Skip to content

Tag Archives: forskningspolitik

Var är naturvetarna?

Samhällsvetare och ekonomer dominerar svensk politik.

Jag lyssnar på Gomorron världen – tidsskiftat, såklart, jag har sovmorgon söndagar kl 09:05, leve SR-appen! – och hör Annie Lööf förklara varför hon har så lätt att prata med Lena Ek: ”vi är ju jurister bäggetvå”. Vilket får mig att börja fundera lite över svenska politikers akademiska hemvist.

Spontant känns det som om det är en stor övervikt för ekonomer och statsvetare bland svenska toppolitiker. (Jag kan förstås ha fel, den empiriska undersökningen överlåtes som en uppgift åt läsaren, jag orkar inte klicka igenom dussintals politikercv:n).

Man kan jämföra med svensk historia, där Tage Erlander kanske är det första namnet man tänker på.1 Man kan också jämföra med europeisk politik, där två av de senaste decenniernas mest inflytelserika politiker, Thatcher och Merkel, inte bara hade naturvetenskaplig utbildning utan även arbetade som kemist och fysiker i flera år innan de gav sig in i politiken.

Var är naturvetarna i dagens svenska politik?

  1. Se exempelvis det Karl Grandin har skrivit i ämnet: Leif Andersson red., När Tage Erlander styrde landet: Rapport från ett seminarium i Riksdagshuset 19 september 2001, Riksbankens jubileumsfond och Gidlunds förlag: 2002, 128-137. []

Astrobiologins historia och filosofi

Konferensen om astrobiologins historia och filosofi blev mycket lyckad! Det var två intensiva dygn fyllda av intressanta presentationer och diskussioner och mängder med kontakter knöts för framtida samarbeten.

Steven J. Dick

Steven J. Dick

Tycho Brahe, Petter Persson, Magdalena Brunner, Woody Sullivan

Tycho Brahe, Petter Persson, Magdalena Brunner, Woody Sullivan

Det var mycket intressant att interagera med Steven Dick och Woody Sullivan, vars texter jag läst länge. Dicks The Biological Universe: The Twentieth-Century Extraterrestrial Life Debate and the Limits of Science, tex, recenserade jag när den kom ut och har återkommit till många gånger alltsedan dess. Men det var även intressant att se hur det kommer till nyare och yngre forskare till fältet vilket konferensen gav väldigt många exempel på; för egen del tänker jag till exempel på presentationerna av vetenskapshistorikern Thomas Brandstetter och religionshistorikern Thore Björnvig.

Dessutom var det befriande och uppfriskande att höra den fantastiska presentationen av Milan M. Ćirković. Jag har en känsla av att astrobiologin, när den alltmer kommit att handla om det som faktiskt går att mäta och väga – inom astronomidelen: exoplaneter, för biologerna: extremofiler -, vunnit i stadga (och därmed levererat fungerande motargument mot kritiker som George G. Simpson och Ernst Mayr) och förlorat lite av den gosh-wow-känsla som fanns på 1970-talet. I varje fall tycker jag det känns så. Men Milan visade att så inte behöver vara fallet. Härligt!

Jacques Arnould, Milan M. Ćirković, Jacob Haqq-Misra

Jacques Arnould, Milan M. Ćirković, Jacob Haqq-Misra

En annan intressant sak, mer forskningspolitiskt, var hur tydligt det är att de kunskaper som historiker och filosofer besitter är efterfrågade i vissa delar av det rymdteknologiska systemet. Vi bidrar med perspektiv som i allra högsta grad tycks vara användbara. På konferensen tydliggjordes detta bland annat av presentationer av Margaret Race (SETI institute) och Jacques Arnould (CNES).

astrobiologi1

Även på Astrobiologibloggen.

