Det perfekta tomrummet

Jag sitter och förbereder ännu en föreläsning om forskarbloggar. Det är en allmänt hållen föreläsning på Wilhelm Agrells grundkurs i Underrättelseanalys som ges här på FPI. Jag kommer diskutera hur kommunikationspraktiker påverkats i kunskapsintensiva organisationer – med universitetet och forskarvärlden som fokus – i och med framväxten av digitala medier. I mina förberedelser anknyter jag förstås till aktuell forskning, bland annat Lilia Efimova och Sara Kjellberg.

På ett sätt kan man ju driva tesen att det inte har varit en så radikal förändring (som historiker är det alltid lätt att dra till med gammalt vin i nya läglar-argumentet). Innan bloggar hade man faxar, bulletin boards och maillistor som komplement till trögrörliga vetenskapliga tidskrifter; bloggdelen av arsenikDNAdebaclet häromsistens och vad det säger om peer review kan mycket väl jämföras med kommunikationscirkusen i samband med kall fusion.¹

Så något slags bakgrund till kommunikationspraktiker inom vetenskapen, ett samtidshistoriskt Knowledge in transit-perspektiv, kommer föreläsningen att innehålla.² Men å andra sidan måste man ju ändå öppna för förändringen – historikerns poäng kanske då blir ett slags glidande, la longue durée-förändring.

Nåväl.

Även om min föreläsning mest kommer att behandla forskarbloggar internationellt och i mer teknik- och naturvetenskapligt orienterade ämnen, kan man ju fundera över hur det fungerar i den egna delen av akademin.

I november höll Nina Wormbs, Thomas Söderqvist och jag en paneldebatt på Teknik- och vetenskapshistoriska dagar om forskarbloggar. I den efterföljande diskussionen blandades bloggskeptiska och bloggpositiva inlägg, men tydligt var att det fanns ett relativt stort intresse för mediet. En av deltagarna i diskussionen, teknik- och näringslivshistoriken Gustav Sjöblom på Chalmers kommenterade debatten på sin nystartade blogg Flöden, där man på senaste tiden kunnat läsa bra inlägg om informationssamhällets historia, njutningen av att arbeta i arkiv och specifikt företagsarkiv (”att tillbringa två dagar bland mappar om administrativ rationalisering på 1960-talets Asea kommer nog aldrig att bli ett folknöje”) och så vidare.

För några år sedan var vi inte så många teknik-, medicin- och vetenskapshistoriker som bloggade, men på något vis tycker jag ändå att det håller på att byggas upp ett slags vetenskapshistorisk bloggosfär (internationellt finns det förstås en sedan länge). På sikt tror jag att det kommer att få betydelse för hur vårt ämne utvecklas.

1. Lewenstein, Bruce V. “From Fax to Facts: Communication in the Cold Fusion Saga.” Social Studies of Science 25, no. 3 (August 1, 1995): 403-436. [↩]
2. Secord, James A. “Knowledge in Transit.” Isis 95 (2004): 654–672. [↩]

Twitter fungerar inte tillräckligt bra som mnemotekniskt hjälpmedel.

Till skillnad från bloggverktyg som Wordpress och länktaxonomier som Delicious är det alldeles för svårt att använda Twitter för att hitta tillbaka till saker som man nästan minns vad det var.

Twitter tänker i storskaliga arkivaliska termer och deponerar som bekant hela arkivet på Library of Congress. Det vore tacknämligt om man även underlättade för mig att använda mina 1000 tweets som ett arkiv över vad jag gör på nätet.

Ibland är den närmast kontextlösa och metadatafattiga verktyget alldeles för simpelt.

Åsa M. Larsson skriver en serie läsvärda inlägg om vetenskapsbloggande; i del två, som precis publicerades, diskuterar hon saker som tilltal, språk och vem publiken är, medan del ett tar upp bloggförfattarens motivation.

Rekommenderas!

Lunds universitet syns mer i bloggosfären. En gemensam bloggplattform har sjösatts (den bygger på Wordpress, vilket är rätt tänkt) och på en gemensam nyhetssida länkas till bloggar skrivna av lundaforskare och -studenter.

När Bengt Olle Bengtsson presenterade sina planer på ett Bengt Lidforssällskap som skall dela ut ett pris till forskare som framgångsrikt verkar som public intellectuals – han borde förstås få priset själv – på en forskningspolitisk workshop här i Lund i början av hösten nämnde han flera gånger genren bloggar. Samtidigt som han blickade bakåt och pekade ut den alltför tidigt bortgångne Hans Uno Bengtsson som ett exempel på den forskartyp han ville se premierad av ett sådant sällskap, blickade han även framåt och nämnde bloggar som ett möjligt medium för akademiker som vill verka i offentligheten.

Bengt Olle Bengtsson kan finna stöd för sin åsikt på lite olika håll. En som argumenterar för det här är statsvetaren Daniel Drezner. Via Erik hittar jag (hur många gånger under mina år som bloggare har jag inte skrivit så? Erik är en magnifik spanare) Drezners plädering för den bloggande akademikern:

For academics aspiring to be public intellectuals, blogs allow networks to develop that cross the disciplinary and hierarchical strictures of academe. Provided one can write jargon-free prose, a blog can attract readers from all walks of life — including, most importantly, people beyond the ivory tower. (The distribution of traffic and links in the blogosphere is highly skewed, and academics and magazine writers make up a fair number of the most popular bloggers.) Indeed, because of the informal and accessible nature of the blog format, citizens will tend to view academic bloggers that they encounter online as more accessible than would be the case in a face-to-face interaction, increasing the likelihood of a fruitful exchange of views about culture, criticism, and politics with individuals whom academics might not otherwise meet. Furthermore, as a longtime blogger, I can attest that such interactions permit one to play with ideas in a way that is ill suited for more-academic publishing venues. A blog functions like an intellectual fishing net, catching and preserving the embryonic ideas that merit further time and effort.

Bengt Olle Bengtsson samtalar med Malin Sandström under en lunch på PCST-10, där Malin, Thomas Söderqvist och undertecknad höll i en session om bland annat forskarbloggar.

Mattias Persson arbetar med arbetsmarknadsfrågor på Kansli HT. Bra satsning! Något sånt fanns inte, vad jag vill minnas, när jag blev färdig med min grundutbildning omkring 1991-1992 (eller så fanns det, men jag hade för fullt upp med annat för att lägga märke till det). Jag misstänker att humanister egentligen är väldigt användbara i ganska många yrkessammanhang, men att deras färdigheter inte är riktigt så kända bland arbetsgivare som de med examen från vissa andra utbildningar.

Bland annat håller Mattias i en serie karriärseminarier under våren: att arbeta med historia (17 april), att skriva (24 april), texter och språk (8 maj).

Yours truly deltar på den sistnämnda tillställningen med ett inlägg om vad akademiker kan få ut av att blogga.

Anders Mildner bloggar om sociala medier på Sydsvenskan. Kan bli intressant. (Noterar i förbifarten att bloggen, liksom Sydis kulturblogg, körs på fin open source-mjukvara, Wordpress.)

Inte vet jag, kanske är det samarbetet med herrar Jeffery med flera, men det känns som om Sydis ligger väl framme när det gäller nya medier.