Det perfekta tomrummet

Olof kommenterar en nyhetsartikel av Colin Macilwain i Nature med att här, i artikelns frammanande av en motsättning mellan naturvetare och teknologer, ligger ”[t]he real science wars”.

Det kanske ligger något i det. På liknande sätt har jag länge tyckt att en strikt gränsdragning och motsättning mellan naturvetare och humanister ibland känns artificiell, när det kanske i själva verket är så att naturvetare och humanister ligger relativt sett ganska nära varandra i vetenskapssyn. En C.P. Snow för det tjugoförsta århundradet hade inte ställt naturvetenskap mot humaniora.

Artikeln i Nature pekar på att den forskningspolitiska legeringen naturvetenskap-ingenjörskonst som länge varit för handen kan komma att krackelera om det blir för stora nedskärningar. Texten behandlar brittiskt akademiskt liv, som förstås under den senaste tiden levt under det Damoklessvärd som regeringen Camerons besparingar utgör.

Men motsvarande potential för en ökande motsättning mellan naturvetenskap och teknik behöver inte bara uppstå i länder med skenande statsskuld och storskaliga sparpaket på nationell nivå. Forskningspolitik kan efter autonomireformen och en del andra förändringar bli något mer lokal till sin karaktär, som Mats så klokt observerade vid ett av våra intressanta seminarier nyligen.

Ponera att ett universitet börjar göra större omfördelningar mellan fakulteterna. Vad skulle hända då? Skulle vi få ett slags lokal variant av de ökande motsättningar mellan naturvetenskap och teknik som Macilwain ser på nationell nivå? Och hur skulle stämningarna bli inom de fakulteter som fick det otacksamma arbetet att genomföra besparingarna?

Michèle Lamont har nyligen publicerat en bok om arbetet inom kommittéer som beslutar om forskningsanslag: How professors think: Inside the curious world of academic judgment.

En recension av boken tar bland annat upp det lite paradoxala faktumet att besluten ”are based on little information. It is thought unfair to pay too much attention to track records. (All proposals are born equal.)”¹ Det här tycker jag var lite intressant. Visst, det är paradoxalt: man borde ta reda på, kan tyckas, om den som söker anslag har en framgångsrik track record. Å andra sidan tycker jag det är något uppfriskande det här med att man faktiskt, i varje fall i de mångvetenskapliga kommittéer Lamont studerat, kan ge anslag till en innovativ ansökan från någon som inte har gjort så mycket, framför någon som redan gjort en massa.

Lamont har, parentetiskt sagt, en del annat intressant på gång. Här på Forskningspolitiska institutet har några av oss en tid diskuterat det här med att studera samhällsvetenskap och humaniora ur ett forskningspolitiskt/vetenskapssociologiskt/vetenskapshistoriskt perspektiv (och Anna Tunlid hade ett bra konferensbidrag på temat förra året). Lamont är inne på ett liknande spår, och kontrasterar STS-fältets många studier av naturvetenskap och teknik med den relativa bristen på motsvarande sociologiska och historiska perspektiv på humaniora och samhällsvetenskap:

Over the past quarter century, the interdisciplinary field of science studies has grown enormously as scholars have examined the physical and biological sciences through a variety of social and historical lenses. By contrast, the social study of the intellectual fields that comprise the social sciences and the humanities remains underdeveloped. Although a large number of scholars are interested in the social dimensions of knowledge production in the social sciences and are engaged in both theory building and empirical research in the area, their ideas and findings have yet to be interlinked and brought into dialogue with one another. As a result, there is little coherent understanding of the processes of knowledge production, organization, and distribution in these fields.

1. Adam Kuper, ”Great grants”, TLS 18 september, s 25. [↩]