Man kan undra varför nätbaserade medier diskuteras i så svartvita termer, nu senast när Mats Svegfors generaliserade såhär:
–Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.
Ja, mycket är smörja. Bloggmediet består av en fasligt massa undergenrer. Om allt vore kvalitet vore det märkligt. Det är lite som att säga att dagspress är skräp efter att ha läst något groteskt i en kvällstidning eller att säga att radio är skräp efter att ha lyssnat på något närradioinslag. Eller att böcker är värdelösa efter att ha försökt ta sig igenom Neal Stephensons Quicksilver.
Men precis som Nina Wormbs påpekar är det inte så svårt att hitta kvalitet. Nina själv är ett exempel så gott som något på kvalitet i bloggosfären; utifrån sin stora kunskap kommenterar hon medieutveckling och teknikpolitik och visar med all önskvärd tydlighet vad forskare från ett ämne som teknik- och vetenskapshistoria kan bidra med till den allmänna debatten.
Just för oss akademiker kan bloggandet fylla flera funktioner. En är förstås den tredje uppgiften men en annan och för mig viktigare funktion är kommunikation inom ett annars lite balkaniserat akademiskt landskap. På forskarbloggarna kan vi kommentera forskningsresultat, ny litteratur, forskningspolitik; vi kan göra det utan de begränsningar som vi ofta ställs inför när vi deltar i massmedier: 2 000 tecken, man får inte krångla till det för mycket (gäller även på kultursidor), sällan replikrätt. Det är inte sällan jag snappat upp tips om ny intressant litteratur på svenska och internationella forskarbloggar och mediets personliga tilltal gör att jag ofta kan ta del av intressanta ståndpunkter kring organisationsfrågor inom högre utbildning och forskning.
Man ska ju inte vara svartvit Ã¥t andra hÃ¥ller – framväxten av bloggar kan inte ersätta andra medier. Och det är just för att jag menar att det tryckta ordet och etermedia (kanske speciellt public service) ocksÃ¥ behövs och är fruktansvärt viktiga för vÃ¥r offentlighet och vÃ¥r kultur som jag tycker att man lika gärna kunde föra en diskussion om kvalitet där.
Vi humanister brukar ofta slå oss för bröstet och peka på i vilken hög utsträckning vi deltar i kulturdebatten i dagspress, tidskrifter och etermedier. Men jag har en vag känsla av att det inslaget minskat under den tid jag kan överblicka (jag är född 1967); jag har inte räknat antalet ord eller artiklar på svenska kultursidor de senaste 25 åren, men det känns som om recensioner av facklitteratur och de debatter som uppstår kring denna litteratur sitter lite trångt på kultursidor som ju även ska bevaka så mycket annat. (Om man inte är litteraturvetare, förstås: det är slående hur sällan doktorsavhandlingar i ämnen som sociologi, idé- och lärdomshistoria, historia, etnologi, konstvetenskap recenseras jämfört med littvet. Kan det möligen bero på de många litteraturvetarna som suttit och sitter på redaktörsstolarna?)
Ta till exempel det forskargräl som uppstod kring Andrew Sculls kritiska recension av den engelska nyöversättningen av Foucaults History of madness. Den debatten följde jag genom tvÃ¥ slags medier: TLS – där Sculls lÃ¥nga recension publicerades, liksom de debattinlägg som följde upp denna – och … nÃ¥gra forskarbloggar (här och här, tex) skrivna av folk som uppenbarligen kunde mycket om Foucault: i just det fallet var svenska kultursidor offside, de sysslade med annat (i varje fall inte vad jag kunde se i SvD och Sydsvenskan, de morgontidningar som dimper ner pÃ¥ mitt frukostbord).
Sett i ljuset av det exemplet framstår tidskrifter som TLS och forskarbloggar som kvalitet, inte svensk dagspress. Men det kanske var en anomali?
(Update: Andreas Ekström är inne på samma spår i en krönika publicerad 15 april.)
Visst har Svegfors rätt — och helt fel. >90% av alla bloggar jag sett pÃ¥ är tämligen kvalitetslösa — det är lÃ¥ngt mellan snapsarna som danskarna säger. Men som sagt sÃ¥ innebär ju inte massupplagorna av Liza Marklund, Jan Guillou m.fl. att all svensk skönlitteratur är värdelös. Det Svegfors inte har insett är att det engagerade intellektuella samtalet snabbt hÃ¥ller pÃ¥ att flytta över till blogmediet — vid sidan av och mellan all skit som ocksÃ¥ körs ut via mediet.
Vad Svegfors och mÃ¥nga journalister, och akademiker, har svÃ¥rt att förstÃ¥ är att bloggar inte enbart, elelr ens huvudsakligen, är publiceringsverktyg. De är anslagstavlor, diskussionsforum, kontaktytor. Det är klart att om man tror att bloggar ska ersätta tidningsartiklar sÃ¥ ser det lite fattigt ut med tvÃ¥ meningar och en videolänk pÃ¥ en bloggpost – men det är att använda helt fel värdegrund. Bloggar är till för att bygga upp plattformar och personliga relationer mellan olika människor som tycker om att ha en dialog och diskutera vissa teman. Bloggen ger mer kontroll och utrymme för den enskilde bloggaren än ett forum gör, läsaren kan kolla upp vad man skrivit tidigare och vilka man länkar till.
Hela idén med att kommunicera via dialog och inte monolog, och öppna sig för direkt återkoppling och kritik, verkar vara skrämmande, provocerande och totalt oförståligt för de som tror att kommunikation är lika med monolog från priviligierad position.
Jag ramlade precis över Natures undersökning om vetenskapsjournalistik som ocksÃ¥ gör en koppling till forskarbloggar. Kolla in artikeln pÃ¥ Nature eller tex Vetenskapsnytt-malins bloggpost 🙂
”Eller att böcker är värdelösa efter att ha försökt ta sig igenom Neal Stephensons Quicksilver. ”
😀 (ja, den är vansinnigt tungläst)
”Hela idén med att kommunicera via dialog och inte monolog, och öppna sig för direkt Ã¥terkoppling och kritik, verkar vara skrämmande, provocerande och totalt oförstÃ¥ligt för de som tror att kommunikation är lika med monolog frÃ¥n priviligierad position.” (ArchAsa)
Tyvärr verkar den modellen av kommunikation leva kvar i större delen av universitetsvärlden.
Svegfors har för övrigt svarat/kommenterat på Ninas blogg.
Den sortens kvalite som han står för är så förbannat tråkig, han är helt bakom flötet, tappat begreppen, fattar inte vad han snackar om, vi (ok, JAG!) vill inte ha hans jävla kvalite.
Summering: Han fattar ingenting.
Och jag läser allt möjligt, akademiska bloggar, analbloggar, satirbloggar, politiska bloggar och porrstjärnsbloggar. Upplever att det är en kvalitativ upplevelse.
Vad som däremot inte är kvalitiv upplevelse är att behöva höra den där berätta för mig vad det är för kvalite på det jag läser.
Det kan jag komma fram till själv.
Vad är skillnaden till okvalificerat tyckande? Är det det han och hans likar sysslar med? Behöver jag påpeka att han är en ärkefjant?
Sånt där snack är ett omfattande bevis på bristande slutledningsförmåga. Jävligt lågkvalitativ tyckande faktiskt.
I mitt svar till Svegfors kommentar så utgick jag från akademiska bloggar. De skulle kunna vara speciella, men egentligen tror jag inte att de är det. Folk är ju kvalificerat kunniga i alla möjliga och omöjliga ämnen. Det är faktiskt en gåta att han inte hittat kvalitet.
@sakj och Malin. Lustigt sammanträffande med Natureartikeln om vetenskapsjournalistiken. Inte minst som fyra personer i förra veckan var gästbloggare på Vetenskapsradion Klotets blogg. I det ljuset blev Svegfors uttalande särskilt intressant.
Nu verkar stormen ha bedarrat men i just det här specifika fallet med Svegfors uttalande så finns det en större diskussion om vad just public service ska göra på nätet. Senare i vår kommer public service-proppen och där måste regeringen säga något inför de nya sändningstillstånden. Det kommer att bli intressant.
Visst 90% är strunt i bloggvärlden. Ring P1 är också 90% strunt. Men vem har bett någon att recensera bloggvärlden? Varför skulle det vara intressant att göra det? Det är lika intressant som att diskutera vad som är konst.
Plocka svamp.
Känns som man läst väldigt mÃ¥nga liknande artiklar om blog-pöbelns skrikande brist pÃ¥ kvalitet…
Har man aldrig läst en bok förut i sitt liv och börjar plocka på måfå i bokhandeln kan det också vara svårt att hitta saker man gillar.
Det ARCHASA skriver är viktigt. Men trots detta:
Om 90% av allt annat är skit, sÃ¥ är det kanske 95% i blog-världen, eftersom det är ett publiceringverktyg som kräver sÃ¥ lite ansträngning! Om man ska publicera en bok sÃ¥ blir det ofta att man lägger ner tid pÃ¥ hantverket, vilket inte är nÃ¥t krav om man ”bloggar”.
Det är inte svårt att hitta kvalitet. Mina gamla favoriter, som Copyriot och Café Expose är högkvalitativa; genomtänkta, spränglärda, orginella.
Och Cocaineblunts.com är musikjournalistik på en nivå som du omöjligen finner på papper.