Den andra framtiden

gyllenhammar
Skandia satsar på framtidsstudier, rapporterar en artikel i Veckans affärer våren 1969. Man tar därvid ett helhetsgrepp:

Svenska företag satsar alltmer på förutsättningslösa framtidsstudier – och utgår inte längre från det egna företaget, utan ställer samman en totalbild av hela samhällsutvecklingen och placerar från den utkikspositionen in det egna företaget någonstans i helhetsbilden.1

Inte bara Skandia och inte bara unga finanslejon som Pehr G. Gyllenhammar intresserade sig för framtidsstudier under andra halvan av 1960-talet. Andra företag som Astra, PLM, Sandvikens Jernverk och SCA hade “inrättat avdelningar för att prognostisera och planera utvecklingen. Och flera andra tänker sätta igång.”
1031_020 - version 2
Till dessa individuella insatser kom mer övergripande insatser och propåer om framtidsstudier från det näringslivsnära Ingenjörsvetenskapsakademien och från försvarssektorn i form av Försvarets forskningsantalt. Herman Kahn plockades över från USA och svenska direktörer åkte i andra riktningen för att besöka framtidsforskningsinstitut – det är något transatlantiskt över den här epoken i framtidsstudiernas historia i Sverige.

IVA summerade ihop det hela med en framstöt våren 1969 om skapandet av ett halvstatligt institut som skulle arbeta med framtidsstudier. Modellen är den sedan årtionden gängse i flera tillämpningsnära forskningsfält i Sverige; i det svenska forskningspolitiska landskapet fanns det vid den tiden ganska många industriforskningsinstitut inom allt från konserveringsforskning till optik, betong och mycket annat.

Men den här gången köpte inte staten den gängse organisationsformen och det blev nej till statligt engagemang i det institut som IVA föreslog. Min arbetshypotes är att framtidsdiskursen sågs som alldeles för viktig i politisk mening för att lämnas utanför den politiska sfärens, och kanske då speciellt den vänstra politiska planhalvans, inflytande.

IVA gick istället vidare med egna grupperingar, som “Föreningen för framtidsstudier” och efter visst vacklande och planerande sjösattes först Alva Myrdals arbetsgrupp och sedan Sekretariatet för framtidsstudier. Staten hade tagit kontrollen över framtidsstudierna.2

Men 1971 låg detta ännu framtiden. Den andra framtidsforskningen, som man kan kalla den, fick kritik från olika håll vilket förmodligen bidrog till att accelerera det statliga och socialdemokratiska initiativet på området. En tydligt artikulerad kritik kom från två unga vänsterakademiker. I artikeln “Koloniseringen av framtiden” skåpade Jan Annerstedt och Lars Dencik ut det hela.3 Deras artikel är dels en vidräkning med den internationella framtidsforskningen,”[e]n hårdkokt disciplin för hårdkokta män utrustade med outtröttligt siffersinne, teknologisk skolning, datorer och anglo-cynisk jargong; en Herman Kahn, en Anthony Wiener, en Daniel Bell och en Eskil Block”, dels en förvarning om att denna nu är på väg till Sverige. Pentagon spökade i kulisserna, tätt sammanslutet i en futurologisk arkipelag innefattande RAND corporation, IDA och Hudsoninstitutet och många andra think tanks. Bland personerna pekade man bland annat ut “den ökände militärstrategen Herman Kahn”. Och nu var detta hemska på väg att komma till Sverige.

Dels har vi, skrev Annerstedt och Dencik, en framstående framtidsforskning i FOA:s regi, dels de initiativ som togs av direktörer och IVA eller, som de formulerade det, “[d]en svenska utomparlamentariska lobbyn för framtidsstudier”.

Innehållsmässigt var det här en kunskapsmängd helt ägnad åt att stödja de som har makten i samhället:

Framtidsforskningens funktion är bl.a. att åt de styrande eliterna ge en gemensam referensram. Det gäller att samordna besluten med andra beslutsfattare. Inget utrymme kan längre lämnas för mot varandra stridande åtgärder, för oförenliga samhälleliga intressen. De privata företagen, statsbyråkraterna och företrädarna för krigsmakten och de stora organisationerna måste gemensamt planera och dra upp riktlinjerna för sina åtgärder. I det framväxande korporativa styrelseskicket kan framtidsforskningens grundtanke om det konfliktfria samhället realiseras. Klassmotsättningarna skyls över och görs ogenomträngliga. Förtrycket tar nya former. Passivitetens alla glädjeämnen – pornografi, färg-TV, fritidsindustrins hela nonsensproduktion – tillhandahålles åt folket i vad Herman Kahn kallar det “sen-sensualistiska” samhället.

Framtidsforskningen är ett instrument för den styrande eliten Den bedrivs på deras uppdrag. Den framställer även enkla samhällsprocesser i en teknisk språkdräkt som gör att de inte kan kännas igen av gemene man. Framtidsforskningens språk blir den härskande klassens nya latin. […] Vi lever i den upplysta kapitalismens tid. Företagschefer, militärer och byråkrater inser att det gäller att “hänga med i utvecklingen””. Man är dynamisk, effektiv, pragmatisk, flexibel. […] I Sverige har denna skenprogressiva och i grunden konservativa filosofi en av sina främsta företrädare i den nye Volvochefen Pehr G. Gyllenhammar.

[…]

Kapplöpningen om Afrika är avslutad. Imperialismen måste finna nya kontinenter att erövra. Rymden är en. Framtiden en annan.

Imperialismen är på offensiven för att erövra sin sjunde kontinent. I den offensiven är framtidsforskningen ett vapen.

Frmatidsforskningens framtid stod ett tag och vägde; under några år fanns det en strid om framtidsforskningen.

  1. “Framtiden är inte längre en ‘oförutsedd händelse'”, Veckans affärer 29 maj 1969 []
  2. Att studera framtiden : betänkande. Statens offentliga utredningar, 0375-250X. Stockholm: Liber/Allmänna förl., 1986, 17ff. []
  3. Annerstedt, Jan, och Lars Dencik. ”Koloniseringen av framtiden”. Ord & bild 1971, nr 6: 412–25. []
Det här inlägget postades i Framtid och har märkts med etiketterna , , , , , , . Bokmärk permalänken.

En kommentar till Den andra framtiden

  1. Pingback: Framtidsforskning i ett tomrum : Blind Höna

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *