Lars Geschwind och Karin Larsson Om humanistisk forskning: Nutida villkor och framtida förutsättningar är en SISTERrapport jag tänker läsa. Laddas ner här.
Archive for the 'universitets- och forskningspolitik' Category
De senaste veckorna har jag bland annat
1. läst ett tjockt avhandlingsmanus, skrivet av en doktorand jag är bihandledare för, följt av diskussioner av manus med doktoranden och huvudhandledaren
2. läst ett annat tjockt avhandlingsmanus som jag ska opponera på på slutseminariet på KTH
3. påbörjat arbetet på en session som jag tillsammans med några kollegor fått antagen på en internationell vetenskaplig konferens i sommar
4. fått reda på att jag ska vara ordförande på en annan session på en nationell konferens i Stockholm lite senare i vår
5. deltagit i en arbetsgrupp som utreder framtiden för en nationell vetenskaplig tidskrift
6. fixat med ett tvärvetenskapligt seminarium jag är med och organiserar
7. skickat iväg manus på två uppsatser till redaktörer
Jag vet definitivt vilket jag är mest nöjd med: punkt sju. Det finns inget som är så härligt som att trycka på send-knappen när det är ett manus som går iväg, det slår det mesta.
Men visst är jag nöjd med de andra arbetsinsatserna också, även de är en meningsfull del av en akademikers tillvaro.
För tillfället är det mycket prat om bibliometri, senast i Universitetsläraren nr 4. Det är drömmen om mekanisk objektivitet applicerad på forskarvärlden. Jag kan förstå lockelsen i det hela: siffror, inga personliga omdömen, den som publicerar ska belönas för det. Men bibliometrin bortser ju mer eller mindre från punkterna ett till sex. Ur ett bibliometriskt perspektiv borde jag kanske stryka dessa aktiviteter för att få ur mig ett eller annat pek till.
Så om bibliometrin ska få stort genomslag i forskarvärldens fördelning av resurser borde vi även inrätta en systerdisciplin: aktivometri. Dennas ändamål vore att insamla uppgifter om arten och omfattningen av och kvaliteten på sådana forskaraktiviteter som är av vikt för vetenskapens utveckling; utveckla tillförlitliga metoder för sådan datainsamling; samt till sist tillhandahålla en kvalitetssäkrad databas där sådana aktivitetsindex - på individnivå, men även på mer aggregerade nivåer som institutions-, fakultets-, universitets- och nationsnivå - skulle, mot en licensavgift, finnas tillgängliga.
En forskarvardagens science citation index: Science Activity Index®.
Nu väntar jag bara på att Thomson ska komma med ett bud på det här konceptet. Jag kommer inte sälja det billigt.
Alla vet att det är som ett lotteri att söka forskningsanslag. Daniel Greenberg vet det också. Han vill till och med pröva att gå ett steg längre.
Alf Rehn skriver om utvärderingar inom den akademiska världen, om monografins fördelar jämfört med papers (trots att han är ekonom) och om bristen på respekt för de som publicerar på något annat än engelska. Tänkvärt.
Har mycket att göra, men några snabba länkar hinner man ju med:
Läst: Jean-Paul Gaudillière, “Globalization and Regulation in the Biotech World: The Transatlantic Debates over Cancer Genes and Genetically Modified Crops”, i John Krige och Kai-Henrik Barth eds., Global Power Knowledge: Science and Technology in International Affairs (Osiris, second series, vol 21) (Chicago, 2006).
Ämnet för Gaudillières uppsats är regleringen av bioteknik. Han intresserar sig för mötet mellan den nationella och den internationella nivån och jämför två fall i två länder: genetiska tester i samband med risker för att utveckla bröstcancer (det så kallade Myriadpatentet), och genetiskt modifierade organismer och deras användning i livsmedelsproduktion. Intellectual property rights, patentering av genetiskt material och vilka aktörer som är drivande i regleringen av bioteknik är centrala delar av papret.
