Min kvällslektyr just nu är Andy Becketts personliga och mycket läsvärda tolkning av 1970-talet, When the Lights Went Out: Britain in the Seventies. Det är en bok där politikerna spelar alla huvudrollerna och de flesta birollerna, medan Sex Pistols, Brian Eno och de utsvängda jeansen är statister, om ens det. (Åtminstone 200 sidor in i boken och jag har ingen anledning att tro att det kommer ändra sig så mycket.)

Läsningen av Beckett får mig att fundera lite över hur våra tolkningar av historien påverkas av något så pass grundläggande som vilken typ av personer vi söker upp: vems brevsamlingar är det vi beställer fram på arkiven, vem är det vi intervjuar, vilka organisationers årsberättelser är det vi går igenom?

Melissa Smith menar att forskningen om brittiskt civilförsvar under det kalla kriget med få undantag hittills handlat om fel personer: allt för mycket analys av högnivåpolitik, allt för lite kartläggningar av den expertis som verkade i systemet.

Och det här tycks ha varit ett expertistungt område. Smith skriver om Home Office Scientific Advisers’ Branch, en del av den brittiska statsapparaten som organiserade expertrådgivare inom civilförsvaret. Med akademiska bakgrunder inom diverse naturvetenskapliga discipliner, bedrev de forskning och utarbetade beslutsunderlag för beslutsprocessen. De påverkade policyprocessen mer än vad som kommit fram i tidigare forskning, menar Smith. Experter levererar inte bara neutralt stoff för policymakers utan spelar en aktiv roll för utvecklingen av policy och planeringsbeslut på flera nivåer, är en av slutsatserna i uppsatsen, som anknyter till den ”expertstat” som David Edgerton har talat om i sin forskning.

Experterna frameade – som det heter på samhällsvetenskaplig svengelska – helt enkelt delar av civilförsvarspolitiken, och skall därför inte bara skrivas ut ur historien som några killar som står och smeker sina räknestickor i ett hörn samtidigt som den väsentliga politiken pågår någon annanstans. De val som experterna gjorde påverkade de ramar inom vilka policymakers och politiker hade att verka i.

Det är väl lite det här perspektivet jag saknar i Becketts When the Lights Went Out. Men ingen bok kan rymma allt.

Det känns som om man stångas med disciplinernas goda och mindre goda sidor mest hela tiden när man funderar över universitetslivet; bra då att läsa såna som Hacking.

[via Alice Bell.]

Relaterat: Abraham Loeb, ”Taking ”The Road Not Taken”: On the Benefits of Diversifying Your Academic Portfolio”, ett snabbläst paper om vikten av att följa akademiska moden, men att inte göra det slaviskt.

[via The Event Horizon.]

Detta gör dess arkeologi svagare på den politiska arenan. Hade den amerikanska krigsmakten krigat vid pyramiderna, Parthenon eller Pompeji hade förmodligen förstörelsen av kulturskatterna blivit något mindre, menar Zimansky.

Fan tro’t.

(Parentetiskt sagt är det lite intressant det här med modern krigföring och arkeologi. Borde finnas något skrivet om det.)

Populärvetenskap och rapportering om vetenskap i media kan påverka samhälleligt utrymme och resurstilldelning till vetenskapliga discipliner, projekt och infrastruktursatsningar, det vet vi sedan länge.² Zimansky och Rothfield tar upp det i dess kanske mer extrema form: här blir kulturell och medial visibilitet en fråga om själva existensen, om det vetenskapliga källmaterialets överlevnad.

1. Paul Zimansky, ”The stuff”, TLS 25 juni 2010.
2. Se den här uppsatsen och femtioelva andra studier.

Hans invändning mot kultursidorna, att det är fel recensenter som skriver om facklitteratur, är emellertid inte det största problemet. Än värre är att så få fackböcker recenseras över huvud taget. Det publiceras mängder med fackböcker som aldrig recenseras, trots att de skulle kunna bidra till det offentliga samtalets förståelse av kultur och samhälle och dessutom ställa under debatt de frågeställningar och problem som universiteten och forskarna sysslar med.

