Lumalampans labb

Lumalampan Aktiebolag var en stor arbetsgivare, med 1350 anställda vid århundradets mitt. Startat av Kooperativa Förbundet, KF, 1930 för att konkurrera med en kartell av glödlampstillverkare som höll priset för glödlampor artificiellt högt, lyckades man snart få ner priset på glödlampor; en standardlampa som kostat 1:35 kronor kostade 1931 85 öre, även hos kartellen som nu fick spela mot en konkurrent på marknaden för en produkt som var viktig för ett svenskt samhälle som växte och elektrifierades.

Produktionen av glödlampor från ax till limpa var en icke-trivial verksamhet utan byggde på tekniskt avancerad produktion, utveckling i industrilaboriemiljö med akademisk personal, kvalitetskontroll; en snilleindustri. Men till skillnad från SKF, LM Ericsson, Electrolux som var privatägda var det här ett företag inom KF, varför man kan laborera med etiketten kooperativ snilleindustri som kategorisering av Lumalampan. Å andra sidan kanske skillnaden mellan privatägd och kooperativ snilleindustri inte skall överdrivas, givet de täta band som ofta fanns mellan stat och privatägt tekniskt avancerat företagande (Vattenfall och ASEA, LM Ericsson och Televerket, Bofors och SAAB och Flygvapnet/FOA/Flygförvaltningen/Armétygförvaltningen med mera) som präglar svenskt nittonhundratal, något som Mats Fridlund fångat i begreppet utvecklingspar.

Tillverkningen av glödtrådarna var en komplicerad process, som krävde hög kunskap om metallbearbetning, vilket visas i Lumalampans film ”Från Volfram-malm till Luma-tråd” från 1946.

Vid företagets laboratorieavdelning, som omfattade åtta olika laboratorier, arbetade omkring 25 personer i mitten av 1950-talet. En artikel i företagstidningen berättar om en del av företaget som sysslade med att

följa den tekniska och vetenskapliga utvecklingen inom Lumas intressesfär […] Olika beskrivna rön och metoder provas sedan på Lab. Är de användbara, söker vi ”lägga dem till rätta” för just Lumas behov och göra förbättringar. Dylikt arbete ger upphov till nya uppslag och idéer, och så går den egna utvecklingen framåt. […] Speciell hänsyn tages givetvis till de önskningar och uppdrag, som kommer från KF och från olika myndigheter eller vetenskapliga institutioner med vilka Lab av naturliga skäl ofta tjänstgör som kontaktorgan. […] Man kan peka på olika elektroniska och optiska mätinstrument. Våra fotometrar bygger vi ju själva, och mätinstrumenten för volt, ampére, ohm och watt m m kontrolleras på Lab, så att våra lampor stämplas rätt och håller måttet. På Lab förvaras och övervakas ljusnormalerna, som för oss fyller samma ändamål som rikslikarna i Mynt- och Justeringsverket. Med dessa normaler jämföres sedan ljusflödena från lamporna i produktionen.¹

Det finns alltså ett slags utbyteszon – för att tala galisonska – mellan den tekniskt avancerade belysningstekniska verksamheten på Luma och astronomerna på Stockholms observatorium. Som nämnts i en tidigare bloggpost samarbetade Lumafysikern Gösta Siljeholm och hans kollega Folke Lindgren med Kerstin Fredga och Yngve Öhman. Deras kunnande om de fysikaliska egenskaperna för extremt tunna volframtrådar och i uppmätning av optiska filters transmissionskurvor var användbara för astronomerna och ingick alltså i en del av det experimentella system som byggdes upp för att studera astronomiska objekt.

1. ”Glimtar från Lumas lab”, Lumabladet nr 3 1957, s 10-13. [↩]