Det perfekta tomrummet

En sak som slagit mig de senaste åren när jag arbetat med en del svenska naturvetare och teknologer under 1900-talets andra hälft, är dels hur många som varit verksamma i industrin, dels hur lite vi tycks veta om dessa delar av deras karriärer. Det här är en insikt som liksom kommit in lite från sidan, lite obemärkt, men ack så ofta, när jag arbetat med helt andra frågeställningar. Kort uttryckt: väldigt ofta har flera aktörer varit verksamma substantiell del av sin karriär i olika icke-akademiska miljöer, ofta med koppling till industrin. En metallurg jag snubblade över hade en period på flera år då han arbetade åt ett av de större stålverken, komplett med egna labbfaciliteter, innan han sedan gick till en professur på KTH; en kyltekniker arbetade länge på Electrolux, där han också hade egna labbfaciliteter – sedan finansierade Electrolux en professur åt honom, även den på KTH; en geotekniker jag intervjuade häromveckan pratade om hur många av hans kollegor på LTH som arbetade i olika industriella sammanhang under 1980-talet och så vidare.¹

Ett sätt att angripa det här fenometet är genom att syssla med utbyteszoner, organisationer och individer som agerat mäklare och som tagit på sig uppgiften att viga samman akademiska och industriella aktörer, ofta i sektoriellt organiserade logiker; Svenska Institutet för Konserveringsteknisk forskning, Kyltekniska föreningen, IVA:s olika grupperingar, Edy Velander: det här är bara början på en lång lista på sådan gränsorganisationer i det svenska 1900-talet. En del är skrivet om dessa, mycket återstår.

Men kanske skulle man helt skippa mäkleribiten och gå hela vägen ut i industrin: hur hade en svensk vetenskapshistoria sett ut som helt och hållet behandlade vetenskapsmän utanför akademin, låt säga under de senaste 80 åren eller något? Hur många skulle man hitta därute? Vad skulle man hitta?

Det är ett klassiskt upplägg i vetenskapshistorien, det här med att identifiera en grupp människor man inte skrivit om tillräckligt. ”Se här, här är en blind fläck, nu sätter jag igång och forskar på deras aktiviteter och utvecklar därmed kunskapsläget för vetenskapshistoria”: obemärkta forskare istället för genier; kvinnor istället för män; forskare i perifera länder istället för Frankrike, England, Tyskland; experimentalister istället för de filosofihistoriskt motiverade teoretikerna; amatörer istället för professionella och så vidare och så vidare. Låt oss kalla det jakten på vetenskapshistoriens mörka materia. Så den tanke jag leker med här är inget radikalt grepp metodologiskt, bara nästa slags mörk materia i vetenskapshistorien.

Steven Shapin har i sin senaste bok intresserat sig för fenomenet med forskare utanför det akademiska systemet, så där finns en del intressant inspiration att hämta.² De akademiker som under de senaste 25 åren eller nåt rör sig bort från det akademiska till det industriella är, i Shapins version, inte några förlorare som är sämre lottade. Här tar han spjärn mot Merton och dennes normer, och pekar istället på att det kanske inte alls var ”sämre” ställt i industrin: massor av materiella resurser, inte en massa undervisning och arbete på att utforma anslagsansökningar; fram träder något slags bild där en möjlig moralisk överlägsenhet hos akademin visavi industrin helt enkelt inte existerar.

Eller som Andrew Pickering formulerar det i sin recension: Shapin ”notes that genuine research can often find support more readily within the belly of the capitalist beast.”³ Fan tro’t.

1. Jag är förstås inte ensam om att ha diskuterat fenomenet; jag har illustra föregångare som Gunnar Eriksson, Sven Widmalm, Thomas Kaiserfeld med flera. [↩]
2. The Scientific Life: A Moral History of a Late Modern Vocation Chicago, 2008. [↩]
3. Andrew Pickering, ”Ventures with Vultures”, Isis, 2009, 100: 868-871, 870. [↩]

Tom Benson gjorde för en massa år sen en fin fotografisk gestaltning av det nerlagda kustsanatoriet Apelviken strax utanför Varberg; bilderna är en härlig mix av tablåer som tagna ur någon stumfilm från 1920-talet, grovkorniga vidvinkliga bilder på IR-film och kollage. Ursprungligen en utställning, finns de även reproducerade i en fin liten trycksak med förord av David Nessle (1989). Då, när Benson var där på 1980-talet och iscensatte sina bilder med ”Doktor Tölpert” och hans smått bisarra kumpaner, stod de ståtliga sanatorielokalerna tomma; det var ett interregnum mellan 1900-talets medicin och 2000-talets medelklassvariant av hedonism – kroppslig njutning men med måtta och ansvar: sanatoriet som grundats 1904 för behandling av tuberkulospatienter omvandlades, efter att ha stått tomt några år, till spa.

Där var vi en vecka i somras. Förutom spavistelsens alla trevligheter cyklade vi ofta in till Varberg. Vi förundrade oss över vissa trafiktekniska lösningar i centrum, åt glass i hamnen, kollade på en utställning med paret Billgrens bilder, åt middag på Societeten. Och så gick vi förstås på Varbergs fästning.

Förutom allt det vi sett vid tidigare besök fanns där en del nytt, bland annat en vandringsutställning om ismannen Ötzi, inlånad från Italien. Men framför allt visade det sig att Hjortbergstavlan för tillfället hänger där i samband med att Släps kyrka renoveras. Som student läste jag Sten Lindroths essä om bilden¹ (känns det inte lite som om Lindroth fungerade bäst i essäformatet?), inte minst därför var det intressant att se målningen. För de som, i likhet med mig, vill se denna gestaltning av det svenska 1700-talets fascination för naturvetenskap men har lättare att ta sig till Varberg än till Släps kyrka i Vallda pastorat, finns denna möjlighet fram till och med november.

1. Sten Lindroth, ”Vardagsro och söndagslust. Kring Hjortbergstavlan i Släps kyrka”, Lychnos. Lärdomshistoriska samfundets årsbok 1956 [↩]

Ett närmast uttjatat påstående inom vetenskapshistoria har varit hur vi har dragit oss för de stora berättelserna, att ämnet ”bara” sysslar med fallstudier av begränsad räckvidd. Tänket har väl ungefär varit att först fanns det syntetisk historisk historieskrivning av den gamla dåliga sorten, sen kom en massa studier som visade hur fel den här sortens övergripande berättelser var och frågan blir då hur man ska sätta ihop de senaste tjugo årens noggranna empiri till nya synteser.

Det här kanske är en överdrift – det finns ju böcker som till exempel Peter J. Bowler och Iwan Rhys Morus, Making modern science: a historical survey (Chicago, 2005), John V. Pickstone, Ways of knowing: a new history of science, technology and medicine (Chicago, 2001) och flerbandsverket The Cambridge History of Science (under utgivning, skall bli åtta band totalt) – men det är möjligt att sådana här beklaganden över den lilla mängden publikationer som anlägger The Big Picture har något i sig.

Snart kommer ännu en bok i genren. Patricia Fara publicerar Science: a four thousand year history. Nu på fredag håller hon seminarium på Niels Bohrarkivet Update: seminariet är inställt på grund av sjukdom.

How do you fit 4000 years of science into 400 pages?
For over twenty years, historians of science have been discussing this ‘Big Picture’ problem, and Patricia Fara’s solution will be published at the end of February by Oxford University Press. In this talk, she discusses three of the Big Questions she had to confront while she was writing her new book –
When did science begin? Who did science? How does science change?
Some of her answers may be unexpected.

Fler detaljer.