så att (och nu syftar jag fortfarande trångt och navelskådande på min egen disciplin…) att den som HAR något någorlunda vettigt och läsbart och intressant att komma med inte har svårt för att få detta publicerat på en kultursida (eller publicerat på annat sätt) eftersom det ändå är rätt ont om sådana littertaurvetare (ja det kan jag nog lugn skriva här i enlighet med min egen teori att det är nog ändå inte många som läser…). Men breda ut sig, javisst (det gör ju jag just nu…tänker högt också, för den delen, och det gör man väl inte gärna “live” i SvD eller DN…) – men vetesjutton om nån läser (is there anybody out there..?)

    En annan reflexion är att blogg- och nätdiskussionerna tycks vara så manligt dominerade. Det går lixom inte att skylla på att man måste vara karl och naken (=sitta i bastuavdelningen på herrarnas) om man ska komma in i nätverket. Men kvinnorna (eller kvinnliga signaturer) syns ändå i rätt ringa utsträckning. Men VARFÖR är det så? (Sorry, jag köper inte förklaringar som “manlig diskurs”…) Hm…kanske dags för projektet “Bloggarnas nätverk. Den virtuella herrbastun”…?

  7. Gustav skriver:

    Här är det helt OK att tänka högt, det gör jag mest hela tiden på bloggen 🙂 Och kul det där med vettiga och läsbara littvetare.

    Intressant reflektion om en manlig bloggvärld. Vore intressant att se studier på det, såväl kvantitativt som mer diskursorienterat. Stephanie Hendrick har ett papper på G om det, här är hennes poster.

    Och så det där med att litteraturvetare är överrepresenterade på kultursidorna – det vore intressant att veta mer om bakgrunden, min helt ovetenskapliga känsla säger mig att kulturredaktörer ofta är (och har varit – sen Bööks dagar eller ännu tidigare ???) hämtade från litteraturvetenskapen, vilket väl rimligen påverkar urval av recenserade böcker och annat.

    Man kan bara undra över hur kultursidorna hade sett ut om de hade haft fler redaktörer och skribenter från andra ämnen.

  8. Petra S skriver:

    Ja jo, redaktörerna på (de stora inflytelserika) kultursidorna har nog av gammal tradition ofta varit litteraturvetare. Och litterär beläsenhet är av någon anledning rätt väsentligt om man vill samla på sig kulturellt kapital. När den Bildade Borgerligheten började komma upp sig, för 100 år sedan var ett handfast sätt att manifestera (befintlig eller imaginär…) bildning att ha välfyllda böcker (i skinnband förstås; sladdriga billighetsupplagor gick inte an) i bokhyllorna. Kultursidorna är nog en rest av detta, delvis…(Litet av samma anledning som att Fina Förlag ger ut lyrik som ingen läser – utom en och annan recensent…jaha, nu har jag kackat i eget bo igen. Det brukar jag göra…) Kanske är litteratur i fokus på kultursidorna också för att det ändå är förhållandevis ”enkelt” att “prata” om litteratur, så att gemene man (nåja; såna som läser kultursidorna fortfarande) någorlunda begriper vad det handlar om. (Och kultursidan finns kvar i en tidning för gemene man eftersom det finns en föreställning om att den Bildade Borgerligheten existerar) Till skillnad från t.ex. konst och musik som ändå är ”ordlösa” konstformer där det också blir längre mellan den konstnärliga upplevelsen och det verbala uttrycket för upplevelsen (böcker kan man ju alltid prata om genom att helt enkelt referera dem…). Ja jisses, nu spånar jag hejvilt…Imorgon tänker jag kanske helt annorlunda.

    Intressant med Hendricks iakttagelser – ssk som de stämmer så bra överens med mina egna :D. När jag jobbade med det som sedan blev ”Läsarnas nätverk. Om bokläsare på Internet” fick jag lova att gräva ner mig i en del socio-lingvistisk forskning som handlade om hur samtal och diskussioner fungerar i olika grupperingar (både IRL och på Nätet). Och när jag sen gjorde en egen studie av några diskussionsforum på Nätet så såg jag samma mönster som IRL: Kvinnor var mer personliga, refererade till egna känslor och egna upplevelser och bedömde litteratur utifrån relevans för den egna verkligheten. Det fåtal män som deltog i diskussionerna höll sig oftast till fakta och blandade sällan in egna känslor. De forum jag studerade var dock amatörforum, d.v.s. ”vanligt folk” som pratade om böcker (fast det var mestadels – med ett fåtal undantag – rätt monologiskt : Någon hade läst en bok, rekommenderade den och fick litet medhåll – that’s it.) Tänk så kul om jag hade kunnat ha med några av de mer elaborerade diskussionerna på Malte Perssons blogg…Och varför DÄR inte den kvinnodominans jag såg i ”mina” forum?

    Nåväl; när jag sedan jämförde diskussionerna på Nätet med en läsecirkel IRL så kunde jag konstatera att IRL-diskussioner ändå har SÅ många fler dimensioner. Man kommunicerade inte enbart verbalt, t.ex…Och för att återknyta till litterära och andra kulturella samtal på bloggar: samtalen på Nätet blev knappast bättre och intressantare som samtal betecknade, snarare tvärtom. Men det är ändå ännu ett sätt att kommunicera och ibland även utbyta tankegångar på (om än inte lika effektivt som ”vanliga” samtal/diskussioner). Och så länge samtal/diskussioner faktiskt är ett utbyte så är de utvecklande, oavsett om de försiggår på Nätet eller över en lunch IRL. Om de sedan påverkar någon annan än de närmast inblandade…tja, DET är en annan fråga. Liksom det faktum att många nog inte exponerar sig på Nätet för att de önskar Utbyte utan isåfall hellre Beröm och Uppmärksamhet (även om det enda de bidrar med är bilder på Bettan och Bettans kille och Bettans katt och Bettans skrivbord före och efter att han städat det plus en lista över de bästa böcker Bettan läst, sorterade efter en femgradig betygsskala…).

  9. Pingback: Habermas hajar inte nätet | Mothugg

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *