Jag läser Owen Matthews essärecension om fyra böcker om Ryssland.1 Det är en intressant recension. Men när han diskuterar Alexander Etkind, Russia against modernity, blir jag lite konfunderad. Boken tycks ha ett schema som ser på kriget i Ukraina i ljuset av en konflikt mellan två slags modernitet: en som premierar en ökande användning av naturresurser och ökad energianvändning och som ser dessa som ett slags framstegsmarkörer; en annan, ”gaia-modernity”, som ser mänsklighetens framsteg som att vi bör använda mindre energi och naturresurser för att utföra behövligt arbete och allt annat som krävs för ett drägligt liv.
This thesis [gaia-modernity] is not wrong – insofar as Putin is a prominent climate sceptic and the Russian economy is firmly founded on the export of hydrocarbons. Etkin is also correct that dependence on oil wealth has, for Russia and all other petrol-dependent countries, proved politically and socially poisonous. ”Economic growth in the exporting petrostates went hand in hand with the incompetence of the ruling elite, who consolidated their power in order to amass even more wealth”, he writes.2
Och sedan går Matthews vidare och avfärdar petrohypotesen som förklaring till varför den ryska eliten startat ett anfallskrig mot Ukraina för att istället söka förklaringen i bland annat denna elits geopolitiska teorier och världsbilder, men det är en annan historia. Vad jag här hängde upp mig på var Matthews och Etkins beskrivning av petrostater och att alla sådana alltid utvecklas i en ”politically and socially poisonous” riktning, med en inkompetent elit.
Var passar Norge in i den här tolkningen? Jag kan väldigt lite om norsk inrikespolitik, offentlig förvaltning och statsskick, men känns det inte som att Norge kan ses som ett undantag i det här schemat?