Man kan fråga sig varför det är så.

En faktor är att artiklarna på svenska dagstidningars kultursidor tycks sitta trångt, rent fysiskt; tabloidformat istället för broadsheet, gärna med någon stor bild som fyller ut sidan: det blir inte mycket utrymme över till själva texten.

En annan orsak kan kanske spåras i att kulturredaktörer av hävd hämtats ur litteraturvetarnas kretsar. Om landets kulturredaktörer sedan länge regelmässigt disputerat i låt säga historia, idéhistoria eller sociologi istället för litteraturvetenskap, hade månne facklitteraturen fått ta mer plats då, på bekostnad av det utrymme som ägnas recensioner av skönlitteratur (och forskning om skönlitteratur)?

Kanske beror kultursidornas medialogik på att redaktörerna tror att man skrämmer bort den tidningsläsande allmänheten om kultursidorna lite mer liknade TLS eller för den delen Svenskans Understreckare.

Jag vet inte, någon presshistoriker får väl reda ut det hela.

I vilket fall menar jag att det finns mängder med relevant och intressant facklitteratur på svenska men också på andra språk som aldrig syns på våra kultursidor. Kultursidorna har därför självmant valt att delvis marginalisera sig och delar av det intellektuella och intressanta samtalet sker istället på andra ställen.

I sina brev vid 1880-talets mitt till Nils Dunér, kollegan verksam hemma i Sverige, kunde Bernhard Hasselberg inte vara tydligare: det kejserliga observatoriet i Pulkovo där han var verksam var rena himmelriket för en astrofysiker. Resurserna var helt enkelt så mycket större där.

Hasselberg var inte den ende astronomen som prisade Pulkovo. Därmed hade ett av målen med Pulkovo uppnåtts – observatoriet, grundat 1839, skulle skänka prestige i utlandet för ett Ryssland vars ledning ville att landet framstod som vetenskapligt och tekniskt framstående. Den här PR-aspekten på Pulkovo är en av de saker som Werrett tar upp i sin intressanta uppsats om observatoriets historia. Han anknyter till andra historiker som diskuterat rysk kultur i termer av teater och modeller, från prins Potemkins byar på Krim på 1780-talet och framåt. Observatoriet placerades i anslutning till tsarens sommarresidens Tsarskoe Selo och kunde därmed visas upp för utländska dignitärer, det kunde ingå i den teatrala hovkultur som försiggick där. Det visades upp för utländska besökare, både dignitärer och astronomer.

Men Warret ser inte enbart Pulkovos historia genom något slags hovkulturell, symbolisk lins. Likt flera andra uppsatser i den här läsvärda antologin placerar han observatoriet som en viktig nod i långa nätverk av makt, kontroll och övervakning. Landet såg sig sedan Peter den Stores dagar som en välordnad polisstat (”similar to Prussia or Sweden”, som Werrett skriver … (s 37)), vilket även gällde hundratalet år senare: militärism, polismakt och centralism var bärande beståndsdelar i Nicholas I minst sagt reaktionära program. Den ortodoxa kyrkan styrdes av en överste. Samma år som tsaren tillträdde inrättade han en hemlig polis, och hans utbildningsminister, Uvarov, hade valspråket ”Ortodoxi, autokrati, nationalitet”. Till yttermera visso var själva landets läge inte självklart och därmed en fråga för maktutövning. Det handlar här om ett territorium som förändras under 1800-talet; Rysslands gränser var under ständig förändring.

Att det kejserliga observatoriet med sina precisionsmätningar och territoriella övervakningstekniker spelade roller som inte enbart var symbolhandlingar avsedda att visas upp för utlänningar, utan även kunde bidra med att bringa ordning på imperiet var då kanske inte så konstigt. Man deltog i uppmätningar av landet, man utildade officerarna vid Generalstaben och Topografiska kåren i geodetiska mättekniker.

Pulkovo var verkligen imperiets observatorium.

En epilog till observatoriets historia som Werrett inte går in på är vad som hände under och efter det andra världskriget. Pulkovoobservatoriets stora och stolta byggnader mosades sönder och samman under belägringen av Leningrad. De ryska vetenskapshistorikerna Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov visade i en intressant uppsats häromåret hur ett beslut togs väldigt tidigt att återuppbygga observatoriet, redan innan kriget var slut; stor nöd rådde i Leningrad, men man beslöt ändå att återuppbygga observatoriet.¹

Man återanvände originalritningarna från 1830-talet. Återuppbyggnaden skedde under ledning av arkitekten Alexander Shchusev, som bland annat ritade Lenins mausoleum, Hotel Moskva och ombyggnaden av KGB:s högkvarter vid Lubjankatorget. Gurshtein och Ivanov visar, med stöd i ryskt arkivmaterial, att det knappast var vetenskapliga frågor som låg bakom rekonstruktionen, utan snarare ett slags politiska symbolvärden som liknade de som var för handen 1830, när tsaren satte igång processen som gav Ryssland Pulkovo.

Poängen, som Werrett nog borde gjort i uppsatsen, är alltså att de symboliska funktionerna för Pulkovo levde vidare in under 1900-talet och Sovjettiden. För Stalin likväl som för Nicholas I var det viktigt att visa upp satsningar på storskaliga naturvetenskapliga installationer. Därmed säger oss Pulkovos historia även något om symbolvärdet för naturvetenskap under Sovjetepoken.

1. Alexander Gurshtein och Constantin Ivanov, ”Science Feasts While the Public Starves: A Note on the Reconstruction of the Pulkovo Observatory after World War II”, Journal for the History of Astronomy vol 26 (1995), 363-368.

Observatoriet vid Collegio Romano var i mitten av 1800-talet en förhållandevis avancerad astrofysikalisk forskningsanläggning. Här bedrevs pionjärarbeten inom stellarspektroskopi, solforskning och geofysik. Inom astrofysiken var observatoriet och dess ledare Angelo Secchi något av en pionjär. Den höga kvaliteten på observatoriets verksamhet inom den framväxande astrofysiken, trots att man verkade under en påve vars kulturpolitik beskrivits som reaktionär, tolkar Mazzotti som allt annat än en slump. Istället, hävdar han, fanns det kopplingar: Pius IX regim (1846-1878) var motståndare till demokrati, yttrandefrihet, liberalism, samtidigt som den förespråkade en teknovetenskaplig modernisering. Regimen inrättade telegraflinjer, standardiserade tideräkningen och byggde järnvägar, och Mazzotti beskriver observatoriet som en nyckelspelare i dessa moderniseringsprojekt. Secchi var påvens rådgivare i naturvetenskapliga frågeställningar; vetenskapen och tekningen användes för att bryta kyrkostatens diplomatiska och kulturella isolering. Påven ville åter blåsa liv i Jesuiternas vetenskapliga tradition och man plockade bort Galileos verk från listan över förbjudna verk.

Vetenskapsteoretiskt höll Secchi på vad han kallade en ”sund experimentalism”. Han såg i naturen ett slags enhetsfysik; fenomen av olika slag reducerades till rörelse hos materia och eter, vilka låg bakom ljus, elektricitet, magnetism och så vidare. Naturlagarna var dock inte givna av materien i sig, de var snarare kontingenta, och det faktum att världsmaskinen fungerade visade för Secchi att det fanns en ordnande tanke bakom allt ihop: ”existing physical laws depended on the infinite freedom of the creator”, skriver Mazzotti.

Det rådde för Secchi och den politiska påvemakt som stödde hans vetenskapliga projekt ingen motsättning mellan tekniska och vetenskapliga framsteg och andliga, religiösa värden. Därvidlag liknade han en del andra europeiska vetenskapsmän vid 1800-talets mitt.

