Det perfekta tomrummet

Var med ESS-projektet – mitt nya projekt på Pufendorf – på studiebesök på Maxlab. Jag har varit där med studenterna på en av mina kurser en gång i tiden, men det var förstås intressant att komma tillbaka. Jag gick nästan vilse inne i anläggningen.

Därefter bar det av till Riksarkivet för några dagars empiriinsamling. Jag fortsatte min genomgång av arkivet för Sekretariatet för framtidsstudier. Dessutom fortsatte jag med genomgången av material till pilotprojektetet om Livsmedelssektorns teknikhistoria, gick igenom två kommittéarkiv: dels Utredningen angående översyn av livsmedelsforskningen, dels Kommittén om bestrålning av livsmedel, bägge två från början av 1980-talet. Den första utredningen skulle kunna läsas parallellt med den livsmedelstekniska delen av den malmska utredningen.

Stockholmsresan innebar även en timme med Jonas Söderström. Vi brukar träffas en gång om året eller så för kondenserade, energigivande och tankeutvidgande samtal om samhälle, informationshantering och mycket annat.

Dessutom träffade jag de alltid så trevliga Emma Hagström Molin och Nils-Petter Ekvall. Vi såg Legendary Pink Dots göra en jättebra spelning i en källare i Gamla Stan.

Veckan har dessutom innehållit arbete på citizen science-projektet. Det handlar just nu om att få ett grepp om andra citizen science-projekt än Galaxy zoo; det har hänt en hel del sedan jag höll på med Folding@home 2007-2008 och metoden blir mer och mer använd i diverse olika discipliner. Diskuterade med vår gästprofessor Eric Gaidos om användningen av citizen science-projekt inom exoplanetforskning och biologi.

I går hade vi ett manusmöte i astrobiologiprojektet. Vi jobbar på en antologi om astrobiologi på svenska. Vi har nu gått igenom alla kapitlen i utkastformat.

Veckan avrundades med att Kristiina Savin spikade sin avhandling om lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige.

Samhällsvetare och ekonomer dominerar svensk politik.

Jag lyssnar på Gomorron världen – tidsskiftat, såklart, jag har sovmorgon söndagar kl 09:05, leve SR-appen! – och hör Annie Lööf förklara varför hon har så lätt att prata med Lena Ek: ”vi är ju jurister bäggetvå”. Vilket får mig att börja fundera lite över svenska politikers akademiska hemvist.

Spontant känns det som om det är en stor övervikt för ekonomer och statsvetare bland svenska toppolitiker. (Jag kan förstås ha fel, den empiriska undersökningen överlåtes som en uppgift åt läsaren, jag orkar inte klicka igenom dussintals politikercv:n).

Man kan jämföra med svensk historia, där Tage Erlander kanske är det första namnet man tänker på.¹ Man kan också jämföra med europeisk politik, där två av de senaste decenniernas mest inflytelserika politiker, Thatcher och Merkel, inte bara hade naturvetenskaplig utbildning utan även arbetade som kemist och fysiker i flera år innan de gav sig in i politiken.

Var är naturvetarna i dagens svenska politik?

1. Se exempelvis det Karl Grandin har skrivit i ämnet: Leif Andersson red., När Tage Erlander styrde landet: Rapport från ett seminarium i Riksdagshuset 19 september 2001, Riksbankens jubileumsfond och Gidlunds förlag: 2002, 128-137. [↩]

Jag har försökt köpa vanligt smör i vår lokala ICA-affär i en vecka utan framgång. Först ut att försvinna var det vanliga Arlasmöret i halvkilosförpackningar, successivt har sedan någon annan kategori försvunnit; hyllorna är däremot proppfulla av en stor uppsättning margarinprodukter.

Det är inte någon lokal avvikelse på ICA Malmborgs som ligger bakom de tomma hyllorna. Det råder alltså smörbrist i landet vilket uppmärksammats av såväl media som på survivalist-och-allt-kommer-gå-åt-skogen-bloggen Cornucopia. Förklaringarna söks i ändrade konsumentpreferenser i spåren av LCHF-dietens framgång och den mer allmänna backlashen mot diverse lightprodukter.

Fan vet. Men en sak är säker. Den här typen av produktionsstörningar var något som man en gång i tiden tog på stort allvar i statsförvaltningen. Livsmedel var en gång i tiden en strategisk råvara likaväl som oljan som vi fyllde vår urbergsarkipelag av bergrum med. Läs till exempel mitt bidrag (pdf) till Lundin, Stenlås och Gribbe eds, Science for welfare and warfare: Technology and state initiative in cold war Sweden.

Jag undrar om det är så idag? Sitter det några analytiker någonstans och följer upp smörbristen och vad den säger om logistik och samhällssäkerhet i Sverige 2011 eller är allt bara utlämnat åt slumpen?

Update: SvD om smörbristen.

Våga blogga om din forskning. Bloggen förför dig att skriva. En berättelse kommer
att finna dig och göra dig till sin, och likt en distribuerad hjärna jobbar nätet
åt dig även när du inte sitter vid tangentbordet.

Jag läser Johan Karlsson Schaffers och Anders Hellströms fina manifest för den glada statsvetenskapen ur senaste numret av Statsvetenskaplig tidskrift.

Nu är det inte bara deras åsikter om vikten av att blogga som jag finner tilltalande; de anknyter till Howard S. Beckers sympatiska tankar om att presentera tidigt och ofta. Och mycket annat – det slår mig att man skulle kunna göra en sök-och-ersätt på ordet statsvetenskap och få fram ett riktigt fint manifest för den glada vetenskapshistorien och säkert många andra vetenskaper.

Jag sitter och läser Lawrence Badashs bok om nuclear winter.¹ En sak som Badash tar upp är disciplinfrågan. Det är, skriver han, en i breda kretsar accepterad åsikt att spännande forskning ibland uppstår när discipliner befruktar varandra och så ger han exempel som geofysik, biokemi, astrofysik och molekylärbiologi. Han pekar även på att den disciplinära matrisen för vetenskaperna verkar i motsatt riktning; forskare identifierar sig ofta med specialiserade subdiscipliner (här hade Badash kunnat göra en lite tyngre poäng genom att anknyta till exempelvis till Peter Galisons begrepp utbyteszoner och den subdisciplinära identiteten hos forskare) och det kan gå ganska länge innan ”a serendipitous event or a person with unusual breadth of interest recognizes some connections, and a ‘hybrid science’ develops.” (s 19f.)

Man kan fundera över vilka slags personer eller vilka slags ”serendipitous events” som kan vara aktuella i framväxten av olika mångvetenskapliga områden.

Det här perspektivet har jag även tittat lite på i mitt arbete med astrobiologins framväxt, som jag gör i ett projekt vid Pufendorfinstitutet. Astrobiologin, precis som nuclear winter, utgör en mångdisciplinär hybridvetenskap där det åtminstone periodvis funnits en spänning mellan inomdisciplinär traditionell kvalitetskontroll och spännande möjligheter som öppnats upp mellan disciplinerna. Ett ”serendipitous event” som spelade en viktig roll för den tidiga astrobiologin var, menar Strick i sin studie av den tidiga astrobiologin, bildandet av NASA och de resurser som tidigt tillfördes astrobiologin; detta öppnade upp ett slags frizon som kunde finansiera forskning som inte fick utrymme i de normala NSF-kanalerna.²

Jag kommer få tillfälle till att återkomma till frågan om mångvetenskapliga miljöer under hösten; jag deltar i ledarskapsprogrammet AKKA IV här vid Lunds universitet, och ämnet för det projektarbete jag arbetar med tillsammans med några kollegor är frågan om akademiskt ledarskap i mångvetenskapliga miljöer.

1. Lawrence Badash, A nuclear winter’s tale: science and politics in the 1980s (Cambridge, MA: MIT Press, 2009) [↩]
2. James E. Strick, “Creating a Cosmic Discipline: The Crystallization and Consolidation of Exobiology, 1957–1973,” Journal of the History of Biology 37, no. 1 (2004): 131-180. [↩]

Jag läser om äktenskaplig lycka: Mårten Strömer var gift med Anna Maria Elvius som enligt Bengt Ferner¹ var

Et Fruentimmer, kändt af de mäst lysande egenskaper; et sällsynt snille, kunskap i all slags vitterlek, angenäma umgänges-gåfvor, et okonstladt, men högt tanke-sätt, kunde ej annat än lofva vår Strömer den ljufligaste sammanlefnad, hvilket ock träffat in äfven öfver Hans egen föreställning.

Den här karaktäristiken över Anna Maria Elvius återkommer på andra håll men då enbart i korthet och i sammanhang som egentligen inte handlar om henne (hon var syster till Pehr Elvius, dotter till Pehr Elvius d.ä. och dotterdotter till Anders Spole, så hon omnämns här och där i samtida vetenskapshistoriska källor); man blir onekligen nyfiken på denna person, men ingen tycks ha skrivit mer utförligt om henne.

1. Bengt Ferner, Åminnelse-Tal öfver [...] Mårten Strömer (Stockholm, 1772) [↩]

När jag som nybliven doktorand höstterminen 1993 började hänga allt mer vid Handskriftsavdelningen på UB stötte jag snart på Göran Blomqvist. Göran var betydligt mer erfaren – han hade nyligen avslutat sitt doktorandprojekt om universitetens samhällsroll 1820-1920, jag hade precis påbörjat mitt om svensk astronomi och astrofysik 1860-1940 – och från en annan institution än jag, men han tog sig ändå tid att nyfiket intressera sig för vad jag sysslade med och delade frikostigt med sig av sina tips om stort och smått.

En sak som jag minns att han tipsade om var blyertsstreckens semiotik. Även fåordiga protokoll och relativt stumma arkivhandlingar kan få liv om man kommer åt rätt exemplar. Göran pratade om vad man kunde utvinna ur Ecklesiastikdepartementets arkiv när man jobbade med tillsättningsärenden. Sakkunnigutlåtanden i professorstillsättningar finns ju ofta i flera kopior i flera olika arkiv och det kan vara smidigt att arbeta med ett mer lokalt tillgängligt exemplar, men genom att se på exemplaret i Ecklesiastikdepartementets arkiv kunde man, om man har tur, skugga den ansvarige ministern: vissa ministrar plägade dra diskreta men betydelsebärande streck i marginalen i anslutning till de passager i utlåtandena som han fäste extra avseende vid.

Just nu kom jag att tänka på Görans tips om de betydelsebärande blyertsstrecken. Sedan en tid tillbaka arbetar jag med framtidsforskningens historia, och en av de aktörer som är relevanta är förstås Sekretariatet för framtidsstudier.

En av de saker som Sekretariatet satte igång med tidigt i sin historia var att dra upp riktlinjerna för en framtidsstudie inom energiområdet. Oljekrisen och det kalla kriget är två bakomliggande kontextuella faktorer för varför energiområdet tilldrog sig framtidsforskarnas intresse.

Bland de många dokumenten i Sekretariatets för framtidsstudier arkiv finns en promemoria från Försvarsdepartementet. Den är skriven av Sven Hellman, vars karriär såg ut ungefär såhär: civilingenjör KTH följt av FOA, där han så småningom blev överingenjör. Vid FOA arbetade han bland annat med operationsanalys och säkerhetspolitik. 1972 började han vid Försvarsdepartementet som sakkunnig i säkerhetspolitik.¹ Sedermera satt han i Ubåtsskyddskommissionen men då, i början av 1970-talet, var ubåtarna fortfarande avlägsna: nu var det energi som gällde.

I promemorian diskuterar Hellman flera säkerhetspolitiska aspekter på olja och andra energislag. Man kan, skriver han, ”föreställa sig militära hot mot transportvägarna för oljan” och i en kommande konfliktsituation skulle Sovjet eventuellt kunna vilja förorsaka störningar i Västeuropas ekonomi.

Någon på Sekretariatet för framtidsstudier verkar inte ha hållit med. Det fanns tydligen olika uppfattningar om hur energitillförseln kunde användas som utrikespolitiskt vapen. (Det hela illustrerar den palett av olika riskuppfattningar som fanns inom energiområdet, en fråga som står i fokus för ett intressant pågående avhandlingsprojekt av Anna Åberg vid Teknik- och vetenskapshistoria på KTH.)

Ibland är det det lilla lilla tecknet som betyder något.

Jag ska till Riksarkivet igen nästa vecka. Förväntar mig hitta många texter och några betydelsebärande blyertsstreck.

1. ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift nr 6 2009, s 10f. [↩]

Ett av mina måsten just nu är att bli färdig med min referee-rapport av ett manus till en internationell vetenskapshistorisk tidskrift utgiven av ett Stort Förlag. Det är en viktig och lärorik uppgift men samtidigt något jag måste peta in mellan en massa andra arbetsuppgifter; ännu en anledning att än en gång fundera över det akademiska publiceringssystemet, detta eviga spörsmål.

Mitt funderande fördjupades av en grej jag hittade alldeles nyss på nätet. Historikern Mike O’Malley skriver ett läsvärt inlägg där han reflekterar över för- och nackdelar med peer review-systemet; dessutom sätter han det i samband med akademiskt bloggande.

Rekommenderas.