Skip to content

Tag Archives: forskarbloggar

Forskarbloggar

Jag sitter och förbereder ännu en föreläsning om forskarbloggar. Det är en allmänt hållen föreläsning på Wilhelm Agrells grundkurs i Underrättelseanalys som ges här på FPI. Jag kommer diskutera hur kommunikationspraktiker påverkats i kunskapsintensiva organisationer – med universitetet och forskarvärlden som fokus – i och med framväxten av digitala medier. I mina förberedelser anknyter jag förstås till aktuell forskning, bland annat Lilia Efimova och Sara Kjellberg.

På ett sätt kan man ju driva tesen att det inte har varit en så radikal förändring (som historiker är det alltid lätt att dra till med gammalt vin i nya läglar-argumentet). Innan bloggar hade man faxar, bulletin boards och maillistor som komplement till trögrörliga vetenskapliga tidskrifter; bloggdelen av arsenikDNAdebaclet häromsistens och vad det säger om peer review kan mycket väl jämföras med kommunikationscirkusen i samband med kall fusion.1

Så något slags bakgrund till kommunikationspraktiker inom vetenskapen, ett samtidshistoriskt Knowledge in transit-perspektiv, kommer föreläsningen att innehålla.2 Men å andra sidan måste man ju ändå öppna för förändringen – historikerns poäng kanske då blir ett slags glidande, la longue durée-förändring.

Nåväl.

Även om min föreläsning mest kommer att behandla forskarbloggar internationellt och i mer teknik- och naturvetenskapligt orienterade ämnen, kan man ju fundera över hur det fungerar i den egna delen av akademin.

I november höll Nina Wormbs, Thomas Söderqvist och jag en paneldebatt på Teknik- och vetenskapshistoriska dagar om forskarbloggar. I den efterföljande diskussionen blandades bloggskeptiska och bloggpositiva inlägg, men tydligt var att det fanns ett relativt stort intresse för mediet. En av deltagarna i diskussionen, teknik- och näringslivshistoriken Gustav Sjöblom på Chalmers kommenterade debatten på sin nystartade blogg Flöden, där man på senaste tiden kunnat läsa bra inlägg om informationssamhällets historia, njutningen av att arbeta i arkiv och specifikt företagsarkiv (”att tillbringa två dagar bland mappar om administrativ rationalisering på 1960-talets Asea kommer nog aldrig att bli ett folknöje”) och så vidare.

För några år sedan var vi inte så många teknik-, medicin- och vetenskapshistoriker som bloggade, men på något vis tycker jag ändå att det håller på att byggas upp ett slags vetenskapshistorisk bloggosfär (internationellt finns det förstås en sedan länge). På sikt tror jag att det kommer att få betydelse för hur vårt ämne utvecklas.

  1. Lewenstein, Bruce V. “From Fax to Facts: Communication in the Cold Fusion Saga.” Social Studies of Science 25, no. 3 (August 1, 1995): 403-436. []
  2. Secord, James A. “Knowledge in Transit.” Isis 95 (2004): 654–672. []

Några länkar

  • Johan Karlsson Schaffer är lite intressant motvalls i antigentrifieringsfrågan, specifikt i en debatt huruvida det är radikalt eller småborgerligt att bosätta sig i Majorna:

    Själv lutar jag åt att gentrifieringskritiken har kört fast, i synnerhet som kritiken sällan tycks resultera i något konstruktivt, utan snarare paradoxalt nog bidrar till gentrifieringen. Nästa gång jag ska sälja en lägenhet hyr jag inte bara in en homestajlist, utan också en sociolog som får varna för gentrifiering, för det tycks som ett säkert sätt att driva upp priserna.

  • William Proxmires Golden Fleece Award i crowdsourcad tiotalsversion. Är det detta förespråkarna för en mer deliberativ forskningspolitik eftersträvar?
  • Chris Rowan om webbaserad peer review i ljuset av den senaste veckans kritik mot NASA:s arsenikbakterier. [via Guardian.] Ett par kemister och biologer i Pufendorfinstitutets astrobiologigrupp var också smått skeptiska i förrgår. Över huvud taget skulle man kunna göra en studie på det här debaclet som bygger vidare på Lewensteins cold fusion-uppsatser.1
  • Som komplement till vaniljmedias rapportering om besparingarna – för humaniora och samhällsvetenskap tycks det snarare handla om ett dråpslag – inom brittisk universitetssektor läser jag Alice Bell bland annat här och här.
  1. Bruce V. Lewenstein, “From Fax to Facts: Communication in the Cold Fusion Saga,” Social Studies of Science 25, no. 3 (August 1, 1995): 403-436. Bruce V. Lewenstein, “Cold Fusion and Hot History,” Osiris 7 (1992): 135–163. []

Forskarbloggar

Jag är på väg mot Göteborg och konferensen Teknik- och vetenskapshistoriska dagar, där jag bland annat ska sitta i en paneldebatt med Nina Wormbs och Thomas Söderqvist om forskarbloggar; vi ska reflektera över fördelar och nackdelar med blogging för forskning och förmedling inom vårt fält.

Ja, vad ska vi med bloggande till, egentligen? Som ett led i förberedelserna har jag rotat lite i arkiven här på DPT:

Man kan blogga skrivandet av en bok, som Jon Agar – han håller förresten konferensens keynote – gjort under arbetet med den kommande Science in the Twentieth Century – and Beyond. Generellt gäller, tror jag, att bloggandet kan vara ett sätt att hålla igång vårt skrivande, det slags ”low stakes writing” som Howard S. Becker talar om. Samma idé var Alex Soojung-Kim Pang inne på när han diskuterade fyra argument för den bloggande akademikern: skrivhantverket, tillitsargumentet, nätverksbyggande och varumärkesbyggandet.

Men jag ser även forskarbloggandet i ljuset av kultursidornas förändring. Det är trångt på kultursidorna, inte minst för facklitteratur; bloggar kan vara ett medium för diskussioner som inte får plats någon annanstans.

Sen har vi det här med källmaterial; sociala medier kommer, i takt med att tiden går, att bli mer och mer en källa för oss vetenskapshistoriker, vilket kan ge oss intressanta möjligheter som vetter åt digital humaniora och svåra utmaningar vad gäller bevarande och arkivering av källmaterial.

Peer review och blogging

Ett av mina måsten just nu är att bli färdig med min referee-rapport av ett manus till en internationell vetenskapshistorisk tidskrift utgiven av ett Stort Förlag. Det är en viktig och lärorik uppgift men samtidigt något jag måste peta in mellan en massa andra arbetsuppgifter; ännu en anledning att än en gång fundera över det akademiska publiceringssystemet, detta eviga spörsmål.

Mitt funderande fördjupades av en grej jag hittade alldeles nyss på nätet. Historikern Mike O’Malley skriver ett läsvärt inlägg där han reflekterar över för- och nackdelar med peer review-systemet; dessutom sätter han det i samband med akademiskt bloggande.

Rekommenderas.

Vetenskapshistoriska bloggar

Jaipreet Virdi gör en enkät om vetenskapshistoria och blogging inför en artikel i History of Science Societys nyhetsbrev.

Forskarbloggar på konferens

Metabloggandet fortsätter; nu verkar det som om vi får till en konferenssession om forskarbloggar på Teknik- och vetenskapshistoriska dagar i Göteborg i november.

Fast jag måste tillstå att jag nästan, nästan, nästan börjar tröttna på det. Inte bloggandet, alltså, men metabloggandet, metapratandet, metaskrivandet – kan vi inte bara blogga och gå vidare, utan att prata om forskarbloggandet som om det vore något så himla speciellt och nytt? Det är det ju inte! Inget som kommer riva upp himmel och jord.

