Alex Wellerstein skriver bra om Nolans Oppenheimerfilm.
Teleskop och andra komponenter i vetenskaplig utrustning omkonfigureras, dyker upp i nya sammanhang, antingen som helhet eller i delar; de antar med tiden olika roller innan de skrotas eller blir museiföremål. Här kommer några rader om ett sådant fall som jag grävde upp ur litteraturen idag:
Vid mitten av nittonhundratalet började det komma forskningsrapporter om hur ljuset från stjärnor kan vara polariserat.1 Yngve Öhman hade sedan länge arbetat med polariserat ljus i diverse sammanhang – som utvecklingen av monokromatiska filter för solobservationer – och bildade ett slags forskningsgrupp kring mätningar av polariserat ljus från galaxer med exempelvis Aina Elvius. Så när det här forskningsområdet med polariserat ljus från stjärnor öppnades upp var Öhman redan väl förberedd. Han konstruerade detektorer för att mäta polariserat ljus, och vad gäller mätningar av polariserat ljus från stjärnor använde han med en 25-cm Cassegrainreflektor, tillverkad av Zeiss, för att mata ljuset till det instrument för mätning av polariserat ljus som han konstruerat.
25-cm Cassegrainreflektor tillverkad av Zeiss omkring 1912, sedan ombyggd av Yngve Öhman och hans kollegor för att mäta polariserat ljus pÃ¥ Stockholms observatoriums station pÃ¥ Capri. Bild hämtad frÃ¥n Lodén, Lars Olof. â€Measurements of polarization and colour of stars in the galactic clusters NGC 2244 and NGC 2287. (Preliminary report)â€. Arkiv för astronomi bd 2, nr 5 (1956).
Teleskopet var gammalt. Det hade hamnat på Stockholms observatorium i samband med den totala solförmörkelsen 1914. Alla de tre svenska observatorierna skickade expeditioner till norra Sverige, och under några år före förmörkelsen sensommaren 1914 beställde observatorierna i Uppsala, Lund och Stockholm nya instrument för att observera solförmörkelsen.2
Men man kan misstänka att de tog tillfället i akt att skaffa instrument som egentligen var användbara till annat än solförmörkelseexpeditionen; den mycket ovanliga händelsen med en total solförmörkelse synlig från Sverige – nästa gång fenomenet inträffade i Sverige skulle bli 1927, därefter 1945 och 1954, sedan 2126 – gjorde att det fanns tillfälliga medel tillgängliga för anskaffning av instrument som kunde användas till annat än solförmörkelseobservationer, som exempelvis astrograferna i Uppsala och Lund som köptes för det här tillfället.
Stockholm skaffade alltså en 25-cm Cassegrainreflektor till förmörkelsen 1914 och nu kom det väl till pass när Öhman och hans medhjälpare behövde ett mindre instrument att flytta ner till den nya solstationen på Capri. Där monterades teleskopet upp. I en mening var det en Zeissreflektor från 1914, i en annan mening var det något helt annat; försedd med helt ny montering och en helt ny uppsättning detektorer för en helt ny typ av mätningar som knappast var aktuella 1914 var det en hybrid av 1914 och 1956.
Astronomisk instrumentering kan vara långlivad. Ett sätt att se på det hela är att säga att detta verkar konserverande: när ett observatorium väl bestämt sig för en utrustning, blir de fast i det instrumentet tillåter i årtionden; instrumentvalet blir styrande för framtiden.
Men det här är bara en delsanning. Teleskoputrustning kan gå nya framtider till mötes när de kopplas ihop med senare tiders detektorer, vilket gör att de förnyas. Ett välkänt exempel är upptäckten av exoplaneter som till och med renderade ett Nobelpris till Didier Queloz och Michel Mayor 2019. De använde ett teleskop från 1950-talet men spektrometern var helt modern.3 Och det här tror jag händer mest hela tiden; teleskop är inte alltid så konserverande och bestämmande för utvecklingen som det kan tyckas.
