Läst: Jean-Paul Gaudillière, ”Globalization and Regulation in the Biotech World: The Transatlantic Debates over Cancer Genes and Genetically Modified Crops”, i John Krige och Kai-Henrik Barth eds., Global Power Knowledge: Science and Technology in International Affairs (Osiris, second series, vol 21) (Chicago, 2006).
Ämnet för Gaudillières uppsats är regleringen av bioteknik. Han intresserar sig för mötet mellan den nationella och den internationella nivån och jämför två fall i två länder: genetiska tester i samband med risker för att utveckla bröstcancer (det så kallade Myriadpatentet), och genetiskt modifierade organismer och deras användning i livsmedelsproduktion. Intellectual property rights, patentering av genetiskt material och vilka aktörer som är drivande i regleringen av bioteknik är centrala delar av papret.
Inte minst gillade jag hans försök att komplicera jämförelsen av Frankrike och USA. En bild där Frankrike står för stark stat och en medicinsk-vetenskaplig profession som bak lyckta dörrar gör upp om regleringar och där USA står för mer av offentlig debatt men även mer marknadsorienterad politik, är helt enkelt en för enkel bild, menar Gaudillière. Den verkar gälla någorlunda när det gäller fallet med bröstcancer, men exemplet med GMO-grödor visar på stark lekmannaaktivism och att ”civil society” inte alls är maktlösa i franska teknovetenskapliga debatter, utan istället att ”regulation has been pushed forward by an alliance of consumers, ecological organizations, and farmers’ unions.” Han beskriver det som en konvergens av olika intressen troggad av såväl konflikter kring globaliseringen av jordbruket som BSE-krisen, ”which weakened the traditional management off agricultural affairs”. Processerna för riskanalys blev, i det fallet, mer diversifierade och kontroversiella än i det amerikanska fallet. Man kan alltså inte bara häva ur sig (om nu någon gör det) att fransk forskningspolitik är på ett sätt och amerikansk på ett annat när det gäller bioteknik, utan att se till de enskilda fallen.
Gaudillière försöker hantera det här analytiskt med att införa fyra närmast idealtypiska regleringsparadigm. Och då ska man lägga märke till att Gaudillière inte ser reglering i snäv bemärkelse: ”regulation does not mean only a system of legal constraints; it includes all sorts of norms and guidelines regulating the uses of biotechnological goods in the laboratory, in the plant, in the hospital, and in the field.” (269) Varje regleringsparadigm mobiliserar olika aktörsgrupper, innebär olika synsätt på vad som är ett ”public good” och hur staten bör intervenera i relation till marknader. Dessa fyra (professional regulation; regulation by the industry; regulation rooted in the activities of the state administrative bodies; civic-consumer regulation) kan sedan hänga ihop i mer eller mindre grad; alternatively competing, juxtaposed or combined, som Gaudillière skriver.
Jag funderar på om inte detta kan vara en framkomlig väg när det gäller att diskutera mitt material när det gäller reglering och beslutsprocesser i relation till livsmedelsteknologier sedan mitten av 1900-talet. Speciellt det här med att en given bioteknisk konfiguration (jag vet, här är det Gaudillières akademiska franska som via engelskan hamnat i något slags svenska …) kan associeras med olika ”ways of regulating” (G. anknyter här till Pickstones ”ways of knowing” och ”ways of doing”), menar jag känns tilltalande och belysande av en del av det källmaterial jag arbetat med.
En detalj jag fäste mig vid: man ju inte låta bli att tycka att det finns hjältar inom forskningspolitiken utanför det traditionella forskningspolitiska systemet, som när den forskningspolitiska aktivistgruppen National Breast Cancer Coalition i början av 1990-talet förmådde politikerna att flytta över 300 miljoner $ från försvarsbudgeten till cancerforskningen.
En annan sak som slog mig när jag läste pappret är att University of Utah har lyckats med konststycket att spela med i två av det sena 1900-talets mest omtalade publika kontroverser kring patentering och kommersialisering av vetenskapsnära teknik: Pons och Fleischmans ”cold fusion” i slutet av 1980-talet och Myriads patentering av en bröstcancergen. Det är inget som Gaudillière skriver om, men man undrar om det är en slump eller om det funnits något slags incitament på just det universitetet att hålla sig framme i kommersialiseringssammanhang post-Bayh-Dole Act?
