Man kan undra varför nätbaserade medier diskuteras i så svartvita termer, nu senast när Mats Svegfors generaliserade såhär:
–Det är nästan omöjligt att hitta kvalitet på svenska bloggar, det mesta är en form av insändare. Det mesta är smörja, det är inte värt tiden för det är bara okvalificerat tyckande och bara en annan publiceringsform för insändare.
Ja, mycket är smörja. Bloggmediet består av en fasligt massa undergenrer. Om allt vore kvalitet vore det märkligt. Det är lite som att säga att dagspress är skräp efter att ha läst något groteskt i en kvällstidning eller att säga att radio är skräp efter att ha lyssnat på något närradioinslag. Eller att böcker är värdelösa efter att ha försökt ta sig igenom Neal Stephensons Quicksilver.
Men precis som Nina Wormbs påpekar är det inte så svårt att hitta kvalitet. Nina själv är ett exempel så gott som något på kvalitet i bloggosfären; utifrån sin stora kunskap kommenterar hon medieutveckling och teknikpolitik och visar med all önskvärd tydlighet vad forskare från ett ämne som teknik- och vetenskapshistoria kan bidra med till den allmänna debatten.
Just för oss akademiker kan bloggandet fylla flera funktioner. En är förstås den tredje uppgiften men en annan och för mig viktigare funktion är kommunikation inom ett annars lite balkaniserat akademiskt landskap. På forskarbloggarna kan vi kommentera forskningsresultat, ny litteratur, forskningspolitik; vi kan göra det utan de begränsningar som vi ofta ställs inför när vi deltar i massmedier: 2 000 tecken, man får inte krångla till det för mycket (gäller även på kultursidor), sällan replikrätt. Det är inte sällan jag snappat upp tips om ny intressant litteratur på svenska och internationella forskarbloggar och mediets personliga tilltal gör att jag ofta kan ta del av intressanta ståndpunkter kring organisationsfrågor inom högre utbildning och forskning.
Man ska ju inte vara svartvit åt andra håller – framväxten av bloggar kan inte ersätta andra medier. Och det är just för att jag menar att det tryckta ordet och etermedia (kanske speciellt public service) också behövs och är fruktansvärt viktiga för vår offentlighet och vår kultur som jag tycker att man lika gärna kunde föra en diskussion om kvalitet där.
Vi humanister brukar ofta slå oss för bröstet och peka på i vilken hög utsträckning vi deltar i kulturdebatten i dagspress, tidskrifter och etermedier. Men jag har en vag känsla av att det inslaget minskat under den tid jag kan överblicka (jag är född 1967); jag har inte räknat antalet ord eller artiklar på svenska kultursidor de senaste 25 åren, men det känns som om recensioner av facklitteratur och de debatter som uppstår kring denna litteratur sitter lite trångt på kultursidor som ju även ska bevaka så mycket annat. (Om man inte är litteraturvetare, förstås: det är slående hur sällan doktorsavhandlingar i ämnen som sociologi, idé- och lärdomshistoria, historia, etnologi, konstvetenskap recenseras jämfört med littvet. Kan det möligen bero på de många litteraturvetarna som suttit och sitter på redaktörsstolarna?)
Ta till exempel det forskargräl som uppstod kring Andrew Sculls kritiska recension av den engelska nyöversättningen av Foucaults History of madness. Den debatten följde jag genom två slags medier: TLS – där Sculls långa recension publicerades, liksom de debattinlägg som följde upp denna – och … några forskarbloggar (här och här, tex) skrivna av folk som uppenbarligen kunde mycket om Foucault: i just det fallet var svenska kultursidor offside, de sysslade med annat (i varje fall inte vad jag kunde se i SvD och Sydsvenskan, de morgontidningar som dimper ner på mitt frukostbord).
Sett i ljuset av det exemplet framstår tidskrifter som TLS och forskarbloggar som kvalitet, inte svensk dagspress. Men det kanske var en anomali?
(Update: Andreas Ekström är inne på samma spår i en krönika publicerad 15 april.)
Det senaste från min engelskspråkiga blogg