Jag bläddrade igenom ett par publikationer med information om högskole- och universitetsutbildning från mitten av 1980-talet, utgivna av SACO/SR. Framförallt innehåller de vederhäftig information om arbetsmarknad och försiktiga framtidsspaningar om diverse akademikeryrken. Men här finns även köpt reklamplats för flera av landets lärosäten. Vissa (Lunds och Göteborgs universitet, till exempel) finns inte med alls. Andra har ett något skall vi säga sparsmakat tilltal: de här utbildningarna finns. Punkt.
Reklam för datautbildningar vid Uppsala universitet, 1985.
Andra säljer in naturvetenskapliga utbildningar – hallå! vi riktar oss till både ”[t]jejer och killar !” – med ett något ängsligt påstående om att ”Namnet på en linje säger inte allt. Bakom döljer sig många intressanta ämnen och inriktningar.”
Reklam för naturvetenskap vid Uppsala universitet, 1985.
Andra högskolor försöker sälja in lärosätets placering i Sverige och att där minsann finns ett fritids- och friluftsliv med ”tempererade bassänger” och annat.
Reklam för Högskolan i Sundsvall/Härnösand, 1985.
Det här arkivfyndet visar på en förhistoria till det vi lever med idag. Jag har vid några tillfällen tidigare (här och här, till exempel) berört fenomenet med lärosätens köpta reklamplatser och varumärkesbyggande. Är det verkligen förenligt med god förvaltningspraxis att statliga myndigheter, som ju lärosätena är, köper reklamplatser? Vad kostar det per år? Hur många lektorer eller doktorander kunde ha anställts för att fylla kärnverksamhetens uppgifter inom forskning och undervisning istället för att köpa kommersiell reklamplats?
Nåväl. Här har vi åtminstone några tidiga exempel på att försöka locka till sig studenter med köpta reklamplatser.