Långsiktighet och solaktivitet

Det är en solig lördagsförmiddag i Lund, jag bär ut ett av mina teleskop på balkongen och riktar det solfilterförsedda 90mm Maksutovteleskopet mot solen och börjar räkna solfläckar. 18 fläckar fördelade på fem grupper får jag det till; lite mer än de senaste observationerna men ändå ganska låg aktivitet med tanke på att vi ligger nära maximum i den här solfläckscykeln (som inträffade förra året).

Det internationella solfläckstalet sedan 1700. (Data från SILSO.)  Den innevarande solcykeln är den svagaste sedan mellankrigstiden.

Det internationella solfläckstalet sedan 1700. (Data från SILSO.) Den innevarande solcykeln är den svagaste sedan mellankrigstiden.


Själva observationen tar fem minuter, jag bär in teleskopet och rapporterar in mitt resultat till två databaser. Den ena, SVO, är en svensk amatörastronomisk databas, den andra, SILSO, är ett Brysselbaserat datacentrum för solfläckar som ansvarar för att samla in, analysera och tillhandahålla det officiella internationella solfläckstalet. Mitt lilla teleskop, som jag bär ut på balkongen eller i trädgården, är en av omkring 100 stationer världen över som rapporterar in solfläckar dit, några är professionella observatorier, några är amatörastronomer som jag själv.

Hittills idag (det är nu lunchdags) har det trillat in solfläcksobservationer från hela världen. Förutom jag själv har amatörastronomer från Storbritannien, Rumänien, Belgien, Slovakien och Varberg (Thomas Karlsson) rapporterat in solfläcksdata till datacentret i Bryssel. Ungefär lika många professionella observatorier har varit aktiva denna lördagsförmiddag: ett observatorium vid en lärarhögskola i Bisuschio (närheten av Milano), astronomiska observatoriet vid Istanbuls universitet, ett observatorium vid universitetet i Kandilli (Turkiet, nära Svarta Havet), observatoriet i Locarno, (Schweiz, vid Lago Maggiore), Uccle (Belgiens kungl. observatorium) och observatoriet i Manila, Filippinerna har än så länge rapporterat dagens observationer.

Vi använder alla en relativt enkel observationsteknik, vi räknar fläckar och tecknar av solytan med visuella observationer genom små teleskop; klassiska astronomiska observationstekniker använda i vår tid av rymdbaserade observatorier, digitala kameror kopplade till jätteteleskop: vad är poängen med det? Om man skall kunna följa solens aktivitet under lång tid och jämföra dagens aktivitet med antalet solfläckar under 1700, 1800 och 1900-talen måste man förstås använda jämförbara tekniker. Och antalet solfläckar är en ganska god indikator på solaktiviteten. Även med ett amatörteleskop inköpt för några tusenlappar kan man alltså bidra till skapandet av en vetenskapligt relevant dataserie som används hundratals gånger per år av forskare i klimatologi, geofysik, astronomi. Det primära är noggrannhet, uthållighet och långsiktighet, dygder som uppbärs av vissa typer av amatörastronomer.

I en artikel i Nature lyfter Brian Owens fram långsiktiga empiriska observationsprojekt. Solfläcksstatistik är ett av dessa projekt som verkar i en annan tidsskala än den vanliga. Det är en vetenskapligt relevant aktivitet som passar amatörastronomer extra väl, okänsliga som vi är för forskningspolitiska konjunkturer, den utbredda kortsiktigheten i dagens projektdrivna forskarvärld, universitetsledningars fäbless för att lägga ner institutioner och vetenskapliga moden som kommer och går.

Det här inlägget postades i astronomi och har märkts med etiketterna , , , , . Bokmärk permalänken.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *