Vetenskapen och coronaviruset, 13: facility friction

Större vetenskapliga anläggningar påverkas av COVID-19. Ett axplock efter lite googlande:

  • Max IV har fortfarande möjlighet att ta emot användare som har fått stråltid på anläggningen men försiktighet anbefalles, det finns restriktioner beroende på vilket land användare kommer ifrån, strålrör kan komma att stängas ned på kort varsel och så vidare noteras här.
  • Det europeiska sydobservatoriet ESO började med att stänga ned bland annat ett planetarium och annan outreachverksamhet, och några dagar senare följdes detta upp med att man krymper verksamheten vid själva observatorieanläggningarna i Chile:

    Following the cancellation of public visits and activities, and the limitations in duty travel, ESO’s observatory sites are transitioning into a restricted operation mode, reducing the number of staff on site while maintaining basic science operations. We are now also moving towards remote working for as many staff as possible in Garching, Germany and Santiago, Chile

  • I en genomgång visar Science hur delar av den amerikanska anläggningsarkipelagen blir mer restriktiv med att ta emot användare, även om de flesta i dagsläget inte tycks stänga ner helt.

  • CERN har haft flera fall av COVID-19 bland personalen och har implementerat ett antal åtgärder.

*

Anläggningarna utgör stora satsningar på naturvetenskapliga forskning, de är förstås viktiga resurser för ett ganska stort antal områden. De kännetecknas av en stor mängd användare som kommer för vanligtvis kortare observationspass och mätningsomgångar, efter att ha vunnit – ofta i substantiell konkurrens – tillgång till tid på teleskopen, partikelacceleratorerna, strålkällorna eller vad det nu kan vara efter en noggrann granskning av time allocation committees.

Om tillgången till dessa viktiga platser i den globala naturvetenskapen minskas eller rent av stryps helt under längre tid kan det innebära ett kännbart avbräck för vetenskapen. Redan nu tycks vissa sådana begränsningar, enligt genomgången ovan, ha inträffat på grund av coronaviruset. Och en eventuell ekonomisk nedgång eller rent av lågkonjunktur skulle göra att finansieringen av uppbyggnad och drift av några sådana anläggningar skulle ligga risigt till för att tala klarspråk och talspråk.

Vissa länders politiker kanske hellre finansierar platser i intensivvården och ger ekonomiskt stöd till stora mängder – större mängder än vanligt – medborgare som drabbats av sjukdom, arbetslöshet på grund av pandemis framfart. Vad är väl en medlemsavgift till ESS, till exempel, jämfört med dessa andra angelägna samhälleliga behov kanske en del politiker frestas att säga och därmed drar in sina delar till finansieringen. Vad händer med anläggningarna då?

En ledare för en sameuropeisk anläggning (inte ESS) berättade när jag gjorde fältarbete där för ett antal år sedan att det minsann inte alltid var så lätt att få vissa länder att betala sina avtalade årliga medlemsavgifter. Detta var för knappt ett årtionde sedan; kanske var anläggningschefens uttryck präglat av erfarenheter i efterdyningarna av 2008 års finanskris? Det finns en styrka i att länder samfinansierar anläggningar, men här finns även en potential för problem när länder överväger att dra sig ur. Och kanske är coronaviruset en sådan forskningsfinansiellt konjunkturdämpande faktor.

Det finns en inte oväsentlig mängd forskning om de stora anläggningarna av forskare inom vetenskapshistoria, forskningspolitik, STS, sociologi, etnologi. Anläggningarnas utveckling och framväxt, hur de varit och är inbäddade i skiftande politiska sammanhang, svårigheterna att lösa finansiering, kopplingar till militära syften och – förstås – den vetenskapliga praktik som finns där är alla områden som utforskats av humanister och samhällsvetare.

Inte för att jag är någon expert inom området, men jag kan inte direkt påminna mig om att de forskare jag interagerat med på konferenser eller på institutioner jag arbetat på, i forskningsprojekt (jag var knuten till ett projekt om stora faciliteter vid Pufendorfinstitutet för ett antal år sedan) eller för den delen skrivit de böcker inom området som jag bläddrat i eller rent av läst brytt sig så mycket om den här typen av störningar.

Analogt med den metafor om ”data friction” som bland andra Paul N. Edwards och Patrick McCray använt för att diskutera standardiseringspraktiker och andra fenomen i datahanteringens vetenskapshistoria kanske man skulle kunna prata om ”facility friction” som ett forskningsfrågegenererande perspektiv, ett forskningsfält.1 Ett systematiskt studium av de saker som bromsar, krånglar till, hindrar, rent av förstör stora vetenskapliga faciliteter.

Kanske kommer COVID-19 skapa en empiri åt sådana studier av ”facility friction”?

  1. Edwards, Paul N., A Vast Machine: Computer Models, Climate Data, and the Politics of Global Warming. Cambridge, Mass.: MIT Press, 2010; W. Patrick McCray, ”The Biggest Data of All: Making and Sharing a Digital Universe”. Osiris vol. 32, (2017): 243–63. []
Det här inlägget postades i vetenskap och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.