Jag läste Joseph Masco, ”Bad Weather: On Planetary Crisis”, Social Studies of Science 40 (2010), 7-40.
Hur går det till när ett krismedvetande som innefattar hela vår planet uppstår? Det är frågeställningen för Joseph Masco i den här vittomfattande uppsaten.
Masco försöker öka förståelsen för vår tids stora klimatproblem genom att jämföra det med ett annat hot som verkade på planetär skala, kärnvapenhotet. Uppsatsen bygger till stor del på annan forskning och är ett exempel på att det börjar komma så mycket forskning nu om efterkrigstidens vetenskapshistoria att man kan bygga synteser på mesoskala som är väl grundade i modern vetenskapshistorisk forskning. (En kommande bok av Jon Agar är ett ytterligare tecken på detta.)
Texten greppar ett halvt sekel genom tre nedslag: 1953 (egentligen: större delen av 1950-talet), 1983, 2003. Inledningsvis handlar det om utvecklingen av kärnvapen och kunskap förknippad med dem. De 215 kärnvapenprovsprängningar som USA genomförde ovan mark eller i haven mellan 1945 och 1962 ”produced a vast range of environmental effects that transformed both the globe and the earth sciences”, skriver Masco (12). Provsprängningarna visade sig ha ett Janusansikte: de var ekologiska problem men sådde även frön för ett kommande miljökrismedvetande vars fundament är en geovetenskap som omdanades till följd av det kalla kriget. Kunskaper om vår planet sedd som system är i viss utsträckning en skapelse av det kalla krigets militära logik. Bland annat förändrades geovetenskaperna tack vare rejält tilltagna penningströmmar (vilket ju inte är något nytt resultat utan snarare ett slags konsensus bland de forskare som studerar geovetenskaperna under efterkrigstiden). Masco ger ett antal exempel på detta, några rör meteorologi och klimatologi, biologiska och medicinska effekter av strålning, oceanografi. Vad som intresserar mig, eftersom jag av och till håller på en del med det kalla krigets solär-terrestra fysik och norrskensforskning, är bland annat det han skriver om provsprängningarna i serien Hardtack, där USA detonerade kärnvapen högt upp i atmosfären och därmed skapade ett artificiellt norrsken. Provsprängningarna på höga höjder störde ut radiokommunikation och fenomenet med EMP, en elektromagnetisk puls, i samband med kärnvapen kunde studeras. (Efter Hardtack fortsatte sedan höghöjdstesterna med den hemliga serien Argus.)
Uppsatsens mittenparti behandlar nuclear winter i termer av en ”pacifistisk” teori, mobiliserad för att reducera kärnvapenarsenaler och på ett grundläggande vis förändra tankarna på att ett kärnvapenkrig var möjligt att vinna; klimatförändringar som argument för kärnvapennedrustning (19). Förespråkarna för nuclear winter publicerade sig inte bara i Science utan även i massmedier med Carl Sagan som huvudsaklig talesman, och man undrar lite över hur framgångsrik man var när det gällde att förändra det kalla krigets säkerhetstänkande från ett fokus på nationalstaten till planeten. Att nuclear winter var en idé som färdades långt är emellertid tydligt; jag har varit inne på frågan tidigare.1
Avslutningsvis diskuteras global uppvärmning, framför allt hur denna framställts på film men även hur Pentagon hanterat frågan. Det amerikanska försvarsdepartementet lät två framtidsforskare skriva en rapport om hur nationens säkerhetspolitik påverkades av klimatförändringarna; Peter Schwartz och Doug Randall publicerade denna 2003 och pekade där ut bland annat klimatdrivna konflikter i takt med att energi, mat och råvaror blir mer eftertraktade. Världen år 2020 är en mer osäker värld.
Sammanfattningsvis är artikeln lite väl spretig – jag har långt ifrån diskuterat allt vad den innehåller – men den kanske ändå har ett slags poäng när den försöker mejsla fram
two different concepts of planetary threat, one focused increasingly on issues of global environment and the cumulative effects of industrial civilization, while the other continued to focus on how nature could be militarized for the benefit of the US national security state. (17)
Det gör den emellertid på ett lite väl vindlande vis.
- ”’Människoartens utplåning kan inte uteslutas’: om en hotad planet” i Gunnar Broberg, Jonas Hansson, Elisabeth Mansén eds., Filosofiska citat: Festskrift till Svante Nordin (Stockholm: Atlantis, 2006). Här finns en manusversion (pdf) [↩]