Inte minst gillade jag hans försök att komplicera jämförelsen av Frankrike och USA. En bild där Frankrike står för stark stat och en medicinsk-vetenskaplig profession som bak lyckta dörrar gör upp om regleringar och där USA står för mer av offentlig debatt men även mer marknadsorienterad politik, är helt enkelt en för enkel bild, menar Gaudillière. Den verkar gälla någorlunda när det gäller fallet med bröstcancer, men exemplet med GMO-grödor visar på stark lekmannaaktivism och att “civil society” inte alls är maktlösa i franska teknovetenskapliga debatter, utan istället att “regulation has been pushed forward by an alliance of consumers, ecological organizations, and farmers’ unions.” Han beskriver det som en konvergens av olika intressen troggad av såväl konflikter kring globaliseringen av jordbruket som BSE-krisen, “which weakened the traditional management off agricultural affairs”. Processerna för riskanalys blev, i det fallet, mer diversifierade och kontroversiella än i det amerikanska fallet. Man kan alltså inte bara häva ur sig (om nu någon gör det) att fransk forskningspolitik är på ett sätt och amerikansk på ett annat när det gäller bioteknik, utan att se till de enskilda fallen.
Gaudillière försöker hantera det här analytiskt med att införa fyra närmast idealtypiska regleringsparadigm. Och då ska man lägga märke till att Gaudillière inte ser reglering i snäv bemärkelse: “regulation does not mean only a system of legal constraints; it includes all sorts of norms and guidelines regulating the uses of biotechnological goods in the laboratory, in the plant, in the hospital, and in the field.” (269) Varje regleringsparadigm mobiliserar olika aktörsgrupper, innebär olika synsätt på vad som är ett “public good” och hur staten bör intervenera i relation till marknader. Dessa fyra (professional regulation; regulation by the industry; regulation rooted in the activities of the state administrative bodies; civic-consumer regulation) kan sedan hänga ihop i mer eller mindre grad; alternatively competing, juxtaposed or combined, som Gaudillière skriver.
Jag funderar på om inte detta kan vara en framkomlig väg när det gäller att diskutera mitt material när det gäller reglering och beslutsprocesser i relation till livsmedelsteknologier sedan mitten av 1900-talet. Speciellt det här med att en given bioteknisk konfiguration (jag vet, här är det Gaudillières akademiska franska som via engelskan hamnat i något slags svenska …) kan associeras med olika “ways of regulating” (G. anknyter här till Pickstones “ways of knowing” och “ways of doing”), menar jag känns tilltalande och belysande av en del av det källmaterial jag arbetat med.
En detalj jag fäste mig vid: man ju inte låta bli att tycka att det finns hjältar inom forskningspolitiken utanför det traditionella forskningspolitiska systemet, som när den forskningspolitiska aktivistgruppen National Breast Cancer Coalition i början av 1990-talet förmådde politikerna att flytta över 300 miljoner $ från försvarsbudgeten till cancerforskningen.
En annan sak som slog mig när jag läste pappret är att University of Utah har lyckats med konststycket att spela med i två av det sena 1900-talets mest omtalade publika kontroverser kring patentering och kommersialisering av vetenskapsnära teknik: Pons och Fleischmans “cold fusion” i slutet av 1980-talet och Myriads patentering av en bröstcancergen. Det är inget som Gaudillière skriver om, men man undrar om det är en slump eller om det funnits något slags incitament på just det universitetet att hålla sig framme i kommersialiseringssammanhang post-Bayh-Dole Act?
Var på KTH nyligen på ett möte i en antologigrupp; tematiken är Warfare and welfare, och bokprojektet samlar ett antal uppsatser som vill undersöka den svenska efterkrigstiden med fokus på teknik och vetenskap och hur dessa områden kunde ha att göra med såväl välfärd som försvar. Nina Wormbs, Thomas Kaiserfeld, Sverker Sörlin och flera andra är med. Ylva Hasselberg kommenterade mitt papper om kontroverser och forskningspolitiska frågeställningar kring konserveringsforskning, goda idéer för hur jag ska arbeta vidare med texten (som alltså är en vidareutveckling och översättning till engelska av en uppsats som jag publicerade i Lychnos nyligen).
På vägen upp såg jag reklam för Luleå tekniska universitet i stolarna på SAS. Ibland och ganska ofta numera gör universitet och högskolor reklam - för att locka studenter, för att skapa sig ett varumärke, föreställer jag mig; det kan se ut på olika sätt, vanligast är väl dagspressannonsering, men det kan även ta sig andra uttryck. Det här var första gången jag såg akademisk reklam på flygplansstolar.