Och instrument kan delas upp i olika delar, kannibaliseras, och börja användas i helt andra sammanhang än vad de var utvecklade till från första början. Öhmans användning av en reflektor från 1914 på Capri i mitten av 1950-talet är ett exempel på denna långlivade men samtidigt rekontextualiserande historia av vetenskapliga instrument; de lever ett slags Barbapappaliv, formbara för nya tiders nya vetenskapliga intressen men samtidigt med materiella länkar bakåt i tiden.
En fyraårig postdoktjänst i teknik- och vetenskapshistoria är utlyst vid Laboratory for the History of Science and Technology i Lausanne.
We welcome scholars with a research project in any aspect of the history of science and technology (excluding medicine), in any region of the world, in the modern period (1750 to today).
Sista ansökningsdag: 10 september. Läs mer här.
I en intressant debattartikel tittar Nils Hansson och Bo Rothstein på akademisk mobilitet vid svenska universitet. De börjar med en rapport från SNS 2014 och uppdaterar den med ny data:
Mer än 70 procent av professorerna i historia i Lund och Uppsala hade gjort sin forskarÂutbildning vid sin egen institution. Bland de svenska fysikerna var siffran 50 procent.
[…]
Vi har tittat pÃ¥ hur situationen ser ut nu tio Ã¥r senare. Vad gäller historia sÃ¥ har situationen i Lund och Uppsala inte förändrats alls. Mer än 70 procent av historikerna som nu har en professur i Lund disputerade även där och sÃ¥ är det även i Uppsala. Tittar vi mer generellt pÃ¥ humaniora sÃ¥ ligger motsvarande andel för internÂrekrytering för SprÃ¥k- och litteraturÂcentrum vid Lunds universitet (där ämnen som filmvetenskap, svenska, engelska, grekiska, latin och svenska ingÃ¥r) ocksÃ¥ pÃ¥ cirka 70 procent. Merparten av universitetsÂprofessorerna inom humaniora rekryteras sÃ¥ledes internt. Situationen vid institutionerna i fysik vid de bÃ¥da universiteten är däremot lägre. Färre än hälften av fysikÂprofessorerna i Lund och Uppsala har disputerat vid den egna institutionen. InternÂrekryteringen är fortsatt klart lägre än inom humaniora.
Jag är inte förvånad. Men det är bra att få siffror på detta problem.
Bo Lindberg tilldelas Övralidspriset 2023. En mycket läsvärd kollega som dessutom alltid kommer med bra seminarieinspel! Här finns Martin Kylhammars streckare som bygger på hans tal vid utdelandet av priset.
Jag bläddrade igenom ett par publikationer med information om högskole- och universitetsutbildning från mitten av 1980-talet, utgivna av SACO/SR. Framförallt innehåller de vederhäftig information om arbetsmarknad och försiktiga framtidsspaningar om diverse akademikeryrken. Men här finns även köpt reklamplats för flera av landets lärosäten. Vissa (Lunds och Göteborgs universitet, till exempel) finns inte med alls. Andra har ett något skall vi säga sparsmakat tilltal: de här utbildningarna finns. Punkt.
Reklam för datautbildningar vid Uppsala universitet, 1985.
Reklam för naturvetenskap vid Uppsala universitet, 1985.
Reklam för Högskolan i Sundsvall/Härnösand, 1985.
Nåväl. Här har vi åtminstone några tidiga exempel på att försöka locka till sig studenter med köpta reklamplatser.
Ã…tta doktorandtjänster i ”Global History and Governance” är utlysta i Neapel. Ansök senast 25 augusti. Läs mer här.
Björn Lundberg skriver en konferensrapport om Svenska Historikermötet (som dessutom kopplar samman historikers färdigheter med AI). En koncis och läsvärd tolkning av läget i historievetenskaperna idag.
Institutionen för litteratur, idéhistoria och religion på båttur, Göteborgs hamn.
En av presentationerna stod Daniel Enstedt för. Han berättade om sina erfarenheter av att bedriva etnografisk forskning och hur förutsättningarna för denna komplicerades av hur hårt man tolkade diverse forskningsetiska riktlinjer. En mycket bra presentation, som gav upphov till flera intressanta frågor och tankar i efterhand. Daniel pekade även på ett upprop publicerat på DN Debatt, och ett lästips i samma riktning är en artikel av David Wästerfors.1
Daniels presentation ligger i bakhuvudet när jag nu börjar skumma igenom ett paper om en juvelkupp vid en mässa (TEFAF) förra Ã¥ret, skrivet av kriminologerna Donna Yates och DiÄna BÄ“rziņa.2 UtifrÃ¥n deltagande observationer, fältarbete och tolkningar av känslor, sinnen och ”atmospheres” diskuterar de inramningen av en smash and grab-kupp som har närmast filmiska kvaliteter med utklädda brottslingar i Peaky Blinders-utstyrsel som slungar släggor mot glasmontrar och sedan beger sig av med massor av diamanter.
Skulle deras studie av konstmässan TEFAF ens kunnat utföras om de skulle följt alla riktlinjer om samtyckesblanketter och annat som följer av en strikt tolkning av regler för forskningsetik?
Ett sidospår: kombinationen konstsamlande, konstvärldar, smuggling av arkeologiska och kulturella artefakter och kriminologi ligger långt från mina vetenskapshistoriska forskningsämnen men jag gillar att titta in på det här fältet ibland. Och då är Donna Yates blogg och twitter bra källor, det var via ett blogginlägg och ett Twitterinlägg som jag hittade papret av Yates och Bērziņa.
Kjellbergska gymnasiet, sedermera Artisten, ritad av Ragnar Ossian Swensson. Uppförd 1935, demolerad 2023 i samband med bygget av Västlänken.
Nu har jag hyrt rummet på Johannebergsgatan i ett drygt år. På vägen dit framåt kvällskvisten har jag ibland tagit vägen bakom Artisten, och då gradvis kommit att gilla den vackra trettiotalsarkitekturen. Men nu offras skönheten på Västlänkens altare.
Jag läser Owen Matthews essärecension om fyra böcker om Ryssland.1 Det är en intressant recension. Men när han diskuterar Alexander Etkind, Russia against modernity, blir jag lite konfunderad. Boken tycks ha ett schema som ser pÃ¥ kriget i Ukraina i ljuset av en konflikt mellan tvÃ¥ slags modernitet: en som premierar en ökande användning av naturresurser och ökad energianvändning och som ser dessa som ett slags framstegsmarkörer; en annan, ”gaia-modernity”, som ser mänsklighetens framsteg som att vi bör använda mindre energi och naturresurser för att utföra behövligt arbete och allt annat som krävs för ett drägligt liv.
This thesis [gaia-modernity] is not wrong – insofar as Putin is a prominent climate sceptic and the Russian economy is firmly founded on the export of hydrocarbons. Etkin is also correct that dependence on oil wealth has, for Russia and all other petrol-dependent countries, proved politically and socially poisonous. ”Economic growth in the exporting petrostates went hand in hand with the incompetence of the ruling elite, who consolidated their power in order to amass even more wealth”, he writes.2
Och sedan gÃ¥r Matthews vidare och avfärdar petrohypotesen som förklaring till varför den ryska eliten startat ett anfallskrig mot Ukraina för att istället söka förklaringen i bland annat denna elits geopolitiska teorier och världsbilder, men det är en annan historia. Vad jag här hängde upp mig pÃ¥ var Matthews och Etkins beskrivning av petrostater och att alla sÃ¥dana alltid utvecklas i en ”politically and socially poisonous” riktning, med en inkompetent elit.
Var passar Norge in i den här tolkningen? Jag kan väldigt lite om norsk inrikespolitik, offentlig förvaltning och statsskick, men känns det inte som att Norge kan ses som ett undantag i det här schemat?
