Så publiceras då ännu en artikel i mainstreammedia om för- och nackdelar med kulturbevakning i icke-traditionella medier.
OK – vi har hört den förut. Vad jag skulle vilja se är istället en debatt pÃ¥ kultursidorna om kultursidorna; en självkritisk granskning av egna praktiken: vilken är de svenska kultursidornas mÃ¥lgrupp, vad vill man Ã¥stadkomma, hur har de förändrats, vart är man pÃ¥ väg?
Ytlighet, snuttifiering, rädsla för att uppfattas som alltför elitistisk, för mycket bilder, för korta texter, tabloidformatets fördärvlighet, för snäv bevakning (varför recenseras sÃ¥ mycket skönlitteratur jämfört med facklitteratur), för fÃ¥ akademiker bland skribenterna – ja, ni vet vad jag tycker, se till exempel inlägg här, här, här, här, och här – det här gnället är som synes en av mina käpphästar.
Förresten: lite märkligt är väl det Petra Söderlund säger i artikeln om litteraturdebatten på nätet:
–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.
Det är väl inte sÃ¥ säkert, att bloggar skrivna av nÃ¥gon som redan ”har renommé” är som ”en vanlig kultursida”. Tvärtom kan bloggar ibland innebära en fördjupning jämfört med de vanliga kultursidorna. Utan de gränser som mÃ¥nga redaktörer sätter för kultursidornas artiklar – uttalade gränser av typen ”2000 tecken, max” sÃ¥väl som outtalade, som mer kanske handlar om ämnesval och nördighet – kan de skönlitterära författare, historiker, sociologer, statsvetare, vetenskapshistoriker och arkeologer, vars bloggar jag regelbundet följer, breda ut sig pÃ¥ ett sätt som de aldrig kan pÃ¥ de svenska kultursidorna.
Kanske handlar därför bloggosfären inte enbart om förytligande utan samtidigt om ökat djup?
Gustav, ser fram emot din kultursidesessä om kultursidornas kulturskymning.
Ja, lÃ¥t oss skilja ut de som fördjupar frÃ¥n dem som förytligar! Kanske man till och med skulle ha ett speciellt namn för det. Djupbloggare och ytbloggare lÃ¥ter inte sÃ¥ bra, men jag är lite trött pÃ¥ att folk klagar pÃ¥ bloggosfären och menar ytbloggarna. Ja, i mÃ¥nga fall är det väl för att de inte har stött pÃ¥ djupbloggarna… Visst — en del djupbloggare är ju omöjliga att följa, fast det är ju inte sÃ¥ mycket djup man kan ägna sig Ã¥t… Jag tror det är IDEO som brukar prata om T-formade personligheter, som har en stor bredd, men ocksÃ¥ ett rejält djup pÃ¥ nÃ¥got ställe.
Facklitteratur recenseras sällan för att det krävs fackkunskaper. För att bedömma skönlitteratur anses att allmänt tyckande räcker.
”Det är väl inte sÃ¥ säkert, att bloggar skrivna av nÃ¥gon som redan “har renommé†är som “en vanlig kultursidaâ€.”
Jo det är ”som en vanlig kultursida” sÃ¥ tillvida att de som skriver är dÃ¥ samma personer som skriver – pÃ¥ en vanlig kultursida. Det jag menar är att jag inte tror pÃ¥ att det ur bloggarna kan uppstÃ¥ nÃ¥got sorts underground/subversivt/alternativt litterärt eller kulturellt fält som har nÃ¥n betydelse annat än för bloggarens närmast sörjande – försÃ¥vitt inte bloggaren är en person känd pÃ¥ kultursidorna. Och dÃ¥ blir det ändÃ¥ knappast frÃ¥gan om underground/subversivt/alternativ (enligt logiken att hur man än vänder sig etc…). Och: När ”Vanligt folk” tipsar pÃ¥ Internet om litteratur sÃ¥ tipsar de huvudsakligen om böcker pÃ¥ förra Ã¥rets pockettopplista, med ”analyser” typ ”läs den här, den är jättebra och spännande”.
