Så publiceras då ännu en artikel i mainstreammedia om för- och nackdelar med kulturbevakning i icke-traditionella medier.
OK - vi har hört den förut. Vad jag skulle vilja se är istället en debatt på kultursidorna om kultursidorna; en självkritisk granskning av egna praktiken: vilken är de svenska kultursidornas målgrupp, vad vill man åstadkomma, hur har de förändrats, vart är man på väg?
Ytlighet, snuttifiering, rädsla för att uppfattas som alltför elitistisk, för mycket bilder, för korta texter, tabloidformatets fördärvlighet, för snäv bevakning (varför recenseras så mycket skönlitteratur jämfört med facklitteratur), för få akademiker bland skribenterna - ja, ni vet vad jag tycker, se till exempel inlägg här, här, här, här, och här - det här gnället är som synes en av mina käpphästar.
Förresten: lite märkligt är väl det Petra Söderlund säger i artikeln om litteraturdebatten på nätet:
–Men visst, om personer som har renommé i litteraturvärlden skriver så funkar det, men då är det ju som en vanlig kultursida.
Det är väl inte så säkert, att bloggar skrivna av någon som redan “har renommé” är som “en vanlig kultursida”. Tvärtom kan bloggar ibland innebära en fördjupning jämfört med de vanliga kultursidorna. Utan de gränser som många redaktörer sätter för kultursidornas artiklar - uttalade gränser av typen “2000 tecken, max” såväl som outtalade, som mer kanske handlar om ämnesval och nördighet - kan de skönlitterära författare, historiker, sociologer, statsvetare, vetenskapshistoriker och arkeologer, vars bloggar jag regelbundet följer, breda ut sig på ett sätt som de aldrig kan på de svenska kultursidorna.
Kanske handlar därför bloggosfären inte enbart om förytligande utan samtidigt om ökat djup?
Du har läst Richard Florida och hans idéer om den kreativa klassen och inser att han bara har så rätt. Du har köpt en dyr innerstadslägenhet. Du är en 30-nånting som riktigt myser i din teknikbejakande metrosexuella livsstil.
senaste kommentarer