Det perfekta tomrummet

När jag som nybliven doktorand höstterminen 1993 började hänga allt mer vid Handskriftsavdelningen på UB stötte jag snart på Göran Blomqvist. Göran var betydligt mer erfaren – han hade nyligen avslutat sitt doktorandprojekt om universitetens samhällsroll 1820-1920, jag hade precis påbörjat mitt om svensk astronomi och astrofysik 1860-1940 – och från en annan institution än jag, men han tog sig ändå tid att nyfiket intressera sig för vad jag sysslade med och delade frikostigt med sig av sina tips om stort och smått.

En sak som jag minns att han tipsade om var blyertsstreckens semiotik. Även fåordiga protokoll och relativt stumma arkivhandlingar kan få liv om man kommer åt rätt exemplar. Göran pratade om vad man kunde utvinna ur Ecklesiastikdepartementets arkiv när man jobbade med tillsättningsärenden. Sakkunnigutlåtanden i professorstillsättningar finns ju ofta i flera kopior i flera olika arkiv och det kan vara smidigt att arbeta med ett mer lokalt tillgängligt exemplar, men genom att se på exemplaret i Ecklesiastikdepartementets arkiv kunde man, om man har tur, skugga den ansvarige ministern: vissa ministrar plägade dra diskreta men betydelsebärande streck i marginalen i anslutning till de passager i utlåtandena som han fäste extra avseende vid.

Just nu kom jag att tänka på Görans tips om de betydelsebärande blyertsstrecken. Sedan en tid tillbaka arbetar jag med framtidsforskningens historia, och en av de aktörer som är relevanta är förstås Sekretariatet för framtidsstudier.

En av de saker som Sekretariatet satte igång med tidigt i sin historia var att dra upp riktlinjerna för en framtidsstudie inom energiområdet. Oljekrisen och det kalla kriget är två bakomliggande kontextuella faktorer för varför energiområdet tilldrog sig framtidsforskarnas intresse.

Bland de många dokumenten i Sekretariatets för framtidsstudier arkiv finns en promemoria från Försvarsdepartementet. Den är skriven av Sven Hellman, vars karriär såg ut ungefär såhär: civilingenjör KTH följt av FOA, där han så småningom blev överingenjör. Vid FOA arbetade han bland annat med operationsanalys och säkerhetspolitik. 1972 började han vid Försvarsdepartementet som sakkunnig i säkerhetspolitik.¹ Sedermera satt han i Ubåtsskyddskommissionen men då, i början av 1970-talet, var ubåtarna fortfarande avlägsna: nu var det energi som gällde.

I promemorian diskuterar Hellman flera säkerhetspolitiska aspekter på olja och andra energislag. Man kan, skriver han, ”föreställa sig militära hot mot transportvägarna för oljan” och i en kommande konfliktsituation skulle Sovjet eventuellt kunna vilja förorsaka störningar i Västeuropas ekonomi.

Någon på Sekretariatet för framtidsstudier verkar inte ha hållit med. Det fanns tydligen olika uppfattningar om hur energitillförseln kunde användas som utrikespolitiskt vapen. (Det hela illustrerar den palett av olika riskuppfattningar som fanns inom energiområdet, en fråga som står i fokus för ett intressant pågående avhandlingsprojekt av Anna Åberg vid Teknik- och vetenskapshistoria på KTH.)

Ibland är det det lilla lilla tecknet som betyder något.

Jag ska till Riksarkivet igen nästa vecka. Förväntar mig hitta många texter och några betydelsebärande blyertsstreck.

1. ”Minnesteckningar över bortgångna ledamöter”, Kungl. Krigsvetenskapsakademiens handlingar och tidskrift nr 6 2009, s 10f. [↩]

Jag läste Paul Erickson, ”Mathematical Models, Rational Choice, and the Search for Cold War Culture”, Isis, 2010, 101: 386–392.

Paul Erickson vill förstå framgångarna för ”rational choice”-modeller i mycken samhällsvetenskap de senaste årtiondena; spelteori och liknande har spelat stor roll och därmed slagit ut andra perspektiv: ”Mathematical formalisms have displaced knowledge that is historical and contingent; and concepts of ethics, fairness, justice, and tradition have been reinterpreted in terms of a thin vision of rationality encapsulated in axioms of preference ordering or utility maximization.” (386f)

Uppsatsen tar sin utgångspunkt i observationen att de matematiska tekniker som, hämtade från cybernetik och liknande, implementerades i olika samhällsvetenskaper under det kalla kriget, är en historisk process som av vetenskapshistoriker tolkats ”either by reference to military patronage, or to a characteristic Cold War culture or discursive framework strongly shaped by the concerns of national security.” (386) Statistisk beslutsteori och operationsanalys utvecklades under det andra världskriget, och spelteori lyftes fram efter kriget av försvarsrelaterade forskningsfinansiärer. Här anknyter Erickson till forskare som Martin Collins och Philip Mirowski.

Systemanalys, operationsanalys och liknande spreds sedan till annan verksamhet än den rent militära: teknikerna började användas av RAND Corporation och andra under 1960-talet till att hantera planering av sjukvård, utbildning, stadsplanering och annat. Erickson pekar på hur man upplevde problemen som den offentliga sektorn ställdes inför som allt mer komplexa; en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen som gjorde att man sökte sig till nya matematiska verktyg för att analysera och optimera olika sociala och politiska program. Detta är en del av Ericksons uppsats som är högst intressant för mitt projekt om framtidsforskningens vetenskapshistoria; framtidsforskningens framväxt under 1960-talet kan, menar jag, beskrivas som ett svar på en ökande komplexitet i samhällsutvecklingen. Erickson refererar här till Susan Light och David Jardini. Tyvärr är det en alldeles för kort del av denna uppsats, och Erickson går istället över till sitt huvudsakliga ämne för uppsatsen: att komplicera kalla krigshistoriografin.

Det finns ”lumpers” och ”splitters” inom historievetenskaperna. Den här korta uppsatsen har en ”splitter”-argumentation: vi bör se komplexiteten och diversiteten i en epok som det kalla kriget. Författaren vill komplicera bilden, och menar att det inte är så fruktbart att reducera processen till frågor om nationell säkerhet. Han följer användningen av en del av rational choice – spelteori – och visar hur den kom till användning inom bland annat freds- och konfliktforskning. (Att en av de fredsforskare Erickson diskuterar, Anatol Rapoport, en pacifist med socialistiska kopplingar, fick ett stort forskningsanslag från U.S. Air Force 1956 är förresten ännu ett exempel på de märkliga allianser och kopplingar som den här tiden kunde visa upp.)

Splitters-argumentationen i uppsatsen är helt enkelt att vi måste akta oss för att förenkla bilden av 1950- och 1960-talens forskningsfinansiering i USA. Visst, militären och den nationella säkerhetspolitiken fanns där som en viktig källa till finansiering och samhällelig status för forskning men determinerade inte användningsområdena för spelteorin. Det behövde inte finnas något enhetligt epistemiskt och diskursivt ramverk, skriver Erickson, impregnerat av nationell säkerhetspolitik, bakom flödet av vetenskapliga teorier och tekniker. Det fanns kopplingar mellan olika grupper, men de kanske inte hade så mycket gemensamt. Erickson prövar metaforiken om matematiskt samhällsmodellerande som ett slags ”valuta” som flödar mellan olika aktörer och kunde bidra till att skapa förståelse här och där, trots att dessa aktörer inte hade alls mycket intellektuellt gemensamt med varandra; metaforen är inspirerad av forskare som diskuterat liknande fenomen i termer av ”boundary objects” och ”trading zones”.

Det finns, menar Erickson, något intuitivt lockande i bilden av en enhetlig kalla krigs-kultur, men om vi tar empirin på allvar bör vi även komplicera tolkningen och söka efter den här epokens diversitet och inte bara dess enhet.