Eller, vänta, det är det kanske? Är jag bara överdrivet allergisk mot webboptimism efter att ha läst lite för många Wired de där åren i slutet av 1990-talet? Forskarbloggar är ju något som erbjuder möjligheter till interaktion inom och utom forskarvärlden; om vi menar allvar med att 1800-talets populärvetenskap spelade roll för vetenskapens utveckling, för att ta ett slumpvis exempel, med all dess populärvetenskap i pressen, offentliga föreläsningar, världsutställningar och så vidare och så vidare, så borde ju interaktionerna rimligen även spela roll för oss.1

Kolla till exempel Malin Sandströms replik till en intervju med Inger Atterstam. Hur mycket utrymme hade beretts till denna interaktion i tryckta medier?2

  1. James Secord, Bernard Lightman och många fler historiker har förstås diskuterat 1800-talets populärvetenskap; det är en del av den vetenskapshistoriska litteraturen som nu börjar anta rätt stora proportioner. Mitt eget lilla bidrag till genren är en studie av Edgar Allan Poes kosmologiska teorier, som förhoppningsvis kommer tryckas i höst. []
  2. Parentetiskt tycker jag bägge har sina poänger. Atterstam är en av få som inte springer i flock när larmet går (akrylamid) och är väl så nära en Daniel J. Greenberg vi kommit i Sverige, och hennes kritik mot forskarvärldens mekanismer för självförhärligande förtjänar verkligen att lyftas fram. Malin har helt rätt i, menar jag, att svenska massmediers rapportering om forskning är alldeles för mager och alldeles för Nature-centrisk och att det ibland är ett lite väl långt hopp från forskning till pressmeddelande (som ju egentligen tycks vara en poäng hon delar med Atterstam). Men det är som sagt ett ämne för en annan bloggpost. Kanske. []

Vetenskapsbloggande

Åsa M. Larsson skriver en serie läsvärda inlägg om vetenskapsbloggande; i del två, som precis publicerades, diskuterar hon saker som tilltal, språk och vem publiken är, medan del ett tar upp bloggförfattarens motivation.

Rekommenderas!

Om bloggande för akademiker

Malin Sandström och Sara Kjellberg

Malin Sandström och Sara Kjellberg

Häromsistens satt jag i en paneldebatt om bloggande på universitet tillsammans med Sara Kjellberg, Malin Sandström och Stefan Larsson, en av skribenterna på Cybernormer. Det blev till ett givande samtal om hur universitetets forskare och lärare kan använda bloggar för att kommunicera med andra forskare, med studenter, med allmänheterna.

Här är Stefans anteckningar från mötet och här är en reaktion från några i publiken.

Att bloggande kan vara ett sätt att öka synligheten för forskare var en sak som kom upp på panelen, något som även Mi Lennhag på Statsvetenskap här i Lund tog upp när hon intervjuades om bloggande som verktyg för akademiker i gårdagens SvD.

Bloggnyheter vid Lunds universitet

Lunds universitet syns mer i bloggosfären. En gemensam bloggplattform har sjösatts (den bygger på Wordpress, vilket är rätt tänkt) och på en gemensam nyhetssida länkas till bloggar skrivna av lundaforskare och -studenter.

Uppsala universitet twittrar

Uppsala universitet twittrar – eller, ja, snarare är det universitetets informationsavdelning som twittrar. Via flödet pekas det på händelser vid universitetet. I praktiken är det en samling länkar till pressmeddelanden från infoavdelningen, som uppdateras när nya pressmeddelanden läggs ut.

Inte så mycket att orda om, egentligen: nästa naturliga steg i informationsavdelningarnas tekniska utveckling. Pressmeddelanden på stencil, sen Xerox, webben, RSS-flöde och nu twitterflöde.

Den stora grejen är snarare forskare som bloggar och twittrar, utan att det passerar informationsavdelningarna.

Svininfluensan på nätet

Den som är intresserad av de pågående turerna kring svininfluensan har ett flertal forskningsbaserade källor att lägga till traditionella källor som massmedier (där till exempel Inger Atterstams och Heidi Avellans nyanseringar kan lyftas fram) och myndigheter som Smittskyddsinstitutet, CDC, ECDC och WHO.

Två forskarbloggar inom Scienceblogsarkipelagen verkar värda att följa:

Effect Measure, som drivs av några (anonyma?) folkhälsoforskare, skriver om utbrottet under den här kategorin. Aetiology, som är epidemiologen Tara C. Smith, skriver om svininfluensan här. De är intressanta inte bara för inläggen utan även för de kommentarsflöden som uppstår till exempel här.

Dessutom bloggar Science om svininfluensan här.

Hur tar medborgare till sig och värderar information om allvarliga sjukdomar i ett nytt medielandskap: ett ämne för en magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap?

Förutom medborgarperspektivet finns det en del intressant att observera angående bloggformatets användning för inomvetenskaplig kommunikation i snabbrörliga vetenskapliga fält; mikrobiologen Sandra Porter och epidemiologen Tara Smith använder sina bloggar för att diskutera kopplingarna mellan svininfluensan i Kalifornien och ett utbrott i Ohio 2007: Porters post och Smiths post – kommentarerna fylls även med argument för och emot kopplingarna Ohio-Kalifornien, baserade på andra forskares analyser av virusdata.

Porter summerar sina erfarenheter av att använda bloggmediet för samarbete med kollegor under den framväxande tolkningen av data för viruset:

One of the things that I never liked about academic science was all the secrecy. It seemed to me that the people around me felt that you should keep every thing secret and not tell anyone anything until you were absolutely sure you were right. The trouble is, that philosophy makes people really afraid to ever be wrong. And, so many times, we are wrong. Or maybe just not 100% right.

So, since I don’t have a lab or tenure worries, I thought: why not do science in the open? I’ve heard people suggest that original research shouldn’t be published in blogs, that it should only published as peer-reviewed work. I don’t buy that suggestion.

Crazy as it seems, I think this preliminary activity has gotten far better ”peer-review” than some of the papers I submitted to official publications. I wish all peer review was as helpful and transparent.

Finns det kvalitetsbloggar?

Man kan undra varför nätbaserade medier diskuteras i så svartvita termer, nu senast när Mats Svegfors generaliserade såhär:

–Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.

Ja, mycket är smörja. Bloggmediet består av en fasligt massa undergenrer. Om allt vore kvalitet vore det märkligt. Det är lite som att säga att dagspress är skräp efter att ha läst något groteskt i en kvällstidning eller att säga att radio är skräp efter att ha lyssnat på något närradioinslag. Eller att böcker är värdelösa efter att ha försökt ta sig igenom Neal Stephensons Quicksilver.

Men precis som Nina Wormbs påpekar är det inte så svårt att hitta kvalitet. Nina själv är ett exempel så gott som något på kvalitet i bloggosfären; utifrån sin stora kunskap kommenterar hon medieutveckling och teknikpolitik och visar med all önskvärd tydlighet vad forskare från ett ämne som teknik- och vetenskapshistoria kan bidra med till den allmänna debatten.

Just för oss akademiker kan bloggandet fylla flera funktioner. En är förstås den tredje uppgiften men en annan och för mig viktigare funktion är kommunikation inom ett annars lite balkaniserat akademiskt landskap. På forskarbloggarna kan vi kommentera forskningsresultat, ny litteratur, forskningspolitik; vi kan göra det utan de begränsningar som vi ofta ställs inför när vi deltar i massmedier: 2 000 tecken, man får inte krångla till det för mycket (gäller även på kultursidor), sällan replikrätt. Det är inte sällan jag snappat upp tips om ny intressant litteratur på svenska och internationella forskarbloggar och mediets personliga tilltal gör att jag ofta kan ta del av intressanta ståndpunkter kring organisationsfrågor inom högre utbildning och forskning.

Man ska ju inte vara svartvit åt andra håller – framväxten av bloggar kan inte ersätta andra medier. Och det är just för att jag menar att det tryckta ordet och etermedia (kanske speciellt public service) också behövs och är fruktansvärt viktiga för vår offentlighet och vår kultur som jag tycker att man lika gärna kunde föra en diskussion om kvalitet där.

Vi humanister brukar ofta slå oss för bröstet och peka på i vilken hög utsträckning vi deltar i kulturdebatten i dagspress, tidskrifter och etermedier. Men jag har en vag känsla av att det inslaget minskat under den tid jag kan överblicka (jag är född 1967); jag har inte räknat antalet ord eller artiklar på svenska kultursidor de senaste 25 åren, men det känns som om recensioner av facklitteratur och de debatter som uppstår kring denna litteratur sitter lite trångt på kultursidor som ju även ska bevaka så mycket annat. (Om man inte är litteraturvetare, förstås: det är slående hur sällan doktorsavhandlingar i ämnen som sociologi, idé- och lärdomshistoria, historia, etnologi, konstvetenskap recenseras jämfört med littvet. Kan det möligen bero på de många litteraturvetarna som suttit och sitter på redaktörsstolarna?)

Ta till exempel det forskargräl som uppstod kring Andrew Sculls kritiska recension av den engelska nyöversättningen av Foucaults History of madness. Den debatten följde jag genom två slags medier: TLS – där Sculls långa recension publicerades, liksom de debattinlägg som följde upp denna – och … några forskarbloggar (här och här, tex) skrivna av folk som uppenbarligen kunde mycket om Foucault: i just det fallet var svenska kultursidor offside, de sysslade med annat (i varje fall inte vad jag kunde se i SvD och Sydsvenskan, de morgontidningar som dimper ner på mitt frukostbord).

Sett i ljuset av det exemplet framstår tidskrifter som TLS och forskarbloggar som kvalitet, inte svensk dagspress. Men det kanske var en anomali?

(Update: Andreas Ekström är inne på samma spår i en krönika publicerad 15 april.)

Ny teknikhistorisk blogg

Ännu en kollega anländer till bloggosfären. Nina Wormbs, teknikhistoriker på KTH, bloggar numera. Hon har redan hunnit skriva inlägg om papier machéns teknikhistoria och fyra av en välfunnen nyansering av något Svante Weyler sagt.

Planen med bloggen är i alla fall att försöka formulera tankar, idéer och kanske till och med åsikter om teknik i samhället. Det är förstås ett enormt område, särskilt om man betänker att det ofta är det historiska perspektivet som intresserar mig. Men det kan trots allt hända att jag också använder bloggen för mer fristående inlägg. Det kommer förmodligen bli en del om medier, eftersom jag jobbat med det både som tjänsteman och forskare. Vi får se.

Det ska bli intressant att följa. Välkommen till bloggosfären!

Mary Beard, Svenska Dagbladets vetenskapsbevakning och forskarbloggar

Underbara söndagsförmiddagar! Lämnade A. (elva år) på hennes teaterskola och cykelturen genom ett nästan folktomt Lund gav mig frisk luft; nu sitter jag vid köksbordet med den ena muggen kaffe efter den andra, morgontidningarna och MacBooken samtidigt som Wi. och Wa. stojar i resten av lägenheten och T. och jag får tid att läsa tidningarna och webben ordentligt. Söndagsförmiddagstempo. Inte för att jag vill leva ett liv där varje dag är som söndag, men det är en trivsam stund, liksom lite leksam akademikertillvaro.

Läser Carina Burmans streckare om Mary Beards senaste bok, Pompeii: The life of a Roman town och en sak som slår mig är hur hon ägnar flera stycken åt Beards personlighet, det är rader marinerade i sympati. Och det är inte svårt att förstå varför. Sedan rätt lång tid ligger nämligen Beards blogg i historiamappen i min NetNewsWire. Även om jag aldrig forskat på antiken – i och för sig skrev jag en gång ett paper om romerska solur på en doktorandkurs, men det var förstås inte forskning – och med stor sannolikhet aldrig kommer göra det, följer jag Beards blogg med visst intresse. Hon skriver om filmen 300, hon skriver om det brittiska universitetsväsendets utvärderingsexerciser RAE, hon skriver om upploppen i Aten – hon sätter helt enkelt in forskningsområdet Classics i vår samtid och delar med sig av sina synpunkter på dagens universitetsliv.

Och hon fångar oss läsare i något slags band, en fascination som är bloggandets motsvarighet till den där bindningen vi alla upplevt någon gång under grundutbildningen då vi andäktigt insupit någon karismatisk lärares visdom.

