Stephan Schwarz och FOA mot Jan Annerstedt och Lars Dencik

Den artikel där Jan Annerstedt och Lars Dencik starkt kritiserade den framtidsforskning som utförts under andra hälften av 1960-talet fick åtminstone ett svar. I “Framtidsforskning – elitens nya latin eller ett nytt namn för några gamla sätt att tänka. En replik till Jan Annerstedt och Lars Dencik” (FOA P Rapport C 8284-M5), utgiven 1971, går Stephan Schwarz igenom artikeln och svarar på dess kritik.

Först kan man notera det lugnare tonläget i Schwarz text. Man kan dessutom peka på att han i grunden är ganska positivt inställd till artikeln och han “tror att det i själva verket inte föreligger så stora åsiktsskillnader mellan författarna och mig i många stycken.” (s 1). En huvudinvändning är att de har förenklat ganska komplicerade saker, deras framställning är alldeles för polariserande.

Vidare kritiserar han en del av tolkningarna. Bland annat menar han att Annerstedts och Denciks beskrivning av scenariotekniken är förenklad. Deras bild av FOA:s verksamhet är onyanserad. (Självklart finns det metodproblem, säger Scwarz, konstigt vore väl annars.) Och de har beskrivit framtidsforskningen som liggandes utanför vetenskapen, “en verksamhet principiellt skild från varje (annan) vetenskaplig disciplin” (A&D s 420).

I säkraste fall kan sådana val baseras på osäkra förmodanden om framtida tillstånd. Men – och däri består en av framtidsforskarnas vanligaste förförelsekonster – osäkra förmodanden om framtida tillstånd kan ibland framställas som analytiskt sanna satser. En ren spekulation, en gissning om framtiden kan paketeras i fullständigt ovedersägliga nonsenssatser. På det sättet kan det ursprungliga förmodandet tillvinna sig ett oförtjänt drag av trovärdighet.

Någonstans här, mellan paradoxens kvicksand och plattitydens förintelse lever framtidsforskningen sitt vetenskapliga skenliv.(A&D s 423)

Det är inte vetenskap, det är politisk maktutövning att bedriva framtidsforskning.

Detta gränsdragningsarbete har Schwarz inte mycket till övers för, utan använder flera sidor till att förklara varför framtidsstudier visst kan sägas vara en vetenskap. Vetenskapsteoretiska aspekter på framtidsforskningen och huruvida den kan räknas in bland vetenskaperna återkommer med viss regelbundenhet senare i litteraturen är intressant och jag skall försöka återkomma till ämnet i någon bloggpost.

Schwarz har jag i dagsläget ganska dåligt grepp om. Född 1932. Han var uppenbarligen knuten till FOA, det finns nämligen ett antal FOArapporter författade av honom. Först behandlar de atomfysikaliska ämnen. Dessa fysikrelaterade rapporter är skrivna i mitten av 1960-talet, såsom “On the properties of small organic scintillators as detectors of fast neutrons” (FOA A 4463-411) utgiven 1965, “Inelastic scattering of 95 KeV neutrons from the 45 KeV LEVEL IN U238” (FOA A 4414-411) också från 1965. Därefter, under några år omkring 1970 och framåt, publicerar han FOA-rapporter med framtidsstudierelaterade ämnen, han deltar i den andra futurologiska kongressen i Japan, hållen i Kyoto april 1970 (proceedings). Därefter hittar jag bibliografiska referenser som antyder att han var knuten till forskningsbiblioteksvärlden, förmodligen KTH:s bibliotek (eftersom han publicerar sig i deras publikationsserie), delvis med tredje världen-relaterat innehåll. Under andra hälften av 1980-talet avtar så publicerandet, den senaste jag hittat är från 1992.

Slagväxlingen kan tyckas paradoxal. Texterna är ju så olika. Två yngre akademiker attackerar från en vänsterposition framtidsforskningen i dess hittillsvarande form, som man anser vara ett oförblommerat sätt att utöva överklassens förtryck; framtidsforskningen bör därför ställas under politikens kontroll. De gör det i essäns format i kulturtidskriften Ord&bild. De använder stundtals kraftiga formuleringar, mer hemmahörande i debattartiklarnas genre. En expert vid Försvarets forskningsanstalt försvarar den pågående framtidsforskningen. Han gör det i en stencilerad rapport som ingår i en av FOA:s rapportserier, utgiven av Planeringsbyrån vid FOA. Han gör det med en sansad ton.

Samtidigt illustrerar de bägge texterna de två olika spår som framtidsstudierna rörde sig framåt i åren omkring 1970. En kopplad till FOA, industrin, IVA den privata sektorn, USA; en mer kopplad till det offentliga och till den politiska sektorn. Sekretariatet för framtidsstudier och den verksamhet som bedrevs där är alltså inte hela storyn. Tvärtom menar jag att man kan säga att Sekretariatet kom till därför att framtidsstudieverksamheten var så livaktig utanför det politiska systemet, vilket triggade igång en institutionaliseringsprocess.

Det här inlägget postades i Uncategorized och har märkts med etiketterna , , , , , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *