Andres Lokko hade rätt.

Var med ESS-projektet – mitt nya projekt på Pufendorf – på studiebesök på Maxlab. Jag har varit där med studenterna på en av mina kurser en gång i tiden, men det var förstås intressant att komma tillbaka. Jag gick nästan vilse inne i anläggningen.

Därefter bar det av till Riksarkivet för några dagars empiriinsamling. Jag fortsatte min genomgång av arkivet för Sekretariatet för framtidsstudier. Dessutom fortsatte jag med genomgången av material till pilotprojektetet om Livsmedelssektorns teknikhistoria, gick igenom två kommittéarkiv: dels Utredningen angående översyn av livsmedelsforskningen, dels Kommittén om bestrålning av livsmedel, bägge två från början av 1980-talet. Den första utredningen skulle kunna läsas parallellt med den livsmedelstekniska delen av den malmska utredningen.

Stockholmsresan innebar även en timme med Jonas Söderström. Vi brukar träffas en gång om året eller så för kondenserade, energigivande och tankeutvidgande samtal om samhälle, informationshantering och mycket annat.

Dessutom träffade jag de alltid så trevliga Emma Hagström Molin och Nils-Petter Ekvall. Vi såg Legendary Pink Dots göra en jättebra spelning i en källare i Gamla Stan.

Veckan har dessutom innehållit arbete på citizen science-projektet. Det handlar just nu om att få ett grepp om andra citizen science-projekt än Galaxy zoo; det har hänt en hel del sedan jag höll på med Folding@home 2007-2008 och metoden blir mer och mer använd i diverse olika discipliner. Diskuterade med vår gästprofessor Eric Gaidos om användningen av citizen science-projekt inom exoplanetforskning och biologi.

I går hade vi ett manusmöte i astrobiologiprojektet. Vi jobbar på en antologi om astrobiologi på svenska. Vi har nu gått igenom alla kapitlen i utkastformat.

Veckan avrundades med att Kristiina Savin spikade sin avhandling om lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige.

En sak som jag tycker är intressant är hur några enstaka framgångsrika projekt inte bara ger data för forskare, resultat i form av papers samt mängder med interaktion mellan forskare och icke-forskare (på ett sätt som kanske mer handlar om interaktion än vad som alltid uppmärksammas inom deliberativ demokrati-ansatsen i STS). De innehåller även element av metodutveckling som sträcker sig bortom den ursprungliga problemställningen; de blir i någon mening generaliserbara. De blir till ett slags utbyteszoner där forskare från andra sammanhang än det ursprungliga möts för att utbyta kunskaper och utveckla praktiker. Citizen science-rörelsen kan alltså vara relevant för den som i likhet med mig intresserar sig för förändringar i vetenskaplig praktik och hur detta spelar in i vetenskapshistoria och forskningspolitik.

Det såg man i SETI@home, ett av de första framgångsrika astronomiska citizen science-projekten. Projektet kom som bekant igång med dunder och brak i slutet av 1990-talet och förutom en massa interaktion mellan SETI-delen av astrobiologin och allmänheten, ledde det till en massa metodutveckling. Det som från början var en fristående programvara enbart inriktat på att analysera radioastronomiska datamängder i sökandet efter liv i rymden generaliserades sedan till en plattform för distribuerade beräkningar där man använder stora mängder privatpersoners hemdatorer för att göra tunga vetenskapliga beräkningar: Boinc.

Boinc involverar i dagsläget 415 000 datorer som tillsammans genererar 5.4 petaflops. Pågående projekt finns inom en mängd områden. Plattformen är öppen för forskare som vill starta tunga beräkningsprojekt, den kan installeras lokalt på universitet som vill skapa en virtuell superdator genom att klistra ihop de tusentals persondatorerna på campus.

Ett annat exempel är hur det ursprungliga Galaxy Zoo vidareutvecklats till Zooniverse. De metoder – servermjukvara, klientmjukvara, sättet att interagera med deltagarna/amatörerna – som Galaxy Zoo byggde upp används för annat är galaxklassifikation. På plattformen Zooniverse finns det i dagsläget ett antal projekt inom geofysik och astronomi. Plattformen hanteras av Citizen Science Alliance som med finansiering från Sloan Foundation har en utlysning ute för nya projekt inom området, riktat mot alla möjliga discipliner. Det skall bli spännande att se vilka nya projekt som startar i den närmaste framtiden.

Citgizen science-projekt har börjat dyka upp inom humaniora. Dels crowdsourcar zooniverseprojektet tolkningen av papyrusfragment funna i Oxyrhynchus i projektet Ancient lives, dels finns Old weather, ett projekt som digitaliserar äldre meteorologiska datamängder.

Det här humanistiska tillskottet till citizen science uppmärksammas i en session på American Historical Associations årliga möte i januari. Där kan man bland annat höra om projektet att med citizen science-metoder transkribera Jeremy Benthams efterlämnade papper, betydelsen av användargenererat material för arkivsektorn, crowdsourcad kvinnohistoria med mera. Chris Lintott från Zooniverse kommer dessutom vara där.

Sessionen, som verkar ha ett lite nydanande format, är föreslagen av Shane Landrum.

Jag lyssnar på Gomorron världen – tidsskiftat, såklart, jag har sovmorgon söndagar kl 09:05, leve SR-appen! – och hör Annie Lööf förklara varför hon har så lätt att prata med Lena Ek: ”vi är ju jurister bäggetvå”. Vilket får mig att börja fundera lite över svenska politikers akademiska hemvist.

Spontant känns det som om det är en stor övervikt för ekonomer och statsvetare bland svenska toppolitiker. (Jag kan förstås ha fel, den empiriska undersökningen överlåtes som en uppgift åt läsaren, jag orkar inte klicka igenom dussintals politikercv:n).

Man kan jämföra med svensk historia, där Tage Erlander kanske är det första namnet man tänker på.¹ Man kan också jämföra med europeisk politik, där två av de senaste decenniernas mest inflytelserika politiker, Thatcher och Merkel, inte bara hade naturvetenskaplig utbildning utan även arbetade som kemist och fysiker i flera år innan de gav sig in i politiken.

Var är naturvetarna i dagens svenska politik?

1. Se exempelvis det Karl Grandin har skrivit i ämnet: Leif Andersson red., När Tage Erlander styrde landet: Rapport från ett seminarium i Riksdagshuset 19 september 2001, Riksbankens jubileumsfond och Gidlunds förlag: 2002, 128-137.

Steven J. Dick

Tycho Brahe, Petter Persson, Magdalena Brunner, Woody Sullivan

Det var mycket intressant att interagera med Steven Dick och Woody Sullivan, vars texter jag läst länge. Dicks The Biological Universe: The Twentieth-Century Extraterrestrial Life Debate and the Limits of Science, tex, recenserade jag när den kom ut och har återkommit till många gånger alltsedan dess. Men det var även intressant att se hur det kommer till nyare och yngre forskare till fältet vilket konferensen gav väldigt många exempel på; för egen del tänker jag till exempel på presentationerna av vetenskapshistorikern Thomas Brandstetter och religionshistorikern Thore Björnvig.

Dessutom var det befriande och uppfriskande att höra den fantastiska presentationen av Milan M. Ćirković. Jag har en känsla av att astrobiologin, när den alltmer kommit att handla om det som faktiskt går att mäta och väga – inom astronomidelen: exoplaneter, för biologerna: extremofiler -, vunnit i stadga (och därmed levererat fungerande motargument mot kritiker som George G. Simpson och Ernst Mayr) och förlorat lite av den gosh-wow-känsla som fanns på 1970-talet. I varje fall tycker jag det känns så. Men Milan visade att så inte behöver vara fallet. Härligt!

Jacques Arnould, Milan M. Ćirković, Jacob Haqq-Misra

En annan intressant sak, mer forskningspolitiskt, var hur tydligt det är att de kunskaper som historiker och filosofer besitter är efterfrågade i vissa delar av det rymdteknologiska systemet. Vi bidrar med perspektiv som i allra högsta grad tycks vara användbara. På konferensen tydliggjordes detta bland annat av presentationer av Margaret Race (SETI institute) och Jacques Arnould (CNES).

Även på Astrobiologibloggen.

Livsmedelsförsörjningen hade under det kalla kriget tilldragit sig statsmakternas stora intresse. Livsmedel var ett strategiskt viktigt område, och ett antal myndigheter och gränsorganisationer verkade för att få överblick och styrning inom det heterogena livsmedelsområdet. Området blev även föremål för flera statliga forskningspolitiska utredningar och omorganisationer. Tekniksatsningar för att främja rikets säkerhet handlade under det kalla kriget inte enbart om jetflygplan utan även om konservburkar.²

I en rapport från Livsmedelsverket, skriven av Therese Frisell (projektet har getts på uppdrag av FOI), konstateras att planeringsarbete och andra åtgärder inom livsmedelsberedskapen avvecklades i och med det kalla krigets slut men att Livsmedelsverket från 2010 nu ansvarar för en nationell samordning när det gäller kris- och beredskapsplanering av livsmedelsförsörjning. (MSB arbetar även inom området. Dessutom: se Frisells presentation vid en workshop arrangerad av MSB.) Rapporten noterar även att systemet är komplext och mångfacetterat samt att ny kunskap behövs (sid 3):

Som en konsekvens av avvecklingen av beredskapsplaneringen under 1990-talet så har det under många år inte genomförts några regelbundna och systematiska studier av risker och sårbarheter i livsmedelsförsörjningen i ett krisperspektiv. Nu när Livsmedelsverket har fått ett ansvar för nationell samordning av kris- och beredskapsplanering
av livsmedelsförsörjning i leden efter primärproduktionen behöver arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser förnyas.