Att Carina Burman och jag och några till (hennes blogg lär ha 40 000 träffar – per dag) fångats av Beards blogg och tagit del av hennes forskningsresultat och relaterar till hennes personlighet skulle väl kunna användas som empiri för att forskarbloggar innebär något icke-trivialt när det gäller forskares kommunikation. Kanske har bloggmediet en framtid när det gäller vilket genomslag forskare och forskningsområden får i offentligheten.

Det är en händelse som ser ut som en tanke att idag även är den första söndagen då SvD inte längre innehåller någon vetenskapssida. För en vecka sedan fanns det en liten notis på Svenskans vetenskapssida att man skulle lägga ner. Vetenskapsbevakningen skall enligt uppgift leva vidare i den normala nyhetsbevakningen, i en speciell ”innovations”-special var fjärde vecka i SvD Näringsliv och Inger Atterstam – vars krönikor har tillhört den mest läsvärda delen av SvD:s vetenskapssida – kommer även fortsättningsvis att skriva krönikor i tidningen.

Update: Martin Kjellgren uppmärksammar också Mary Beard och Carina Burmans streckare.

Vetenskapshistoriker bloggar

Två av mina kollegor har anlänt till bloggosfären.

Dels är det Thomas Kaiserfeld som börjat blogga; han har redan hunnit avverka bloggposter om tulpanmanin och om bibliometrins blindskär – en kommentar föranledd av Jonas Nordins artikel i senaste Historisk tidskrift:

Vad Nordin gör är att påvisa bibliometrins skevhet och slumpmässighet utifrån ett redaktörsperspektiv. Det är viktigt eftersom kritiken från enskilda forskare lätt får karaktären av klagosång från de förbisedda, kverulanter som inte inser de egna begränsningarna. Vad det handlar om här är inte en försmådd författare, utan en redaktör som inte kan få besked om varför den egna tidskriften inte kan registreras i systemet trots att konkurrenter med likvärdiga eller t.o.m. sämre resultat för angivna indikatorer passar.

Den mest använda databasen när det gäller mätningar av produktivitet och citeringar, ”Web of Science”, styrs som det verkar inte alls av tydliga principer eller regler, vilket försvararna hävdar. Tvärtom implicerar oförmågan hos ”Web of Science” att motivera sitt urval av tidskrifter samma godtycke som präglar illa fungerande byråkratier. Att en redaktör lämnar sitt uppdrag med dåliga erfarenheter av internationella artikel- och citeringsdatabaser vore väl inte hela världen om det inte var för att alltmer forskningsbidrag fördelas på grundval av information från just dessa databaser. Information som uppenbarligen inte sammanställs efter tydliga och transparenta principer, utan efter tillfälligheter.

(Saxat ur Thomas blogg – det går inte länka till enskilda inlägg i dagsläget).

Dels är det Johan Kärnfelt som börjat blogga på Populär astronomis blogg. Johans första inlägg handlar om användningen av observationer av stjärnhimlen inom astronomihistorisk undervisning. Bra idé – varför skulle det inte kunna finnas laborativa inslag i en vetenskapshistorisk kurs? Sagt och gjort, han bloggar en samling observationsuppgifter med koppling till astronomihistoriens klassiska frågor:

Den första observationsuppgiften går ut på att undersöka varför den kopernikanska (och därmed moderna) ståndpunkten tedde sig så befängd. Välj en stjärnklar kväll, klä dig varmt, ta gärna med en stjärnkarta och i så fall också en ficklampa med rött ljus (som inte stör mörkerseendet). [...] Notera nu hur linjen Karlvagnen-Polstjärnan-Cassiopeia står på himlen. När detta är gjort kan du göra något annat under en timme eller två (ta en promenad eller leta efter fler stjärnbilder). Återvänd sedan till samma himmelsavsnitt. Har linjens orienteringen ändrats? Hur då? Hur mycket? Och om den har ändrats, varför har den gjort det? Du har säkert redan gissat svaret, men jag håller an några dagar innan jag utreder saken närmare – poängen är som sagt att få er att själva titta efter.
Thomas och Johan: välkomna till bloggosfären! Ska bli jättekul att följa era inlägg!