Boistel diskuterar användningen av astronomi i fransk sjöfartshistoria. Precis som (det kanske mer kända exemplet) Greenwichobservatoriet, grundades observatoriet i Paris på 1600-talet med ett klart uttalat syfte: att bidra till att lösa navigationsproblematiken. Uppsatsen följer sedan en rad åtgärder i franskt 1700- och 1800-tal avsedda att förbättra navigationen: mer eller mindre framgångsrika försök att distribuera tid (tidkulor, synkronisering av skeppskronometrar), astronomididaktik kontra metodutveckling (skall man försöka förenkla de komplicerade matematiska metoderna eller skall kaptenerna lära sig mer matematik?), nätverk av navigationsobservatorier i franska hamnar som stöd för sjöfarten, statliga utbildningsprogram som startas av reformsinnade politiker för att sedan läggas ned av andra politiker. Och så vidare.

I Paris grundades ett observatorium 1875 tillhörande Bureau des Longitudes avsett att lära upp sjöfarare inom navigationskonst, tillsammans med elektrisk telegrafi, meteorologi, fotografi, geomagnetism, geofysik och så vidare. Författaren hade gärna fått uppehålla sig lite mer vid detta exempel på försöken att få ihop den relativt avancerade astronomin med dess avnämare; spridningen av den astronomiska navigationskonsten var bokstavligt talat en fråga om liv och död, och de många försöken att få till stånd en spridning av navigationskunskaper bland sjöbefäl och andra involverade i sjöfarten blir till en berättelse om svårigheterna i naturvetenskaplig didaktik.

Jag läser den här uppsatsen som en studie i svårigheterna att implementera avancerad naturvetenskaplig och teknisk kunskap och praktiker. Det gick att bestämma longituden från mitten av 1700-talet. Det är värt att notera att Boistel dock inte menar Harrisons kronometermetod, som på grund av diverse tekniska skäl inte började användas i fransk navigation förrän mot slutet av 1800-talet. Istället användes astronomiska metoder, bland annat den måndistansmetod som Jean-Charles de Borda hade utvecklat. Dessa krävde dock astronomiska observationer (från ett ostadigt fartygsdäck) med efterföljande kalkyler av hög matematisk halt (eller åtminstone tragiskt tröttande omfång) – ”det är omöjligt … lika svårt som att greppa månen med våra händer” var omdömet om Bordas måndistansmetod som levererades av några kaptener i handelsflottan i en rapport 1787.

Metoderna krävde långa kedjor av standardiserade och kalibrerade instrument, skickliga människor (och intresserade! – en del professorer höll hellre på med stellarspektroskopi än att hålla reda på stadens och hamnens klockor, något som de egentligen var satta att göra) på en mängd nivåer från professorsstolarna vid observatorierna till kaptenskajutorna på hundratals civila och militära fartyg, ett nätverk av astronomiska kunskaper och färdigheter som sträckte sig från ett avancerat parisiskt centrum till alla delar av det stora system som utgjordes av fransk kommunikation till sjöss. Att få denna sociotekniska ensemble att spela i takt var inte det lättaste, inte ens i det förhållandevis centralistiska franska 1800-talet och trots att tekniken i fråga ansågs viktig för nationen.

När Boistel mot slutet av uppsatsen sammanfattar läget i det sena 1800-talets navigation talar han om det i termer av misslyckande och behovet av metodologisk reform. Det jag bär med mig från den här uppsatsen är att den beskriver ännu ett exempel på problemen med att implementera avancerade tekniska och naturvetenskapliga metoder. Det är något som ibland förtjänar att påpekas även i vår tid; det primära är ibland inte uppfinningen, den naturvetenskapliga kunskapen eller den tekniska artefakten i sig utan svårigheterna att implementera denna. Det tar ibland tid att få avancerad teknik i bruk. Något som ibland underskattas av en teknik- och innovationspolitik när den snarare drivs av utopism än av kunskaper i hur teknik fungerar ute i den samhälleliga verkligheten.

Staley diskuterar relationer mellan fysik och astronomi i det sena 1800-talets USA genom några fysiker, framför andra Michelson. Han beskriver ett förhållande omvänt det som var för handen låt säga vid mitten av 1900-talet: då, under andra hälften av 1800-talet, var astronomin större än fysiken i USA. Storskalig instrumentering började byggas i landet, dels i form av en veritabel boom i observatorier vid diverse colleges, dels i form av några extremt stora filantropifinansierade observatorier med världens största instrument: Lick (pengar från fastighetsaffärer), Yerkes (järnvägsmagnat), Mt Wilson (Carnegiestiftelsen). Amerikanska astronomer var tidigt ute med att delta i den framväxande ”nya astronomin”, astrofysiken, som kom att förändra innehållet och praktiken i denna den äldsta av vetenskaper.

Det var därmed till astronomin, en betydligt större och mer utvecklad disciplin än deras moderdisciplin fysiken, som fysikerna Rowland och Michelson graviterade. Staley diskuterar de kontakter Michelson odlade med den amerikanska astronomin, där experimentella praktiker cirkulerade i ett nätverk som dominerades av astronomer. I USA ledde kontakterna med den välmående astronomin till ett slags stimulans för andra vetenskaper, som fysiken. För framgångsrika fysiker som Rowland och Michelson (den senare fick ett Nobelpris 1907) var det astronomiska observatoriet en modellinstitution, och dess förhållandevis utvecklade system för finansiering och bedrivandet av storskaliga forskningsprogram påverkade dem. (Staley hade emellertid kunnat följa Michelsons nätverk längre än vad han gör; Michelsons vetenskapliga stil företräddes i Nobelkommittén av Bernhard Hasselberg.)

Mellan fysiken växte det fram gemensamma fält, som Staley kallar det. (Här finns inget av boundary objects, trading zones eller liknande begrepp – Staley är helt empirisk till sitt sätt att skriva. Det är på sitt sätt lite synd, för flera av hans poänger har en affinitet med till exempel Galisons studier av hur empiriska studier av instrument, vetenskapliga tekniker och praktiker kan komplicera och komplettera förståelsen av vetenskapliga discipliner). Dessa gemensamma fält var, och detta är en av de mer intressanta slutsatserna i uppsatsen, inte enbart förknippade till den del av astronomin som borde ha mest med fysiken att göra, astrofysiken, utan sträckte sig även till de klassiska delarna av astronomin. Michelson hade till exempel mycket med Simon Newcomb att göra. Michelsons mätningar var fysik, men de vette minst lika mycket åt klassisk astronomi som åt astrofysik i det att de hade ett stort drag av precision över sig, en verksamhet som den klassiska astronomin ju excellerade i.¹

Ett annat överlappande område är det mellan industri och fysik, och Staley diskuterar några av de kontakter som fanns mellan astronomi, fysik och företag inom exempelvis precisionsmekanik. Kanske var den elektrotekniska fysiken mer ägnad att ingå kontakter med företagen, men även den metrologiska och optiska forskningen hos en Michelson kunde spela en industriell roll. Metrologin, vetenskapen om precisionsmätningar, var behövlig för en industri där standardisering var viktig. När det visade sig att skruvar och muttrar från olika tillverkare som borde ha samma dimensioner inte hade det, vilket ledde till problem för järnvägsindustrin, engagerades fysikern och astronomen William Rogers för att reda ut problemen; hans arbete med precisionsmätningar vid Harvardobservatoriet var en utmärkt bakgrund för denna standardiseringsverksamhet, ett av flera exempel på kontakter mellan fysik och industri som Staley diskuterar.

Astronomi har alltså med skruvar och muttrar att göra, ett perspektiv jag har vissa sympatier med.

1. Det här överlappet förekom även i andra länder; i Sverige företräddes den till exempel av forskare som Nils Dunér och instrument som dubbelrefraktorn vid Uppsala observatorium som installerades i början av 1890-talet. Det var en instrumentering som gjorde det möjligt att arbeta både inom klassisk astronomi och astrofysik. Gustav Holmberg, Reaching for the Stars (Lund, 1999), 39f.