Det perfekta tomrummet

Sättet att producera och distribuera livsmedel är ett område som involverar en heterogen uppsättning processer. Teknikutveckling, naturvetenskaplig grundforskning, politiska dagordningar, kulturella konjunkturer, ekonomiska intressen, säkerhetspolitiska hänsyn, folkhälsoaspekter: alla spelar de in i formerandet av det livsmedelsindustriella komplexet, det sociotekniska maskineri som gör det möjligt att förse befolkningen i ett modernt samhälle med mat, även om de allra flesta av oss varken är bönder eller bor på landet längre.¹ Under framväxten av detta allt mer tekniska och komplicerade system för att producera, lagra och distribuera livsmedel aktualiseras ibland frågor som rör säkerhet och risk.

Livsmedelsförsörjningen hade under det kalla kriget tilldragit sig statsmakternas stora intresse. Livsmedel var ett strategiskt viktigt område, och ett antal myndigheter och gränsorganisationer verkade för att få överblick och styrning inom det heterogena livsmedelsområdet. Området blev även föremål för flera statliga forskningspolitiska utredningar och omorganisationer. Tekniksatsningar för att främja rikets säkerhet handlade under det kalla kriget inte enbart om jetflygplan utan även om konservburkar.²

I en rapport från Livsmedelsverket, skriven av Therese Frisell (projektet har getts på uppdrag av FOI), konstateras att planeringsarbete och andra åtgärder inom livsmedelsberedskapen avvecklades i och med det kalla krigets slut men att Livsmedelsverket från 2010 nu ansvarar för en nationell samordning när det gäller kris- och beredskapsplanering av livsmedelsförsörjning. (MSB arbetar även inom området. Dessutom: se Frisells presentation vid en workshop arrangerad av MSB.) Rapporten noterar även att systemet är komplext och mångfacetterat samt att ny kunskap behövs (sid 3):

Som en konsekvens av avvecklingen av beredskapsplaneringen under 1990-talet så har det under många år inte genomförts några regelbundna och systematiska studier av risker och sårbarheter i livsmedelsförsörjningen i ett krisperspektiv. Nu när Livsmedelsverket har fått ett ansvar för nationell samordning av kris- och beredskapsplanering
av livsmedelsförsörjning i leden efter primärproduktionen behöver arbetet med risk- och sårbarhetsanalyser förnyas.

Man kan se den nu uppkomna smörbristen (se tidigare inlägg) som ett slags experiment som testar det livsmedelstekniska systemet. Jag föreställer mig att en utredning av orsakerna till smörbristen hösten 2011 kommer blottlägga intressanta insikter om sårbarheten och anpassningsbarheten i vårt samhälles livsmedelstekniska system. Som historiker ser jag även smörbristen idag i ljuset av de senaste årtiondenas utveckling inom livsmedelsområdet; då blir även historiens olika skeden till ett slags experiment som kan ge perspektiv på förståelsen av dagens livsmedelssystem.

Update: SvD om smörbristen.

1. David F Smith and Jim Phillips, “Food Policy and Regulation: A Multiplicity of Actors and Experts,” in Food, Science, Policy and Regulation in the Twentieth Century, ed. David F Smith and Jim Phillips (London & New York: Routledge, 2000). [↩]
2. Gustav Holmberg, “Public Health, National Security and Food Technology in the Cold War: The Swedish Institute for Food Preservation Research,” in Science for Welfare and Warfare: Technology and State Initiative in Cold War Sweden, ed. Per Lundin, Niklas Stenlås, and Johan Gribbe (Sagamore Beach, MA: Science History Publications, 2010). (pdf) [↩]

Har precis hört en presentation om medias betydelse för livsmedelspolitiken (Andrew Pleasant, Rutgers University, USA, ”Scared off spinach? An analysis of selected print media coverage of the Spinach/E. coli incident in the United States, 2006″) och det var en relativt klassisk genomgång av hur media hanterade en livsmedelskris. Delvis kom han in på relationen stat, allmänhet, media, expertis och FDA.

Vad som förvånade mig var frånvaron av jämförelsematerial från bloggosfären. Man blir nyfiken på hur bloggare framear (vilket svenskt ord ska vi använda för ”framing”, egentligen?) frågorna, som ett jämförelsematerial (Pleasant menade att journalister i hög utsträckning frameade framställningen av kontroversen).

Några knapptryckningar bort väntar ju en diskurs som enligt vissa betyder en del för hur vi uppfattar saker som livsmedelssäkerhet. Ta till exempel det utbrott av salmonella som för tillfället pågår i USA: matbloggare som Kate Hopkins skriver kritiskt om FDA:s förmåga att hantera livsmedelssäkerhet och i kommentarstråden aktualiseras frågan om myndighetens relation till industriintressen; insprängt mellan recepten på mascarpone och bakelsepornografin finns en livsmedelspolitisk debatt.

Hanna Dunér efterlyser i en krönika i dagens SvD Näringsliv (inte på nätet vad jag kan se än) om bristen på ekologisk mat från de stora kedjorna.

I en tid när miljö, hälsa och etik hamnar allt högre upp på flera företags agendor och i folks medvetande, var är då matkedjornas ekosatsningar? Hallå matkedjorna, det handlar ju här om att slå in öppna dörrar, positionen står ledig att ta. Till attack. [...] Det känns både omodernt och ologiskt att vi samtidigt som vi köper miljöbilar och tränar yoga, trycker i oss vattenpumpade kycklingfiléer och karamellfärgad vinäger.

I och för sig ser vi en viss uppluckring och differentiering i livsmedelsbranschen, men man kan ibland undra om hela saluhallsgrejen, kvalitetstänkandet i månadsmagasin och TV-program och alla som sjunger den ekologiska matens lov är ytliga fenomen som inte påverkar flödet i Systemet mer än marginellt. Livsmedelsbranschen har enorma eftersläpningseffekter. System för produktion och distribution och därmed tillhörande ideologiproduktion har, när de väl satts i rullning, en tröghet. Det finns en lång tradition, inte minst fastlagd under 1940- och 1950-talen, som handlar om kvantitet istället för kvalitet; den starka staten samt några få starka industriella aktörer, snarare än konsumenter; samt nationella mål för livsmedelsförsörjningen. Det är inte saker som man ändrar på i en handvändning.

Magnus Jiborn har en ledarartikel om det bisarra industristödet till sockerindustrin i dagens Sydsvenskan. Helt OK. Helt klart bättre än en del andra texter som samma tidning publicerat.

Här finns en manus/preprintversion av min uppsats om Svenska institutet för konserveringsforskning, under tryckning i Lychnos: årsbok för idé- och lärdomshistoria 2005, som är ett temanummer om mat och vetenskap.

Merparten av den här texten är närmare ett år gammal. Jag skrev den förra sommaren och sen blev den liggande som ett utkast i publiceringssystemet. Men när Sydsvenskan anlände i morse och innehöll ytterligare en ”nyhetsartikel” på samma tema rotade jag fram den gamla texten och publicerar den nu. Jag sätter citationstecken, eftersom jag inte tycker att Sydsvenskans ekonomisida ger en allsidig belysning; det är en till nyhetsartikel maskerad partsinlaga. Förra sommaren var det Stig Larsén som ryckte ut till betodlarnas försvar, nu är det Cecilia Johansson. I bägge artiklarna figurerar Otto von Arnold, ordförande i Sveriges betodlares centralförening. Branschmegafon för en överbeskyddad jordbrukssektor, är det verkligen vad ni vill vara, Sydsvenskan? Man kunde ju frågat några medborgare eller politiker som inte är bönder om de tycker det är rimligt att så stor del av EU:s budget går till jordbrukssubventioner. Men det gjorde man inte. Istället lät man Sveriges betodlares centralförening bre ut sig.

I de här frågorna är Göran Persson mer framsynt än Sydsvenskan. Go, Göran, go!

Ett år gammal text följer nedan

Förstasidan på Sydsvenska Dagbladet i torsdags den 15 juli [2004] bjöd på en huvudrubrik som i stora bokstäver trumpetade ut att ”[s]kånska betbönder tappar 400 miljoner – EU föreslår drastiska förändringar. Många jobb hotas”.

Bakgunden är ett förslag att göra något åt den bisarra jordbrukspolitiken i EU, närmare bestämt stödet till sockerproduktionen. Sockerproduktionen inom EU subventioneras med 16 miljarder skattekronor varje år. Branschen skyddas med såväl direkt stöd till producenterna som tullar mot producenter utanför EU och exportstöd för EU-producerat socker på världsmarknaden.

