Symboliken i den storskaliga forskningen

I veckan som gick höll jag min fjärde föreläsning i en kurs i vetenskapshistoria på Chalmers. Nittonhundratalet handlade den om och en sak som togs upp både i kurslitteraturen och på min föreläsning var Big Science-faciliteter.1 Framväxten av storskaliga forskningsanläggningar gick hand i hand med förändrade organisationsformer för vetenskapen, en högre grad av arbetsdelning och specialisering (det som Peter Galison velat fånga i sina teoretiska begrepp vetenskapliga subkulturer och utbyteszoner), ökad byråkrati i vetenskapen, en koncentration av resurser till ett mindre antal anläggningar, mer målinriktad forskning.

Hand i hand med dessa så att säga mer interna förändringar i de vetenskaper som hade med Big Science att göra följde även förändringar i vetenskapernas relation till det yttre. Nya forskningspolitiska kontakter och kontrakt (i både bildlig och bokstavlig mening) slöts med aktörer som militären. Dessutom hände något med den politiska signifikansen och symboliken kopplad till de här anläggningarna, som laddades med diverse budskap av nationellt eller övernationellt slag vilket gjorde att politiker och andra makthavare gärna förknippades med dem. Mången president, påve och monark har solat sig i den storskaliga forskningens glans genom åren.

Bilden, från november 1989, är tagen vid invigningen av the Large Electron-Positron (LEP) collider vid CERN. Kungligheter och presidenter från ett antal europeiska länder syns här tillsammans med CERNs generaldirektör, Nobelpristagaren Carlo Rubbia. Bild: CERN.

Men få saker varar för evigt. Den storskaliga forskningen som under efterkrigstiden varit så välförsedd med resurser förändrades i och med de politiska händelserna kring 1989. Berlinmurens fall och lite senare Sovjetunionens kollaps har i vissa historiska narrativ setts som orsaker till en förändrad forskningspolitisk logik kring de storskaliga anläggningarna. När det kalla kriget tog slut (eller tinade upp: har det tagit slut?) försvann en del av de logiker som i decennier gett discipliner som högenergifysik goda resurser. The Superconducting Super Collider blev till några hål i marken och några spöklika byggnader av det där slaget som brukar fascinera folk som håller på med “urban exploration” utanför Waxahachie, Texas, när det påbörjade bygget stoppades i och med att kongressen drog in anslaget ett par år efter Sovjetkommunismens fall.

Jag vet inte om den här historiografin med ett så tydligt brott stämmer fullt ut, men den förekommer ganska ofta. På ett område stämmer den kanske extra dåligt, ett område där det snarare är läge att tala om kontinuitet istället för ett brott.

I går kväll hovrade en helikopter över Lund. Ljudet av hovrande helikoptrar i de två städer där jag tillbringar mest tid, Göteborg och Lund, brukar antingen betyda att fotbollssupporters måste övervakas av polismakt på väg till eller från en match, politiska extremister bedriver politisk agitation på gator och torg eller att det är VIP-folk på besök. (Och, slår det mig, ytterligare en grej i Lund som kan föranleda helikopterhovrande är förstås siste april.)

I går var det VIP-folk på besök i Lund. FN:s säkerhetsråd stannade till i Lund på väg mot Österlen för att besöka just ESS.

Storskaliga anläggningar är fortfarande förhoppningsmaskiner med stort politiskt symbolvärde. Kalla krig kan komma och gå, men politiker lär fortsätta att synas vid Big Science-faciliteterna.

  1. Kurslitteraturen utgörs här av några kapitel ur Peter Bowler och Iwan Rhys Morus, Making Modern Science: A Historical Survey och Jon Agar Science in the 20th century and beyond. []
Det här inlägget postades i vetenskapshistoria och har märkts med etiketterna , , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *