Precis som i fallet med kemisterna finns det en rik flora av berättelser om det förkroppsligade vetenskapliga arbetet. Det kan handla om umbäranden i den kalla vinternatten: amatörastronomin är en värld med historier om hur skickliga observatörer hållit på så länge vid teleskopet i sträng kyla att de mer eller mindre fryser fast med ögonen vid okularet eller något liknande.

Det är en historia med stundtals hotfulla inslag, stora teleskop kan vara farliga saker. Den stora refraktorn på Yerkesobservatoriet omges av ett höj- och sänkbart golv med 22 meters diameter, en vårdag 1897 kollapsade konstruktionen och golvet föll mot marken, lyckligtvis fanns ingen person i närheten. Sämre gick det för Otto Struve föll från hög höjd när han observerade på Mount Wilsonobservatoriet i mitten av 1950-talet och krossade kotor och revben, och riktigt illa gick det för den framstående galaxforskaren Marc Aaronson som omkom 1987 när han krossades av den 150 ton tunga kupolen på Mayallteleskopet på Kitt Peak.

Men det är även en historia om sinnen som behöver skärpas för att se så svaga och svåra objekt som möjligt. Det kan handla om att ta till syrgastuber, som när Stephen James O’Meara blev den förste att visuellt se Halleys komet uppe på den höga bergstoppen Mauna Kea. Bland seriösa amatörastronomer varnas för koloxidens negativa inverkan på mörkerseendet – ett tips är att överväga att inte åka bil till observationsplatsen, eftersom förhöjd koloxidhalt kan förekomma i en bilkupé – och omvänt framhävs den positiva effekten av att syresätta blodet med djupandning strax före observationen. Vitamin A påverkar även mörkerseendet, varför amatörastronomen gärna bör få i sig dagsbehovet av 1 mg; däremot rekommenderar man i sådana kretsar ”inte de kommersiella droger som påstås förbättra mörkerseendet. Deras enda effekt är en minimal vidgning av pupillen, och de är både ineffektiva och farliga.”¹ Jag har aldrig stött på kommersiella droger i amatörastronomiska kretsar, men de kanske finns, vem vet?

Idag är den professionella astronomin på väg att mer och mer bli en skrivbordsverksamhet; teleskop fjärrstyrs via datorer, och den kroppsliga dimensionen av astronomernas kultur håller på att avta. Bland de amatörastronomer som jag forskar på nu finns emellertid mycket av den här kroppsliga dimensionen kvar, inte minst bland den visuellt arbetande subkulturen.

1. Thommy Eriksson, ”Observationsteknik – del II”, Aurora nr 6 1988, 10-11, 10.

Jag håller med honom, helt och hållet.

Ibland tycks det så.

Vi ser oss nog, överlag, som något av ett välmående samhälle vad gäller det digitala. Vi var tidigt ute med internet i Sverige. Ett stormigt 90-tal då många svenskar började maila och surfa och våra investerare satsade på företag som Framtidsfabriken följdes av ett nollnolltal då nätet började dyka upp lite varstans: våra tonåringar skrev på Skunk och Lunarstorm, svenska entreprenörer gav världen Skype och Pirate bay. Idag gör vi väldigt mycket på nätet.

Men vad finns det för digitala verktyg för svenska humanister? Borde det inte finnas fler?

Jag tänker på det ibland när jag klickar runt på ställen som The Proceedings of the Old Bailey: fulltextsök på rättegångsprotokollen från 197 745 rättegångar hållna 1674-1913.

Det finns förstås undantag. Det kommer bra digitala verktyg för svenska humanister. Två exempel: Jag har provkört en testversion av SBL:s digitala utgåva och vad jag sett hittills kommer det att bli en väldigt användbar resurs, en bra satsning av Åsa Karlsson och hennes medarbetare! Och KVA sjösatte nyligen en digital utgåva av sina Handlingar för åren 1739-1854, svensk naturvetenskaps flaggskepp under frihetstiden och romantiken. En framsynt insats av Karl Grandin och hans kollegor på Centrum för vetenskapshistoria, med finansiering av Marianne och Markus Wallenbergs stiftelse.

Ibland funderar jag över varför inte fler datamängder digitaliserats än vad som är fallet idag och hur svenska humanistiska forskare skulle kunna interagera mer med biblioteks- och arkivvärlden redan på designstadiet när det gäller utvecklingen av nya digitala resurser.

Ibland funderar jag även över vad det är universitetsbiblioteken och arkiven väljer att digitalisera. De illuminerade medeltida manuskripten verkar det ju alltid finnas resurser till för att digitalisera. Men allt det där andra, det som inte är ”fina” produkter, vem digitaliserar det materialet och gör det tillgängligt för digitalhumanistisk forskning?

Kanske har vi en digitaliseringens motsvarighet till sorteringsmekanismerna som avgjorde vilka trycksaker som finns bevarade: billighetstryck som almanackorna gick ut i stora stora upplagor under 1600- och 1700-talen, men eftersom de var sladdriga och billiga sparades de inte alls i någon större utsträckning och är idag sällsynta (och eftersökta på antikvariat av sådana som mig). De en gång dyrbara böckerna har däremot förstås sparats: bondauktionernas bokbestånd är postillor, inte almanackor och annat efemärt.

Det centrala problemet enligt Mattsson är en ”politisk lobbyverksamhet” där industri och näringsliv påverkar forskningspolitiken i riktning mot kommersiellt gångbara resultat. I en Vinnovafierad forskningspolitik sätts ämnen som astronomi på svältkost.

Annat var det förr, då astronomin var ett i allra högsta grad nyttoinriktat ämne med väsentlig kommersiell, militär och politisk betydelse. Ja, skillnaden är så stor att jag i en essärecension i Science valde att tala om det som en svunnen guldålder då astronomerna var i mycket högre grad efterfrågade av samhället än vad de är idag.

Astronomin får hitta andra ingångar till allmänhetens hjärtan och statens kassakista. Bland annat ser Mattsson en möjlighet för en organisation som Svenska Astronomiska Sällskapet – och, får man förmoda, SAAF och alla lokalföreningar som visar stjärnhimlen för skolklasser och håller studiecirklar i astronomi – att bygga upp ett intresse för ämnet. Det här är en uppgift som SAS haft på sin dagordning ända sedan 1919 (och, parentetiskt sagt, något vi studerar i det projekt om amatörastronomins historia som Johan Kärnfelt och jag har tillsammans).

Och det är ju ganska lätt att få folk intresserade av astronomi, det märker alla som någon gång sysslat med populärvetenskap. Problemet kanske är att allmänhetens kärlek inte leder till politikernas plånböcker – allmänheten kan älska ämnen som paleontologi, arkeologi och astronomi hur mycket som helst, politikerna kommer ändå i dagens politiska klimat, oavsett om det är (s)- eller (m)-ledda regeringar, satsa på mer jordnära ämnen med inslag av industristöd.

Men, givet det här, vad kan astronomerna göra själva om de vill driva utvecklingen i Mattssonsk riktning?

Dels är det ju inte säkert att de vill det, men jag kan inte låta bli att fundera över hur den astronomiinterna forskningspolitiken kunde bli, i linje med Mattssons förslag, mer av pyramid och mindre av lutande tornet i Pisa.

Vad gäller observationell astronomi satsas det gärna på medlemskap i konsortier som driver stora och dyra teleskop som få astronomer kan använda. E-ELT kommer att innebära nedskärningar av befintliga installationer och även beskära utrymmet för nya och mindre instrument. Jag tycker att det finns flera väldigt framgångsrika instrument som är smarta, billiga och ger god vetenskaplig avkastning, inte minst inom dataintensiva surveyprojekt. Jag tänker på instrument och projekt av typen SuperWASP, Ogle eller ASAS, och jag ser väldigt lite av den typen av satsningar i svensk astronomi. Men jag kan ju ha fel.

Ett annat problem är att det kanske inte enbart är allmänhetens hjärtan man skall vinna, utan mecenaternas … Varför har vi inget Kampradteleskop eller Perssonobservatorium?

[via Alice Bell, se även Restricted data].

Den som intresserar sig för sartoriella aspekter på vetenskapshistoria kan även jämföra med genetiker från 1940-talet eller UCL och Imperial College 1981.

Ikoner i Chrome vid visning av PDF.

Chrome: webbläsaren för oss medelålders som var med på diskettiden.

Häromveckan publicerades min understreckare om 1800-talets observatorier, en essärecension av The Heavens on Earth, en antologi där ett antal vetenskapshistoriker diskuterar en epok som ju mer jag tänker på det framstår som en astronomins guldålder.

Johan Kärnfelt och jag har ett nystartat treårigt forskningsprojekt om svensk amatörastronomis historia med finansiering från Riksbankens Jubileumsfond. Vi bloggar projektet här.

Anna Tunlid och jag har fått ett anslag från Erik Philip Sörensens stiftelse; det innebär att vi kan ägna delar av det närmaste året åt en pilotstudie kring livsmedelssäkerhet i svensk efterkrigstid.

Andres Lokko hade rätt.

Var med ESS-projektet – mitt nya projekt på Pufendorf – på studiebesök på Maxlab. Jag har varit där med studenterna på en av mina kurser en gång i tiden, men det var förstås intressant att komma tillbaka. Jag gick nästan vilse inne i anläggningen.

Därefter bar det av till Riksarkivet för några dagars empiriinsamling. Jag fortsatte min genomgång av arkivet för Sekretariatet för framtidsstudier. Dessutom fortsatte jag med genomgången av material till pilotprojektetet om Livsmedelssektorns teknikhistoria, gick igenom två kommittéarkiv: dels Utredningen angående översyn av livsmedelsforskningen, dels Kommittén om bestrålning av livsmedel, bägge två från början av 1980-talet. Den första utredningen skulle kunna läsas parallellt med den livsmedelstekniska delen av den malmska utredningen.

Stockholmsresan innebar även en timme med Jonas Söderström. Vi brukar träffas en gång om året eller så för kondenserade, energigivande och tankeutvidgande samtal om samhälle, informationshantering och mycket annat.

Dessutom träffade jag de alltid så trevliga Emma Hagström Molin och Nils-Petter Ekvall. Vi såg Legendary Pink Dots göra en jättebra spelning i en källare i Gamla Stan.

Veckan har dessutom innehållit arbete på citizen science-projektet. Det handlar just nu om att få ett grepp om andra citizen science-projekt än Galaxy zoo; det har hänt en hel del sedan jag höll på med Folding@home 2007-2008 och metoden blir mer och mer använd i diverse olika discipliner. Diskuterade med vår gästprofessor Eric Gaidos om användningen av citizen science-projekt inom exoplanetforskning och biologi.

I går hade vi ett manusmöte i astrobiologiprojektet. Vi jobbar på en antologi om astrobiologi på svenska. Vi har nu gått igenom alla kapitlen i utkastformat.

Veckan avrundades med att Kristiina Savin spikade sin avhandling om lycka, olycka och risk i det tidigmoderna Sverige.

En sak som jag tycker är intressant är hur några enstaka framgångsrika projekt inte bara ger data för forskare, resultat i form av papers samt mängder med interaktion mellan forskare och icke-forskare (på ett sätt som kanske mer handlar om interaktion än vad som alltid uppmärksammas inom deliberativ demokrati-ansatsen i STS). De innehåller även element av metodutveckling som sträcker sig bortom den ursprungliga problemställningen; de blir i någon mening generaliserbara. De blir till ett slags utbyteszoner där forskare från andra sammanhang än det ursprungliga möts för att utbyta kunskaper och utveckla praktiker. Citizen science-rörelsen kan alltså vara relevant för den som i likhet med mig intresserar sig för förändringar i vetenskaplig praktik och hur detta spelar in i vetenskapshistoria och forskningspolitik.

Det såg man i SETI@home, ett av de första framgångsrika astronomiska citizen science-projekten. Projektet kom som bekant igång med dunder och brak i slutet av 1990-talet och förutom en massa interaktion mellan SETI-delen av astrobiologin och allmänheten, ledde det till en massa metodutveckling. Det som från början var en fristående programvara enbart inriktat på att analysera radioastronomiska datamängder i sökandet efter liv i rymden generaliserades sedan till en plattform för distribuerade beräkningar där man använder stora mängder privatpersoners hemdatorer för att göra tunga vetenskapliga beräkningar: Boinc.

Boinc involverar i dagsläget 415 000 datorer som tillsammans genererar 5.4 petaflops. Pågående projekt finns inom en mängd områden. Plattformen är öppen för forskare som vill starta tunga beräkningsprojekt, den kan installeras lokalt på universitet som vill skapa en virtuell superdator genom att klistra ihop de tusentals persondatorerna på campus.

Ett annat exempel är hur det ursprungliga Galaxy Zoo vidareutvecklats till Zooniverse. De metoder – servermjukvara, klientmjukvara, sättet att interagera med deltagarna/amatörerna – som Galaxy Zoo byggde upp används för annat är galaxklassifikation. På plattformen Zooniverse finns det i dagsläget ett antal projekt inom geofysik och astronomi. Plattformen hanteras av Citizen Science Alliance som med finansiering från Sloan Foundation har en utlysning ute för nya projekt inom området, riktat mot alla möjliga discipliner. Det skall bli spännande att se vilka nya projekt som startar i den närmaste framtiden.

Citgizen science-projekt har börjat dyka upp inom humaniora. Dels crowdsourcar zooniverseprojektet tolkningen av papyrusfragment funna i Oxyrhynchus i projektet Ancient lives, dels finns Old weather, ett projekt som digitaliserar äldre meteorologiska datamängder.

Det här humanistiska tillskottet till citizen science uppmärksammas i en session på American Historical Associations årliga möte i januari. Där kan man bland annat höra om projektet att med citizen science-metoder transkribera Jeremy Benthams efterlämnade papper, betydelsen av användargenererat material för arkivsektorn, crowdsourcad kvinnohistoria med mera. Chris Lintott från Zooniverse kommer dessutom vara där.

Sessionen, som verkar ha ett lite nydanande format, är föreslagen av Shane Landrum.