Veckans elakhet står Nature, av alla tidskrifter, för. De har mage att antyda att en anledning till Marylandsenatorn Barbara Mikulskis starka stöd till den livsuppehållande 7-miljarderkronorsoperationen av det tjugo år gamla Hubbleteleskopet har något att göra med att institutet som driver Hubbleteleskopet är beläget i … Maryland.
Vad som är intressant med Natures nyhetsartikel är, förutom det lilla regionalstöd-maskerat-som-forsknings-och-teknikpolitik-nålsticket, egentligen att Nature diskuterar det här med prioriteringar i forskningspolitiken. Man bygger mer och mer vetenskapliga faciliteter, och då måste man ibland lägga ner några för att få ihop resurser till nya och ännu mer kostsamma. (Se även här.)
En helt annan sak: de som vill kan ju kontrastera några av bloggosfärens skriverier i frågan, där de självklara massorna av Hubbleoptimism även bryts mot andra åsikter, till exempel astrofysikern Andrew Jaffes kritik x 2 av att lägga resurser på Hubbleteleskopests life support eller den ganska öppna diskussionen bland kommentarerna på Jeff Fousts Space politics blog, med berättelserna att beslutet var “nervöst emotsett av astronomer jorden runt” (SvDs vetenskapssida 5 november) och att det ledde till att “[a]stronomer världen över jublar” (DN 2 november).
Kåre Bremer har träffat den nya duon Leijonborg-Honeth på SUHFs konferens i Växjö; förstärkningarna till universitetssektorn skall bland annat att gynna fakultetsanslagen, vilket varit känt ett tag, men vad i varje fall jag inte sett tidigare var att en “kvalitetsbas” - vilket ord ! - ska avgöra fördelningen. Högskolemomsen tas bort och 120 miljoner tillförs humaniora och samhällsvetenskap.
En nyansering från valrörelsen rapporteras även av Bremer: regeringen ska även fortsättningsvis utse ordförande och allmänrepresentanter, “men på förslag av rektor”.
NASA har bestämt sig för att göra ännu en serviceomgång på Hubbleteleskopet; för 900 miljoner dollars köper man - förutsatt att det hela går vägen - ytterligare några års användning av det numera ganska gamla rymdteleskopet (det skickades upp 1990 och var redan då gammalt, efter att ha stått på marken i flera år i väntan på att rymdskyttlarna skulle komma igång efter Challengerkraschen 1986 - sen har det i och för sig moderniserats med nya detektorer i flera omgångar).
Enligt Nature applåderar astronomer beslutet men det är en sanning med modifikation; det finns astrofysiker, som till exempel Andrew Jaffe, som tycker det vore värt att satsa på nya rymdbaserade observatorier istället för att klämma ytterligare några år ur Hubbleteleskopet. För att inte tala om de olika prioritetsstrider som finns kring hur länge man ska fortsätta med rymdskytteln och ISS.
Hur går det till när man bestämmer sig för att stänga ner kostsamma vetenskapliga faciliteter? Vilka överväganden vinner bärkraft? Momentum/tröghet ställs här mot något slags offensiva nerläggningar. I Sverige har vi ju haft nerläggningar av några nationella faciliteter för att gynna andra, en prioritering som Vetenskapsrådet genomförde häromåret.
De här frågeställningarna vore intressanta att se belysta med mer empiri, gärna med lite historisk tillbakablick och internationella komparationer (mycken vetenskapshistoria handlar, för att generalisera vilt, mer om vetenskapliga faciliteters uppkomst och tidiga historia än om slutfaserna - ungefär på samma sätt som Svante Lindqvist argumenterade för i en av sina tankedigra artiklar, “Changes in the Technological Landscape: The Temporal Dimension in the Growth and Decline of Large Technological Systems” i Granstrand ed., Economics of Technology (Amsterdam, 1994)).
Jag tror jag har en projektidé på gång. “Shutting down science: the politics and practice of cutting funding for large-scale research infrastructure”.