Jag håller på att läsa Birds och Sherwins Oppenheimerbiografi, och 250 sidor in i boken är det ett slags påbörjad inläsning inför sommarens film om Oppenheimer med Christopher Nolan vid regirattarna.1 Filmen – den sägs bli tre timmar! – lär bygga på sagda Pulitzerprisade biografi.
Förutom biografin är jag även nyfiken på Alex Wellerstein, Restricted Data: The History of Nuclear Secrecy in the United States.2 Hans bok tror jag kan ge andra inblickar i den storskaliga nukleära arkipelagen med dess tekniska, politiska, vetenskapliga och andra dimensioner än en biografi över en förvisso central men ändå enstaka individ ger.
Än så länge har jag bara följt delar av Wellersteins bloggande i ämnet, som exempelvis den här bloggposten, som jag klipper in delar av här:
But. Once you ask the question, Did J. Robert Oppenheimer comport himself according to the standards for a nuclear security clearance in 1954?, it is, in my opinion, very hard to answer “yes.†This is not a referendum on his contributions as a scientist or advisor, or even a referendum on his personality. It is, perhaps, a referendum on the security standards of the time — one can argue they were overly strict and driven more by a hysterical fear of losing “the secret†than practical security. But Oppenheimer’s actions in the 1930s and 1940s definitely did not set him up for a favorable evaluation in the 1950s.
He did have a lot of Communist and near-Communist “associations.†This is just the truth of the matter. His brother, his wife, his sister-in-law, his ex-girlfriend, his students, his colleagues… there’s a lot of Red and Pink in that list! There are really good historical and contextual explanations for that, and the timing matters (Great Depression, etc.). It doesn’t actually mean Oppenheimer was a Communist — though he did probably have closer connections to the Communist Party of the United States than he ever admitted, even if he doesn’t appear to have ever been a card-carrying member — and definitely doesn’t mean he was a spy. But it’s hard to imagine someone in the middle of McCarthyism looking at all that and saying, “this is fine.†This is more of an indictment of McCarthyism than Oppenheimer, to be sure. But even today it would be hard to imagine a director of Los Alamos having that many “associations†with people in radical groups of any political stripe. If it came out tomorrow that the director of a weapons laboratory had family and friends connected to the Proud Boys, for example, there would be some legitimate cause for concern!
And he did exhibit really questionable judgment from the perspective of security. And not just by the standards of the 1950s! He admitted lying to security officers repeatedly about the Chevalier affair. When asked why he did this, Oppenheimer offered up nothing more than, “because I was an idiot.†That is not a strong defense! (The real answer likely was: “Because I was trying to protect my brother.†Which is still a bad answer, but at least a relatable and plausible one.)
”Mördare, ogärningsmän och brÃ¥kiga studenter. Brott och straff genom Lunds historia” – T. och jag gick pÃ¥ en stadsvandring genom staden med dessa kanske nÃ¥got morbida teman, som var en del av Ã¥rets historiedag anordnad av Katedralskolans historiska förening. Vi började med förmodade falskmyntare som fÃ¥tt sina händer avhuggna innan de avrättades nÃ¥gon gÃ¥ng pÃ¥ 1000-talet vid Stora Södergatans nedre del och slutade en timme senare med en mördad student och en avrättad mördare pÃ¥ den tiden universitetet fortfarande hade egen jurisdiktion: professorerna i konsistoriet dömde en student till döden pÃ¥ 1820-talet.1
Det var en timme fylld av lundensisk historia framförd av två gymnasister som går (i några dagar till) på Katedralskolans historieprogram. De kunde innehållet och de framförde dessutom detta på ett mycket bra vis; de parerade frågor, var genuint nyfikna både på historien och åhörarnas kommentarer. Som jag förstår det är detta en del av en betygsgivande kurs; läraren bara måste sätta högsta betyg!
Sedan gick T. och jag vidare genom myllret i LundagÃ¥rd, själv kom jag hem med en packe böcker och nÃ¥gra ölkorvar frÃ¥n ”KorvOlle”. Men det är en annan historia.
Betygsnämnd i Uppsala.
