Det perfekta tomrummet

Jag läste Paul Erickson, ”Mathematical Models, Rational Choice, and the Search for Cold War Culture”, Isis, 2010, 101: 386–392.

Paul Erickson vill förstå framgångarna för ”rational choice”-modeller i mycken samhällsvetenskap de senaste årtiondena; spelteori och liknande har spelat stor roll och därmed slagit ut andra perspektiv: ”Mathematical formalisms have displaced knowledge that is historical and contingent; and concepts of ethics, fairness, justice, and tradition have been reinterpreted in terms of a thin vision of rationality encapsulated in axioms of preference ordering or utility maximization.” (386f)

Uppsatsen tar sin utgångspunkt i observationen att de matematiska tekniker som, hämtade från cybernetik och liknande, implementerades i olika samhällsvetenskaper under det kalla kriget, är en historisk process som av vetenskapshistoriker tolkats ”either by reference to military patronage, or to a characteristic Cold War culture or discursive framework strongly shaped by the concerns of national security.” (386) Statistisk beslutsteori och operationsanalys utvecklades under det andra världskriget, och spelteori lyftes fram efter kriget av försvarsrelaterade forskningsfinansiärer. Här anknyter Erickson till forskare som Martin Collins och Philip Mirowski.

Systemanalys, operationsanalys och liknande spreds sedan till annan verksamhet än den rent militära: teknikerna började användas av RAND Corporation och andra under 1960-talet till att hantera planering av sjukvård, utbildning, stadsplanering och annat. Erickson pekar på hur man upplevde problemen som den offentliga sektorn ställdes inför som allt mer komplexa; en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen som gjorde att man sökte sig till nya matematiska verktyg för att analysera och optimera olika sociala och politiska program. Detta är en del av Ericksons uppsats som är högst intressant för mitt projekt om framtidsforskningens vetenskapshistoria; framtidsforskningens framväxt under 1960-talet kan, menar jag, beskrivas som ett svar på en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen. Erickson refererar här till Susan Light och David Jardini. Tyvärr är det en alldeles för kort del av denna uppsats, och Erickson går istället över till sitt huvudsakliga ämne för uppsatsen: att komplicera kalla krigshistoriografin.

Det finns ”lumpers” och ”splitters” inom historievetenskaperna. Den här korta uppsatsen har en ”splitter”-argumentation: vi bör se komplexiteten och diversiteten i en epok som det kalla kriget. Författaren vill komplicera bilden, och menar att det inte är så fruktbart att reducera processen till frågor om nationell säkerhet. Han följer användningen av en del av rational choice – spelteori – och visar hur den kom till användning inom bland annat freds- och konfliktforskning. (Att en av de fredsforskare Erickson diskuterar, Anatol Rapoport, en pacifist med socialistiska kopplingar, fick ett stort forskningsanslag från U.S. Air Force 1956 är förresten ännu ett exempel på de märkliga allianser och kopplingar som den här tiden kunde visa upp.)

Splitters-argumentationen i uppsatsen är helt enkelt att vi måste akta oss för att förenkla bilden av 1950- och 1960-talens forskningsfinansiering i USA. Visst, militären och den nationella säkerhetspolitiken fanns där som en viktig källa till finansiering och samhällelig status för forskning men determinerade inte användningsområdena för spelteorin. Det behövde inte finnas något enhetligt epistemiskt och diskursivt ramverk, skriver Erickson, impregnerat av nationell säkerhetspolitik, bakom flödet av vetenskapliga teorier och tekniker. Det fanns kopplingar mellan olika grupper, men de kanske inte hade så mycket gemensamt. Erickson prövar metaforiken om matematiskt samhällsmodellerande som ett slags ”valuta” som flödar mellan olika aktörer och kunde bidra till att skapa förståelse här och där, trots att dessa aktörer inte hade alls mycket intellektuellt gemensamt med varandra; metaforen är inspirerad av forskare som diskuterat liknande fenomen i termer av ”boundary objects” och ”trading zones”.

Det finns, menar Erickson, något intuitivt lockande i bilden av en enhetlig kalla krigs-kultur, men om vi tar empirin på allvar bör vi även komplicera tolkningen och söka efter den här epokens diversitet och inte bara dess enhet.