Konferens om kalla kriget, politiken och vetenskapen

Intressant konferens i Århus i december:

The Danish National Committee for the
History and Philosophy of Science

Call for Papers for the Annual Conference 2011
Center of Science Studies,
Aarhus University, 13-14 December 2011

This year’s annual conference will consist of a thematic part and an open part for papers on all topics in the history and philosophy of science. Abstracts are welcome for both parts. The thematic part is open to all, whilst the open part is dedicated to the presentation and discussion of current PhD projects.

Thematic part:
Science and Politics at War: New Relations in the Post War Era

Scientists have contributed to both political power and warfare—and, in turn, have profited from them. The relationship between science and politics intensified considerably in the Cold War era. As the superpowers turned to science as a vehicle for increasing power and control in the global arena, scientists took on new roles as policy-makers and international relations experts in national administrations.

The relationship between science and politics was nurtured by the Cold War— and at the same time shaped the Cold War itself. Scientific fields profited from increased funding, but state science policies—and scientific internationalism— were also significantly affected. These changes raised new and controversial questions: To what extent should political institutions empower scientists and mandate decision-making? And to what extent should scientists give up standards of autonomous science and ambitions of a peaceful endeavour in favour of political power games? Even as the superpowers aggressively pursued closer interaction between science and politics, they put pressure on the allied states to adjust to the new demands of the Cold War science-politics-military nexus.

This conference will be dedicated to exploring aspects and examples of the science-politics relationship and investigating the role of science in national politics and international relations in the Cold War era. Invited speakers include Ronald E. Doel and Kristine C. Harper, Florida State University, Zuoyue Wang, California State Polytechnic University, and Nikolaj Petersen, Aarhus University.

The conference will be in English. Abstracts for conference contributions should be sent to Dr. Janet Martin-Nielsen (janet@ivs.au.dk) by 7 October 2011.

[via Hugin og Munin]

Medicinska spökskrivare

En journalist på the Guardian uppmärksammar fenomenet med medicinska spökskrivare, ett forskningspolitiskt intressant område som diskuterats ganska länge nu. För att bara nämna ett par startpunkter: Ben Goldacre och Sergio Sismondo.1

Även om man skulle sympatisera med den journalistiska vinklingen, undrar jag alltså lite över vad som egentligen är nytt i artikeln och ställer mig därför lite frågande inför den underton av ”kolla här vad jag avslöjat” som jag tycker mig se i texten. Men det är väl en etablerad del av medielogiken.

  1. Sergio Sismondo, “Ghost Management: How Much of the Medical Literature Is Shaped Behind the Scenes by the Pharmaceutical Industry?,” PLoS Med 4, no. 9 (2007): e286.; Ben Goldacre. []

EU och humsam

Frank van der Most uppmärksammar ett inspel från Freie Universität Berlin om att satsa mer på humaniora och samhällsvetenskaper inom ramen för EU:s forskningsfinansering och det märkliga i att humsam befinner sig i en så pass underordnad position i de sammanhangen – humsam får lite pengar därifrån och när det sker är det ofta som ett slags stödvetenskap åt program inom naturvetenskap och teknik. Intressant, men det lär nog dröja innan saker och ting blir bättre.

Publiceringspraktiker

Ibland hör jag kollegor påpeka att bibliometrins genomslag i forskningspolitiken sakta men säkert kommer göra att historikernas publiceringsmönster kommer att förändras: färre monografier, fler artiklar; färre texter på svenska, fler på engelska.

Må så vara.

Men påverkar det även naturvetarna?

Jag läser några astronomipaper från 1960-, 1970- och 1980-talen (för ett konferensbidrag om exoplanetdetektionernas historia) och jag slås över hur långa de är. Självklart kan man inte dra några generella slutsatser ur några enstaka datapunkter, men jag kan inte låta bli att undra om det inte, i en annan incitaments- och finansieringskultur, gavs fler möjligheter till längre papers.

I någon mening är det en fråga för bibliometriker att besvara – man definierar ett bibliometriskt ”salamiindex” och ser om det ändras över tid – men det har även en närmast forskarpsykologisk dimension också. Triggas naturvetarna till att snabbare trycka på sänd-knappen idag jämfört med för 20 eller 40 år sedan? Betyder det i så fall något för den rent kognitiva utvecklingen av ett vetenskapligt fält?

Astronomiska strategier

Vetenskapsrådet har tagit fram ämnesöversikter över ett antal fysikområden som ett led i strategiarbetet inför kommande prioriteringar. Den här typen av ”roadmaps” är ett ofta använt instrument i modern forskningspolitik, och internationellt sett är bland annat den amerikanska tioårsrapporten ett viktigt dokument som det pratas mycket om i astronomiska fikarum och bloggar.

Det är intressant att notera att astrobiologi förekommer relativt frekvent i den översikt över astronomi och astrofysik som VR nu lagt ut i preliminär version. De anonyma experter som författat arbetsmaterialet talar om exoplanetforskningen som ett av de nya ”snabbt växande områden” som ”behöver stärkas”. Man noterar att det i ett internationellt perspektiv är ett mycket dynamiskt vetenskapligt fält, men att det enbart finns enskilda forskare – i Lund, Stockholm och Uppsala – som arbetar inom området och att det behöver få extra resurser ”för att Sverige skall kunna hävda sig inom detta högintressanta fält.”

Man noterar även en ”ökande växelverkan” mellan astronomi och biologi, och flera samarbeten mellan biologer, geologer och astronomer inom astrobiologin.

Nu är det här ett arbetsdokument som är ute på remiss så sista ordet är väl inte sagt, men det skulle inte förvåna om astrobiologi och exoplanetforskning kommer att ligga bra till när strategidokumentet väl färdigställs.

Det garanterar ju i och för sig inte mer pengar till astronomiämnet i allmänhet och astrobiologin i synnerhet; regeringen och VR kan ju välja att satsa på mer tillämpad forskning vid eventuell expansion av forskningsbudgeten. En sådan kritik riktar också rapportförfattarna mot forskningspolitiken när man under rubriken ”Hot och möjligheter” pekar på att den expansion av forskningen som skett i och med regeringens så kallade strategiska satsningar ”i stort sett helt går mot den tillämpade forskningen, och långsiktig nyfikenhetsforskning har inte prioriterats.”

[via Robert Cumming.]

(även publicerad på astrobiologibloggen.)

Några länkar

  • Johan Karlsson Schaffer är lite intressant motvalls i antigentrifieringsfrågan, specifikt i en debatt huruvida det är radikalt eller småborgerligt att bosätta sig i Majorna:

    Själv lutar jag åt att gentrifieringskritiken har kört fast, i synnerhet som kritiken sällan tycks resultera i något konstruktivt, utan snarare paradoxalt nog bidrar till gentrifieringen. Nästa gång jag ska sälja en lägenhet hyr jag inte bara in en homestajlist, utan också en sociolog som får varna för gentrifiering, för det tycks som ett säkert sätt att driva upp priserna.

  • William Proxmires Golden Fleece Award i crowdsourcad tiotalsversion. Är det detta förespråkarna för en mer deliberativ forskningspolitik eftersträvar?
  • Chris Rowan om webbaserad peer review i ljuset av den senaste veckans kritik mot NASA:s arsenikbakterier. [via Guardian.] Ett par kemister och biologer i Pufendorfinstitutets astrobiologigrupp var också smått skeptiska i förrgår. Över huvud taget skulle man kunna göra en studie på det här debaclet som bygger vidare på Lewensteins cold fusion-uppsatser.1
  • Som komplement till vaniljmedias rapportering om besparingarna – för humaniora och samhällsvetenskap tycks det snarare handla om ett dråpslag – inom brittisk universitetssektor läser jag Alice Bell bland annat här och här.
  1. Bruce V. Lewenstein, “From Fax to Facts: Communication in the Cold Fusion Saga,” Social Studies of Science 25, no. 3 (August 1, 1995): 403-436. Bruce V. Lewenstein, “Cold Fusion and Hot History,” Osiris 7 (1992): 135–163. []

1739 en gång till

Jag sitter och knåpar på en text om astronomen Mårten Strömer. Han var professor i astronomi vid Uppsala universitet men bedrev även forskning inom artillerirelaterad teknik, ledde ett storskaligt projekt som syftade till att mäta upp Sveriges kuster för att förbättra sjökorten (astronomi var en mycket tillämpad vetenskap fram till åtminstone 1900) och översatte Euklides Elementa därför att han ansåg matematiken vara samhällsnyttig:

En stor del af Krigswetenskapen i wåra tider, Seglations- Bergs- Och Landtmätare wetenskaperne, med flera, grunda sig på Mathematiska principier; och således måste de som med ämbetens bestridande här wid hafwa at beställa, wara uti Mathematiken förfarna, om de skola grundeligen förstå det som til deras giöromål hörer.1

Strömer skrev om elektricitetsforskning och undersökte dess praktiska användningsområden: han använde sina kunskaper på elektricitetsforskningens område för att försöka utveckla medicinsktekniska innovationer för elektrisk behandling av diverse sjukdomar, ett område som man fäste stora förhoppningar till, ett slags utbyteszon där såväl medicinare som fysiker arbetade, bland annat tog sig medicinaren Nils Rosén an frågan om elektricitetens roll i medicinen. Experiment utfördes på ett antal personer; hämtade ur de lägre skikten i samhället, någon var tiggare, någon torpare, användes de som exempel på hur forskarna och kungligheterna brydde sig om även de svagaste i samhället, som det sjuka gossebarnet Eric Upgrén:

Denne gåssen hade, då han ännu var i sit uslaste tilstånd, den lyckan, at blifva framvist för Deras Kongl. Majesteter, då de under sin Höga närvaro, besågo de Electriska försöken, och fick då ärfara til sin stora fördel och understöd i sit elände, huru ömsint De täckas vårda alla, ända til de uslaste och nedrigaste Undersåtare i sit Rike.2

Strömer hoppas, här vid mitten av 1700-talet, att KVA skall ta en central roll för elektricitetsmedicinen i Sverige. En del av hans experiment slog väl ut, andra icke, men Strömer noterar dock att ingen tycks ha blivit värre än de var tidigare …

Strömer bidrog dessutom till KVA:s arbete med att reformera kalendern i Sverige (och arbetade praktiskt med att räkna ut den svenska almanackan under ett antal år), argumenterade med tidstypisk retorik i ett presidietal i Vetenskapsakademien för vilken ofantlig nytta astronomiämnet hade för ”styrmanskonsten” samt utförde tekniskt konsultarbete åt KVA, en organisation som vid den här tiden, med Sven Widmalms formulering, ”fungerade som statligt remissorgan i tekniska frågor, närmast som patentbyrå.”3 Strömer analyserade en ”väderväxlingsmaskin”, en uppfinning avsedd att lösa en av tidens svåra arbetsmiljöproblem inom sjöfarten, nämligen att få till stånd en ventilation i det inre av skepp.

Slutklämmen i Strömer, M., Melander, D., Mallet, F., och Bergman, T., Yttrande om en väderväxlingsmaskin. Sekr. ark. 20:1, Kungl. Vetenskapsakademien: Centrum för vetenskapshistoria, Stockholm.

Slutklämmen i Strömer, M., Melander, D., Mallet, F., och Bergman, T., Yttrande om en väderväxlingsmaskin. Sekr. ark. 20:1, Kungl. Vetenskapsakademien: Centrum för vetenskapshistoria, Stockholm.


Till yttermera visso lämnade han professuren i Uppsala för att under ett antal år undervisa vid kadettskolan i Karlskrona. Han var alltså en nyttig person i statens tjänst, väl inpassad i tidens utilistiska vetenskap.

Nordenmark skriver att ”Strömers vetenskapliga produktion är ringa”, vilket väl i en snäv bemärkelse är en korrekt observation – han är inte förknippad med några större upptäckter eller arbeten, som Wargentin eller Klingenstierna – och hans värdering av Strömers insatser som observerande astronom ”betydelselösa”4.

Något ligger det väl i detta. Men vetenskapens betydelse för en tids vetenskap ligger inte enbart i upptäckter utan även i annat. Strömer tycks ha varit en uppskattad lärare och han utarbetade läromedel i ett centralt ämne som matematik som användes under lång tid. Och med ett mer forskningspolitiskt färgade par glasögon på näsan än vad Nordenmark hade när han skrev om Strömer, ser jag, snarare än en misslyckad astronom, en Strömer som i allra högsta grad passade in i och bidrog till att utveckla svensk naturvetenskaps kontakter med andra delar av samhället. Den retorik och stundtals praktik som vetenskapen handlade om vid mitten av 1700-talet lade ju stor vikt vid de praktiska sidorna av vetenskapen, något som i allra högsta grad Strömer bidrog till.

”Rön” – idag kallar vi det innovationer – skulle vetenskapen bidra med till samhället och en så pass central organisation som KVA var inte bara en organisation som skapade förutsättningar för vetenskapliga mätningar utan agerade även som ett slags amalgam av Vetenskapsrådet och Vinnova; den var både en forskningsutförande, forskningspolitisk och industripolitisk aktör. I dessa sammanhang passade Strömer väl in.

Någonting säger mig att den svenska vetenskapens historia under 1700-talet borde attrahera fler utövare. Visst, mycket är redan skrivet – av Lindroth, förstås, men även av hans elever som Svante Lindqvist, Karin Johannisson, Gunnar Broberg och så vidare – men jag tror att man bör kunna utvinna mycket intressant även fortsättningsvis. Kanske är nyttoidealet kring i 1700-talets vetenskap än viktigare att utforska i dessa Vinnovatider, än när Lindroth höll på? Och tecken finns förstås på ny intressant forskning på området. Högt på min att läsa-lista står nu Thomas Kaiserfeld, Krigets salt: salpetersjudning som politik och vetenskap i den svenska skattemilitära staten under frihetstid och gustaviansk tid.

  1. Euklides, De sex första jämte ellofte och tolfte böckerna af Euclidis Elementa eller grundeliga inledning til geometrien till riksens ungdoms tienst på swenska språket utgifne af Mårten Strömer (Uppsala, 1760), förordet. []
  2. Mårten Strömer, “Rön om Elektricitetens nytta i Medicine,” KVA Handlingar 13 (1752): 193-203, 201. []
  3. Sven Widmalm, Mellan kartan och verkligheten: geodesi och kartläggning, 1695-1860, (Uppsala, 1990), 57. []
  4. Nils V. E. Nordenmark, Mårten Strömer : Minnesteckning, Levnadsteckningar över Kungl. Svenska vetenskapsakademiens ledamöter, 0347-9021 ; 122 (Stockholm: Almqvist & Wiksell, 1944), 56, 63. []

Nobelpriset

Nobelpriset i fysiologi eller medicin gick till Robert Edwards. Ett tips på lite läsning som ger den forskningspolitiska bakgrunden (brittiska medicinska forskningsrådet, MRC, ville inte stödja forskningen på etiska grunder) är ett aktuellt paper av Nick Hopwood med flera (pdf på Hopwoods webplats).

[via Ben Goldacre.]

Crowdsourcing i humaniora

Det finns ett antal webbaserade citizen science-projekt som är framgångsrika: man kan klassificera galaxer med Galaxy Zoo, hitta rekordstora primtal med GIMPS eller pyssla med proteinstrukturer på Foldit och Folding@home.

Men inom humaniora har det knappast funnits så mycket. Nu kommer dock ett som ser lite intressant ut: Transcribe Bentham. Japp, det är vad det låter som: man loggar in, får upp en scannad manuskriptsida som man sen transkriberar. Såhär långt har projektet kommit hittills.

Nu kommer det här knappast kunna ersätta riktiga forskningsprojekt – och sådana lär minska i omfång i Benthams hemland, givet de massiva nedskärningar som är på gång i den brittiska universitetssektorn, nedskärningar som tycks slå extra hårt mot humaniora och samhällsvetenskap – men de kan innebära en intressant väg fram för databehandling som hittills inte prövats så mycket i humaniora och samhällsvetenskap.

Apropå nedskärningarna i det brittiska universitetssystemet: här finns, åtminstone för dagen, twitterpulsen på tidsandan.

Intellectual property and the biosciences

Intressant symposium som annonserades på Mersenne-listan nyligen:

INTELLECTUAL PROPERTY AND THE BIOSCIENCES

White Rose IPBio Symposium and Summer School

Devonshire Hall, University of Leeds, 7-8 July 2010

With the recent overturning by a US court of patents on genes associated with breast cancer, questions about the role of intellectual property in the biological sciences are high on the agenda. This meeting, comprising a one-day symposium and a half-day summer school, and bringing together international experts in law, science policy, history, philosophy, sociology and other disciplines, will aim to clarify key issues and explore ways forward.

SYMPOSIUM

The symposium will take place on Wednesday 7 July 2010 and will run from 9am to 6pm as follows:

09.00-09.20 Registration

09.20-09.30 Introduction by Gregory Radick (Centre for History and Philosophy of Science, Leeds)

09.30-10.15 Robert Cook-Deegan (Institute for Genome Sciences and Policy, Duke): ”Gene Patents and Policy: The Neverending Story”

10.15-11.00 Daniel Kevles (History, Yale): ”Enforcing Intellectual Property Rights in Fruit Trees and Plants: Contracts, Patents and the Courts in the 1920s and Now”

11.00-11.30 Coffee Break

11.30-12.15 Bronwyn Parry (Geography, Queen Mary, London): ”Patents and the Challenge of ‘Sharewaring’ in Post-Genomic Bioscience: The Case of Model Mice”

12.15-13:00 Jane Calvert (Innogen, Edinburgh): ”Ownership, Sharing and Community-Building in Synthetic Biology”

13.00-14.00 Lunch

14.00-14.45 Aurora Plomer (SIBLE, Sheffield): ”Stem Cell Patents in a Global Economy: The Legal Challenges”

14.45-15.30 Antony Taubman (IP Division, World Trade Organization): ”Rights to Exclude, and Rights to be Included: Reviewing the Ethical Basis for IP in the Life Sciences”

15.30-16.00 Coffee Break

16.00-16.45 Lady Lisa Markham (Harrison Goddard Foote, patent attorneys, Leeds): ”Tiptoeing around Restrictions in Biotechnology Inventions: A Practitioner’s Experience”

16.45-17.30 Rebecca Eisenberg (Law, Michigan): ”The Future of Diagnostic Patents”

17.30-18.00 Concluding discussion

SUMMER SCHOOL

The summer school will take place the next day, on the morning of Thursday 8 July 2010, and is intended to give postgraduate and postdoctoral researchers working in the broad areas of intellectual property and the biosciences an opportunity for feedback on recent work (in the form of pre-circulated papers).

Applications should include an abstract — no longer than one page — and a brief CV. The deadline for submission is Friday 18 June. Those participating in the summer school will also be expected to attend the symposium, for which the registration fee will be waived.

REGISTRATION

To register for the symposium or apply for the summer school, please contact Berris Charnley, email: Berris.Charnley@gmail.com, postal address: Centre for History and Philosophy of Science, Department of Philosophy, University of Leeds, Leeds LS2 9JT. The registration fee – which covers lunch and coffee – is £60.00, though it is hoped that a student subsidy will be available.

Places are limited, so pre-registration is strongly encouraged.

THE WHITE ROSE IPBIO PROJECT

Launched in May 2009 in association with the IPBio Network (http://www.ipbio.org/) and with funding from the White Rose Consortium (http://www.whiterose.ac.uk/), this project seeks to provide staff and students across the White Rose universities — and across the disciplines bearing on intellectual property in the biological sciences — with new opportunities for collaboration, with each other and with some of the best scholars from around the world.

The White Rose IPBio Project Team are: at Sheffield, Aurora Plomer (Law), Margaret Llewelyn (Law) and Richard Jones (Physics); at York, Tom Baldwin (Philosophy) and Andrew Webster (Sociology); and at Leeds, Graham Dutfield (Law) and Gregory Radick (History and Philosophy of Science). The Project Administrator is Berris Charnley (HPS, Leeds).

THE AHRC OWNING & DISOWNING INVENTION PROJECT

The symposium and summer school are co-located with the conference ”Managing Knowledge in the Technosciences, 1850-2000″ organized by the AHRC project ”Owning and Disowning Invention”. Further details can be found at www.owninganddisowninginvention.org

Världens största teleskop

- Gud, vad coolt!

Reaktionen från min tolvåriga dotter när jag berättar om E-ELT är spontan och tvärsäker: Sverige bör definitivt delta i byggandet av världens största teleskop.

Idag har det hållits ett möte i Stockholm med ledande astronomer om just Sveriges deltagande i E-ELT, teleskopprojektet som är ett av den europeiska astronomiorganisationen ESO:s profilprojekt för den näraliggande framtiden. Det finns långt framskridna planer på att konstruera ett teleskop med 42 meters primärspegel, tänkt att stå färdigt på en bergstopp i Atacamaöknen i Chile 2018 eller så. Prislappen är i dagsläget beräknad till 900 miljoner euro till vilket kommer driftskostnader. ESO har lång erfarenhet av att driva stora teleskopprojekt på chilenska bergstoppar, det går tillbaka till 1960-talet, så det här är ett riktigt trovärdigt projekt. Vad man inte har i dagsläget är pengar: inom ESO:s befintliga budget ryms E-ELT inte utan man måste ragga mer pengar, kanske via nya medlemsstater.

Och nedläggning av befintliga projekt.

Stora satsningar kan ju leda till nedläggning av annan verksamhet: den stora faciliteten är, i frånvaron av tillskjutna extraresurser, något som kan dränera resurser från annan verksamhet. Eller som Lars Börjesson på VR:s infrastrukturråd klart uttryckte det i en rak fråga till astronomerna i Stockholm idag: är det OK för er att ”nappa på E-ELT om det betyder mindre pengar för annat sen?”1

I fysik ledde en liknande situation till en konflikt på 1960-talet, vilket Sven Widmalm diskuterat i en intressant uppsats.2 Olle Edquist har påpekat något liknande kring ESS, något som även Olof Hallonsten skrivit om.

Redan har det framkastats förslag om att stänga ner NOT (Nordic Optical Telescope); redan har det protesterats mot detta förslag. En annan besparingsåtgärd kan vara att skippa Sveriges deltagande i det framtida radioastronomiska projektet Square Kilometre Array.

Vi får väl se hur man väljer att prioritera.

Kontentan av mötet i Stockholm idag tycks vara att svensk astronomi går med på satsningen att skapa världens största teleskop.3

ESO kommer säkerligen kunna bygga ett riktigt fint teleskop, men de måste ju för tusan få till det här med namngivning lite bättre. E-ELT (European Extremely Large Telescope), vad är det för ett namn? Det är som det brukar vara med ESO:s teleskop, trista ingenjörsmässiga akronymer och/eller indikationer på storleken: CAT (Coude auxiliary telescope), VLT (Very large telescope), NTT (New Technology Telescope), 3.6-m telescope och 1.52 m telescope är några av de teleskop som varit Europas ögon mot rymden.

Annat är det i USA, där teleskop och observatorier namngivits efter ledande astronomer (Hubble, Mayall, Baade), astronomiska superentreprenörer (Hale), stora upptäckare (E-ELT:s amerikanska konkurrent, också planerad för start 2018, heter Giant Magellan Telescope (parentetiskt sagt blir det mindre än E-ELT)) eller de finansiärer som gjort anläggningarna möjliga (Hooker, Keck, Carnegie).

Vilket osökt får mig in på en lösning på såväl namnfrågan som ekonomifrågan.

The Persson Observatory …

The Kamprad Telescope …

Vad är väl 900 miljoner euro för Stefan Persson eller Ingvar Kamprad om det innebär att man kan bygga världens största teleskop? Min dotter fann helt rätt ord:

- Gud, vad coolt!

  1. Flera källor till den här bloggposten kommer från Robert Cumming, som under dagen lagt ut inlägg både på Twitter och Facebook från mötet i Stockholm. Det har varit intressant läsning att följa hans flöde. []
  2. Sven Widmalm, ”Big Science in a Small Country: Sweden and CERN II”, i Svante Lindqvist ed., Center on the Periphery: Historical Aspects of 20th-Century Swedish Physics (Canton, MA: Science History Publications, 1993) []
  3. Update: här finns viss dokumentation från hearingen i Stockholm. []

Viljan till kommunikation

Åsa Larsson skriver om Stephen Jay Gould: ”Viljan att kommunicera, begäret att förstå, öppenheten för olika discipliner, acceptans av det komplexa och den underbara, smittande glädjen och passionen för vetenskapen.”

Och visst håller man med henne, man kan inte annat än intressera sig för den där typen av forskare som förmår vara både naturvetare och intellektuella, som förmår kombinera forskningsexcellens med formuleringsbriljans och kommunikationsekvilibrism. Vi behöver dom, forskarna som gärna lyfter blicken från nästa salamiskiva skrivet enligt LPU-logik och istället ser sin verksamhet inom forskningen som bidrag till kultur och politik. Gould är ett skolexempel på att universitet och forskning inte enbart handlar om att ge bidrag till ekonomisk tillväxt; universitetet spelar flera andra roller i samhällsutvecklingen.

Tidskrift för serendipitet

Alla vet att forskningens praktik inte alltid är så välplanerad som man ibland kan tro; ibland får man ”felaktiga” resultat, ibland får man resultat som kanske är högst relevanta för ett helt annat område än det forskningsprojektet egentligen handlar om (skall man då kasta bort dessa?). Man har benämnt fenomenet serendipitet (Robert Merton och Elinor Barber skrev en bok om det).

Men kan man göra något för att använda serendipitetens frukter? Nu startar Journal of Serendipitous and Unexpected Results, vars mål är att just främja spridandet av resultat som inte riktigt passar in.

An important component of scientific discovery is a disciplined examination of research results that contradict or negate extant hypotheses. Indeed the history of science is rife with examples of important discoveries arising from such results. However, there is a distinct lack of a forum in which such results can be presented and discussed in any meaningful way. We believe a forum for and dialogue on serendipitous and unexpected results will provide valuable insight and inform modern research practices. [...] Articles published in JSUR discuss results that are unexpected or perplexing given conventional wisdom or that clearly negate a popular hypothesis.

Man skulle kunna önska att tidskriften även hade en forskningspolitisk avdelning. För hur passar serendipiteten in i en tid allt mer fylld av planering, centralstyrning och målstyrd forskning? Thomas diskuterade frågan häromåret med anledning av ett debattinlägg i Nature.