Men visst, om det uppstÃ¥r mer substantiella analyser och samtal pÃ¥ en och annan blogg sÃ¥ är det väl kul och välkommet. Eller sÃ¥ träffar man helt enkelt sina kolleger och vänner och…pratar pÃ¥ det gamla vanliga sättet. Det är faktiskt enklare och blir mindre missförstÃ¥nd, inte minst. MIN (f.ö. rätt stora) erfarenhet av nätdiskussioner är att dessa diskussioner blir knappast bättre – tvärtom. Dessutom tenderar folk att vara mer ohyfsade pÃ¥ nätet…
Petra: Välkommen, kul att du hittade hit!
Visst, det är kanske samma personer – men lÃ¥ngt ifrÃ¥n alltid. Och skriver de verkligen pÃ¥ samma sätt som pÃ¥ kultursidorna? Det tror jag inte man kan säga. Det var det som var min poäng.
Bland annat slipper de en del av de redaktionella konventioner som gäller på vissa kultursidor; framför allt snuttifieringen (jämför med till exempel TLS, där en enda artikel kan vara lika lång som en hel svensk kultursida), de kan uttrycka sig på annat vis, föra samtalet med fler repliker och med hur jävla krångliga ord de vill. Det är inte lika trångt om utrymmet, helt enkelt.
(Sen finns det andra redaktionella konventioner bland bloggarna, förstÃ¥s, som man mÃ¥ste förhÃ¥lla sig till. 🙂 )
Visst, det innebär förmodligen inte att det bildas nÃ¥got slags alternativ kulturellt fält – de här människorna har ju sitt kapital i kraft av att de är nÃ¥gon redan innan de steg in i bloggosfären. (Däremot behöver inte kapitalet härröra frÃ¥n att de är ”en person känd pÃ¥ kultursidorna”, som du skriver – här tänker jag till exempel pÃ¥ akademiker som inte skriver pÃ¥ kultursidorna, men vars ord väger tungt pÃ¥ grund av akademiskt författarskap. Men det är möjligt att här döljer sig en ämnesmässig skillnad mellan er litteraturvetare och en del andra discipliner.)
Och förmodligen har det de skriver inte nÃ¥gon betydelse för fler än de närmast sörjande. Men om dessa närmast sörjande är personer man tycker är viktiga – kollegor i den egna disciplinen, till exempel – sÃ¥ …
(Och det finns exempel på att den här debatten kan nå längre. Filosofibloggen Leiter Reports är ett sådant, den har över 100 000 besökare i månaden..)
Min poäng var helt enkelt att man knappast längre – det kanske gick för nÃ¥gra Ã¥r sedan – kan klumpa ihop humaniorarelaterad/kultur/litteratur/whatever-diskussioner pÃ¥ nätet och säga att det är sämre än kultursidorna. Det amatörmässiga slafset finns fortfarande – du ger en del talande citat … – men det har hänt nÃ¥got annat. Sociologer, etnologer, litteraturvetare, idéhistoriker, ekonomer, filosofer, historiker och andra akademiker inom humaniora och samhällsvetenskap diskuterar pÃ¥ sina bloggar saker som handlar om deras arbeten – i dessa fora och mellan dem uppstÃ¥r ett slags offentlighet som innebär ett alternativ till kultursidorna.
Bara för att ge ett exempel: jag brukar följa den amerikanska humsambloggen Crooked timber. Där tycker jag att det kan dyka upp intressanta recensioner, boktips, smärre debatter, till exempel, som man aldrig ser röken av på svenska kultursidor.