Man kan se den nu uppkomna smörbristen (se tidigare inlägg) som ett slags experiment som testar det livsmedelstekniska systemet. Jag föreställer mig att en utredning av orsakerna till smörbristen hösten 2011 kommer blottlägga intressanta insikter om sårbarheten och anpassningsbarheten i vårt samhälles livsmedelstekniska system. Som historiker ser jag även smörbristen idag i ljuset av de senaste årtiondenas utveckling inom livsmedelsområdet; då blir även historiens olika skeden till ett slags experiment som kan ge perspektiv på förståelsen av dagens livsmedelssystem.

Update: SvD om smörbristen.

1. David F Smith and Jim Phillips, “Food Policy and Regulation: A Multiplicity of Actors and Experts,” in Food, Science, Policy and Regulation in the Twentieth Century, ed. David F Smith and Jim Phillips (London & New York: Routledge, 2000).
2. Gustav Holmberg, “Public Health, National Security and Food Technology in the Cold War: The Swedish Institute for Food Preservation Research,” in Science for Welfare and Warfare: Technology and State Initiative in Cold War Sweden, ed. Per Lundin, Niklas Stenlås, and Johan Gribbe (Sagamore Beach, MA: Science History Publications, 2010). (pdf)

Dagens lunchbiff – en mycket mör entrecôte inköpt hos Widerbergs – fick tyvärr stekas i Bregott eftersom det fortfarande inte går att köpa smör på den lokala ICA-handlaren.

En sak som Simon Winter påpekade i en kommentar till det förra inlägget om smörbristen hösten 2011 var att det hela inte har diskuterats offentligt ordentligt. Vad jag kan se har frågan dykt upp på ett antal bloggar och branschorgan samt en del landsortspress. Något direkt genomslag har jag varken noterat på papper vid frukostbordet (vi har Svenskan) eller i Dagens Eko-sändningar (jag har förstås inte lyssnat på alla, så jag kan ha missat något inslag). (TV:s nyheter ser jag inte.)

Varför?

Frånvaron i offentligheten av analyser av de bakomliggande faktorerna är faktiskt ganska anmärkningsvärd. Än så länge har folk mest viftat med handen mot det utbredda LCHF-intresset som en förklaring till bristen på smör. Och, visst, LCHF gör att folk äter mer smör och grädde istället för margarin och liknande produkter. Men sådana förändringar i konsumenternas preferenser kan knappast förklara det hela. Det livsmedelsindustriella komplexet är förstås en hybrid, en socioteknisk skapelse där en mängd olika tekniska, administrativa, politiska, kulturella och andra faktorer spelar in¹. Konsumenterna kan knappast vara hela anledningen. Och, kan man tycka, det borde finnas tillräcklig stabilitet i ett sådant system för att det skall tåla en modefluga som LCHF utan att det förorsakar smörbrist på nationell skala.

Update: Aftonbladet uppmärksammar smörbristen.
Update 2: så nu även SvD.

1. Smith och Phillips eds., Food, Science, Policy and Regulation in the Twentieth Century: International and Comparative Perspectives, London: Routledge, 2000

Jag har försökt köpa vanligt smör i vår lokala ICA-affär i en vecka utan framgång. Först ut att försvinna var det vanliga Arlasmöret i halvkilosförpackningar, successivt har sedan någon annan kategori försvunnit; hyllorna är däremot proppfulla av en stor uppsättning margarinprodukter.

Det är inte någon lokal avvikelse på ICA Malmborgs som ligger bakom de tomma hyllorna. Det råder alltså smörbrist i landet vilket uppmärksammats av såväl media som på survivalist-och-allt-kommer-gå-åt-skogen-bloggen Cornucopia. Förklaringarna söks i ändrade konsumentpreferenser i spåren av LCHF-dietens framgång och den mer allmänna backlashen mot diverse lightprodukter.

Fan vet. Men en sak är säker. Den här typen av produktionsstörningar var något som man en gång i tiden tog på stort allvar i statsförvaltningen. Livsmedel var en gång i tiden en strategisk råvara likaväl som oljan som vi fyllde vår urbergsarkipelag av bergrum med. Läs till exempel mitt bidrag (pdf) till Lundin, Stenlås och Gribbe eds, Science for welfare and warfare: Technology and state initiative in cold war Sweden.

Jag undrar om det är så idag? Sitter det några analytiker någonstans och följer upp smörbristen och vad den säger om logistik och samhällssäkerhet i Sverige 2011 eller är allt bara utlämnat åt slumpen?

Update: SvD om smörbristen.