Jag sitter och läser Lawrence Badashs bok om nuclear winter. En sak som Badash tar upp är disciplinfrågan. Det är, skriver han, en i breda kretsar accepterad åsikt att spännande forskning ibland uppstår när discipliner befruktar varandra och så ger han exempel som geofysik, biokemi, astrofysik och molekylärbiologi. Han pekar även på att den disciplinära matrisen för vetenskaperna verkar i motsatt riktning; forskare identifierar sig ofta med specialiserade subdiscipliner (här hade Badash kunnat göra en lite tyngre poäng genom att anknyta till exempelvis till Peter Galisons begrepp utbyteszoner och den subdisciplinära identiteten hos forskare) och det kan gå ganska länge innan ”a serendipitous event or a person with unusual breadth of interest recognizes some connections, and a ‘hybrid science’ develops.” (s 19f.)
Man kan fundera över vilka slags personer eller vilka slags ”serendipitous events” som kan vara aktuella i framväxten av olika mångvetenskapliga områden.
Det här perspektivet har jag även tittat lite på i mitt arbete med astrobiologins framväxt, som jag gör i ett projekt vid Pufendorfinstitutet. Astrobiologin, precis som nuclear winter, utgör en mångdisciplinär hybridvetenskap där det åtminstone periodvis funnits en spänning mellan inomdisciplinär traditionell kvalitetskontroll och spännande möjligheter som öppnats upp mellan disciplinerna. Ett ”serendipitous event” som spelade en viktig roll för den tidiga astrobiologin var, menar Strick i sin studie av den tidiga astrobiologin, bildandet av NASA och de resurser som tidigt tillfördes astrobiologin; detta öppnade upp ett slags frizon som kunde finansiera forskning som inte fick utrymme i de normala NSF-kanalerna.
Jag kommer få tillfälle till att återkomma till frågan om mångvetenskapliga miljöer under hösten; jag deltar i ledarskapsprogrammet AKKA IV här vid Lunds universitet, och ämnet för det projektarbete jag arbetar med tillsammans med några kollegor är frågan om akademiskt ledarskap i mångvetenskapliga miljöer.
Jag har skrivit om ett par böcker: en recension av Olle Edqvist, Gränslös forskning: Om internationaliseringen av svensk forskning (Nora: Nya Doxa, 2009) (preprint) kommer att tryckas i Populär astronomi, en recension av Klaus Staubermann, Astronomers at Work: A Study of the Replicability of 19th Century Astronomical Practice (Acta Historica Astronomiae, vol 32), (Frankfurt am Main: Verlag Harri Deutsch, 2007) (preprint) kommer att tryckas i Journal for the history of astronomy.
Böckerna representerar helt olika subkulturer inom det fält jag arbetar: ett detaljerat studium och till och med en laborativ rekonstruktion av några specifika vetenskapliga praktiker handlar den ena om, den andra rör sig över större områden i sitt greppande av förändringar av det svenska forskningspolitiska landskapet, särskilt då dess internationalisering. Men bägge de litteraturer de representerar är viktiga, tycker jag. Och i och för sig möts Edqvists och Staubermanns böcker, hur olika de bägge ansatserna än är, i en insikt om hur betydelsefulla instrumentering och vetenskapliga faciliteter är för förståelsen av vetenskapens utveckling.
måndag, november 24, 2008
Har precis hanterat korrektur till min nästa publikation. Vad uppsatsen handlar om? Tja, ni otåliga fans av svensk efterkrigstida vetenskapshistoria får hålla er till tåls en tid till, men visst hum om innehållet får man kanske av den namnlista som förlaget ville ha som bas för att göra personregistret:
Yngve Öhman
William Gibson
Donald Menzel
Peter Galison
Susan Star
James Griesemer
Svante Lindqvist
Fernand Braudel
Karl Hufbauer
Leo Goldberg
Walter Orr Roberts
J.W. Evans
A.B. Severny
K.O. Kiepenheuer
Gerard Kuiper
Ronald Doel
Bertil Lindblad
Axel Munthe
Bernard Lyot
Carl Sagan
Kerstin Fredga
Jan Olof Stenflo
Bertil Anders Lindblad
Hannes Alfvén
Fredrik Engström
Bo Rydgren
Per Carlqvist
Lennart Dahlmark
Bertil Agdur
Gunnar Pleijel
Lars Block
Vilhelm Carlheim-Gyllensköld
Henrik Lundstedt
Joan Fujimura
Homi K. Bhabha
Terry Shinn
Bernward Joerges
George Ellery Hale
Den enda anledningen de senaste åren till varför man ska ha en dagstidning har ju varit kultursidorna; nyheter får man överallt, vår värld är bemängd med newssmog, överallt når oss nyhetsbitar. Men verktygen för den egna lilla omvärldsbevakningen hämtades via kultursidorna – här fanns analysen, här fanns bokrecensionerna, här fanns tankarna. Mängden facklitteratur som recenserades tycktes dock minska allt mer. Estetiken regerade sedan länge på kultursidorna, minsta diktdebut skulle pliktskyldigast diskuteras samtidigt som relevant ny facklitteratur inom historia, sociologi, teknikhistoria, forskningspolitik och science studies knappast syntes till – de svenska kultursidorna var mer Dan Andersson än Marc Andreessen, mer Jan Guillou än Peter Galison. När sedan nöjesvågen svepte in på kultursidorna blev de än mindre användbara för att förstå samhällets förändringar. Man kallade dem kultursidor men begreppet ”kultur” var väldigt snävt definierat.
Så trädde då äntligen de nya aktörerna in på arenan. Dagens forskning och Axess heter de. Massor av bokrecensioner av intressant facklitteratur i bägge fallen. Lite längre texter i övrigt i Axess, lite kortare och mer nyhetsbetonade i Dagens forskning.
Prenumerera!
Länkar:
Dagens forskning
Axess