JodÃ¥, visst ligger det en hel del i det du skriver. Men litteraturvetare kanske är en art för sig – just därför att de faktiskt FÃ…R ovanligt mycket plats pÃ¥ kultursidorna, jämfört med andra discipliner (sen är det en annan sak att de ofta gnäller om hur marginaliserade de är och att de inte fÃ¥r skriva som de vill och hur lÃ¥ngt de vill…). Jag känner inte till nÃ¥gon (svensk) litteraturvetare som bloggar inom sin disciplin men INTE SAMTIDIGT ocksÃ¥ har ett etablerat forum via en kultursida. Rätta mig gärna om jag har fel…I andra discipliner verkar det ju förekomma (du ger nÃ¥gra bra exempel). Tänk om det är sÃ¥ att (och nu syftar jag fortfarande trÃ¥ngt och navelskÃ¥dande pÃ¥ min egen disciplin…) att den som HAR nÃ¥got nÃ¥gorlunda vettigt och läsbart och intressant att komma med inte har svÃ¥rt för att fÃ¥ detta publicerat pÃ¥ en kultursida (eller publicerat pÃ¥ annat sätt) eftersom det ändÃ¥ är rätt ont om sÃ¥dana littertaurvetare (ja det kan jag nog lugn skriva här i enlighet med min egen teori att det är nog ändÃ¥ inte mÃ¥nga som läser…). Men breda ut sig, javisst (det gör ju jag just nu…tänker högt ocksÃ¥, för den delen, och det gör man väl inte gärna ”live” i SvD eller DN…) – men vetesjutton om nÃ¥n läser (is there anybody out there..?)
En annan reflexion är att blogg- och nätdiskussionerna tycks vara sÃ¥ manligt dominerade. Det gÃ¥r lixom inte att skylla pÃ¥ att man mÃ¥ste vara karl och naken (=sitta i bastuavdelningen pÃ¥ herrarnas) om man ska komma in i nätverket. Men kvinnorna (eller kvinnliga signaturer) syns ändÃ¥ i rätt ringa utsträckning. Men VARFÖR är det sÃ¥? (Sorry, jag köper inte förklaringar som ”manlig diskurs”…) Hm…kanske dags för projektet ”Bloggarnas nätverk. Den virtuella herrbastun”…?
Här är det helt OK att tänka högt, det gör jag mest hela tiden pÃ¥ bloggen 🙂 Och kul det där med vettiga och läsbara littvetare.
Intressant reflektion om en manlig bloggvärld. Vore intressant att se studier på det, såväl kvantitativt som mer diskursorienterat. Stephanie Hendrick har ett papper på G om det, här är hennes poster.
Och sÃ¥ det där med att litteraturvetare är överrepresenterade pÃ¥ kultursidorna – det vore intressant att veta mer om bakgrunden, min helt ovetenskapliga känsla säger mig att kulturredaktörer ofta är (och har varit – sen Bööks dagar eller ännu tidigare ???) hämtade frÃ¥n litteraturvetenskapen, vilket väl rimligen pÃ¥verkar urval av recenserade böcker och annat.
Man kan bara undra över hur kultursidorna hade sett ut om de hade haft fler redaktörer och skribenter från andra ämnen.
Ja jo, redaktörerna pÃ¥ (de stora inflytelserika) kultursidorna har nog av gammal tradition ofta varit litteraturvetare. Och litterär beläsenhet är av nÃ¥gon anledning rätt väsentligt om man vill samla pÃ¥ sig kulturellt kapital. När den Bildade Borgerligheten började komma upp sig, för 100 Ã¥r sedan var ett handfast sätt att manifestera (befintlig eller imaginär…) bildning att ha välfyllda böcker (i skinnband förstÃ¥s; sladdriga billighetsupplagor gick inte an) i bokhyllorna. Kultursidorna är nog en rest av detta, delvis…(Litet av samma anledning som att Fina Förlag ger ut lyrik som ingen läser – utom en och annan recensent…jaha, nu har jag kackat i eget bo igen. Det brukar jag göra…) Kanske är litteratur i fokus pÃ¥ kultursidorna ocksÃ¥ för att det ändÃ¥ är förhÃ¥llandevis â€enkelt†att ”prata” om litteratur, sÃ¥ att gemene man (nÃ¥ja; sÃ¥na som läser kultursidorna fortfarande) nÃ¥gorlunda begriper vad det handlar om. (Och kultursidan finns kvar i en tidning för gemene man eftersom det finns en föreställning om att den Bildade Borgerligheten existerar) Till skillnad frÃ¥n t.ex. konst och musik som ändÃ¥ är â€ordlösa†konstformer där det ocksÃ¥ blir längre mellan den konstnärliga upplevelsen och det verbala uttrycket för upplevelsen (böcker kan man ju alltid prata om genom att helt enkelt referera dem…). Ja jisses, nu spÃ¥nar jag hejvilt…Imorgon tänker jag kanske helt annorlunda.
Intressant med Hendricks iakttagelser – ssk som de stämmer sÃ¥ bra överens med mina egna :D. När jag jobbade med det som sedan blev â€Läsarnas nätverk. Om bokläsare pÃ¥ Internet†fick jag lova att gräva ner mig i en del socio-lingvistisk forskning som handlade om hur samtal och diskussioner fungerar i olika grupperingar (bÃ¥de IRL och pÃ¥ Nätet). Och när jag sen gjorde en egen studie av nÃ¥gra diskussionsforum pÃ¥ Nätet sÃ¥ sÃ¥g jag samma mönster som IRL: Kvinnor var mer personliga, refererade till egna känslor och egna upplevelser och bedömde litteratur utifrÃ¥n relevans för den egna verkligheten. Det fÃ¥tal män som deltog i diskussionerna höll sig oftast till fakta och blandade sällan in egna känslor. De forum jag studerade var dock amatörforum, d.v.s. â€vanligt folk†som pratade om böcker (fast det var mestadels – med ett fÃ¥tal undantag – rätt monologiskt : NÃ¥gon hade läst en bok, rekommenderade den och fick litet medhÃ¥ll – that’s it.) Tänk sÃ¥ kul om jag hade kunnat ha med nÃ¥gra av de mer elaborerade diskussionerna pÃ¥ Malte Perssons blogg…Och varför DÄR inte den kvinnodominans jag sÃ¥g i â€mina†forum?
NÃ¥väl; när jag sedan jämförde diskussionerna pÃ¥ Nätet med en läsecirkel IRL sÃ¥ kunde jag konstatera att IRL-diskussioner ändÃ¥ har SÃ… mÃ¥nga fler dimensioner. Man kommunicerade inte enbart verbalt, t.ex…Och för att Ã¥terknyta till litterära och andra kulturella samtal pÃ¥ bloggar: samtalen pÃ¥ Nätet blev knappast bättre och intressantare som samtal betecknade, snarare tvärtom. Men det är ändÃ¥ ännu ett sätt att kommunicera och ibland även utbyta tankegÃ¥ngar pÃ¥ (om än inte lika effektivt som â€vanliga†samtal/diskussioner). Och sÃ¥ länge samtal/diskussioner faktiskt är ett utbyte sÃ¥ är de utvecklande, oavsett om de försiggÃ¥r pÃ¥ Nätet eller över en lunch IRL. Om de sedan pÃ¥verkar nÃ¥gon annan än de närmast inblandade…tja, DET är en annan frÃ¥ga. Liksom det faktum att mÃ¥nga nog inte exponerar sig pÃ¥ Nätet för att de önskar Utbyte utan isÃ¥fall hellre Beröm och Uppmärksamhet (även om det enda de bidrar med är bilder pÃ¥ Bettan och Bettans kille och Bettans katt och Bettans skrivbord före och efter att han städat det plus en lista över de bästa böcker Bettan läst, sorterade efter en femgradig betygsskala…).
Pingback: Habermas hajar inte nätet | Mothugg