Fredrik Melander disputerar på måndag den 2 oktober kl 10.15 i Kulturens auditorium på sin avhandling om Lunds universitet och forskningspolitiken 1980-2005, med Bo Rothstein som opponent. Fredrik är dessutom i Sydsvenskan idag. Kommer bli intressant!
Bill Gates förordar … open source. Fast då inte i mjukvarubranschen, utan i AIDSforskningen:
Yesterday, the Bill & Melinda Gates Foundation announced that it would require that any researcher who accepts its grant monies for HIV/AIDS research will have to agree to share their scientific findings. The Gate Foundation was apparently frustrated that two decades of secrecy and competition among AIDS researchers have impeded efforts to come up with an AIDS vaccine. Scientists often decline to share their research because they are trying to obtain patents, withhold data until it is published, or simply protect their institutional turf.
But that’s not the best way to develop an AIDS vaccine, according to Nick Hellmann, the interim director of HIV projects at the Gates Foundation. The best research strategy is one that fosters an open, sharing environment. Says Hellmann: “There have to be better networks and collaborations [among HIV/AIDS researchers]. So we require all grantees to collaborate across a spectrum of grants.”
Läs mer på On the Commons. [via Open Access News.]
Ur ett pressmeddelande från Gates Foundation:
As a condition for receiving funding, the newly-funded vaccine discovery consortia have agreed to use the central facilities to test vaccine candidates, share information with other investigators, and compare results using standardized benchmarks […] “These grants signal an exciting move toward greater cooperation, coordination, and transparency among vaccine scientists,” said Mitchell Warren, executive director of the AIDS Vaccine Advocacy Coalition (AVAC). “AIDS vaccine advocates have long said that this type of work is critical to accelerating work in the field, and this is an energizing time.”
In addition, the grantees are developing global access plans to help ensure that their discoveries will be accessible and affordable for developing countries, where the vast majority of new HIV infections occur.
I Sverige tycks utvecklingen gå åt andra hållet. Svensk forskningspolitik handlar idag mycket om kommersialisering och patentering; forskningspolitiken har blivit en förtäckt regional- och industripolitik. Det talas mycket om möjligheter att införa olika slags sekretessprocesser för att skydda svenska lärosätes ekonomiska intressen när det gäller att kommersialisera och patentera vetenskapliga resultat. Risken är att man då får inlåsningseffekter liknande de som i citatet ovan identifieras av Gates Foundation.
Någonstans där den starka staten, de starka företagen, sjukvården, individens rättigheter, deliberativ demokrati-ansatser i forskningspolitiken och forskningens framsteg överlappar finns biobanker. Nu kommer en intressant konferens om det här i Wien:
This interdisciplinary conference focuses on the governance of biobanks. Biobanks constitute a new challenge for governance, and can themselves be understood as new forms of governing bodies and populations. Biobanks are an important element in the new biopolitical order in which self-guidance through active citizens is as significant as state-led strategies of population politics, body monitoring, the rise of the new bio-economy, and the redefinition of citizenship. Biobanks, thus, cannot be disconnected from considerations of power, resistance, ethics, politics, and the reshaping of current practices in biomedical governance. The various presentations at the conference will address these topics based on empirical case studies. Our main objective will be to identify emerging patterns of biobank governance, and their implications for science, society, politics, and culture
Frågan har bland annat varit aktuell i Västerbottens landsting och Uman Genomics, som bland andra Hilary Rose skrivit om.
[via Thomas.]
Apropå kommersialisering av forskning och de ibland överdrivna förhoppningar om utökad ekonomisk tillväxt som knyts till universitetens patentering och holdingbolag som jag skrivit om tidigare: Paul Romer har intressanta idéer om hur utökad patentering och copyright kring nya idéer kan vara kontraproduktiva; se till exempel den här preprinten.
Slutligen, ministern skriver att hela samhället måste bli mycket bättre på att dra nytta av forskarutbildningens kvaliteter. Absolut. Statliga myndigheter måste bli mycket bättre på att anställa personer med doktorsexamen. Och statsministern, han borde anställa många fler statsråd med doktorsexamen.
Kåre Bremer skärskådar ännu en debattartikel av Leif Pagrotsky. (Jämför tidigare inlägg.)
senaste kommentarer