När nu EU:s kommission går ut med ett förslag om att vi inte kan ha det såhär och vi måste sänka stödet till sockerproducenterna, så reagerar Sydsvenskan med en förstasidesrubrik och en artikel i ekonomidelen som helt ställer sig på branschens sida. Det finner jag lite märkligt.

I och för sig befinner sig Sydsvenskan i jordbruksregionen Skåne. Det är också något slags nyhetstorka för tillfället: den andra stora nyheten på förstasidan var Gyllene Tiders turné. Men tidningens ställningstagande för att sockerproducenterna ska få fortsatt skattefinansierat stöd har jag lite svårt att förstå. Jag har liksom lite svårt att uppbåda något slags sympati för att vi ska ge skattepengar till den här delen av ekonomin, samtidigt som det finns så mycket annat man kunde lägga 16 miljarder skattekronor per år på inom EU. Forskning. Skolan. Skattesänkningar. Sjukvård. Kulturen.

I Sverige arbetar 1.8 % av alla yrkesarbetande personer inom jordbruket och dess binäringar (SCB, pdf). Av denna lilla grupp arbetar en ännu mindre del inom just sockerproduktionen; hur liten upplyser inte SCB:s dokument om, men den bör rimligen vara ganska liten. Det är därför ingen stor grupp människor som det rör sig om. Däremot är vi alla konsumenter och skattebetalare och därmed med och betalar det här. Varför skriver Sydsvenskan sin artikel ur ett så branschpositivt perspektiv? Det är en relativt liten bransch, om man ser till mängden anställda.

Sydsvenskans artikel hade kunnat handla om hur vi ska hantera våra gemensamma pengar. Den hade kunnat ta upp några av EU-kritikernas argument mot EU:s jordbruksstöd, till exempel det här med att man förstör för utomeuropeiska sockerproducenter genom att ha både tullmurar och exportsubventioner. Den hade kunat ta upp att förslaget bland annat innehåller en idé om att bönderna i de 49 fattigaste länderna ska få exportera socker tullfritt till EU. Nu agerade man istället megafon åt betodlarnas särintresse (som alltså ger sysselsättning åt en liten del av de 1.8 procent som arbetar inom jordbrukssektorn). Gillar jag inte.

Avlyssnat vid mjölkdisken, ICA igår. Två livsstilsmedvetna människor i 50-årsåldern (gott om pengar) diskuterar utbudet:

- Skånemejerier har ju en ny sån där Baristamjölk.

Blicken sveper över ett stort utbud mjölkförpackningar. Latte del Barista verkar dock vara slutsåld.

Jag hastade vidare (försedd med en tvåliters dunk Åsens Gammeldags lågpastöriserad ohomogeniserad) och vet därför inte vilken mjölk det livsstilsmedvetna paret valde istället för den slutsålda Baristamjölken. Klart är att de hade många alternativ att välja mellan.

För den som vill förstå lite bättre vad mjölk är idag rekommenderas Mjölk: en kulturanalys av mejeridiskens nya ekonomi av lundaetnologen Håkan Jönsson.

Bloggaren, bloggforskaren och professorn Torill Mortensen avslöjar norskt chokladfusk. Det som basunerades ut som chokladkakor med 70-procentigt kakaoinnehåll (och därmed en produkt som man enligt vissa kan äta mycket av utan att gå upp i vikt (vilket jag inte vet något om, jag går upp i vikt genom att äta annat än choklad)) visade sig vara ett lager av 70-procentig kakao, omslutande något annat. En falsk chokladlegering.

Men hur ska hon gå vidare: ”should I call one of the health/lifestyle journalists first, or Freia [dvs egentligen Kraft Foods]?”

Journalisterna, tycker jag.

Mortensens länk till den norska chokladsorten Freia Premium visar sig, när jag klickar på den, gå till en sida som på svenska presenterar Marabou Premium. Multinationellt livsmedelsföretag + dynamisk hemsida + svensk ip-nummer?

Om det är samma produkt, borde alltså även Marabou Premium fallera i kakaohalt. Empiriska studier bör utföras!

[Via Hilde Corneliusson.]