Hanna Dunér efterlyser i en krönika i dagens SvD Näringsliv (inte på nätet vad jag kan se än) om bristen på ekologisk mat från de stora kedjorna.
I en tid när miljö, hälsa och etik hamnar allt högre upp på flera företags agendor och i folks medvetande, var är då matkedjornas ekosatsningar? Hallå matkedjorna, det handlar ju här om att slå in öppna dörrar, positionen står ledig att ta. Till attack. […] Det känns både omodernt och ologiskt att vi samtidigt som vi köper miljöbilar och tränar yoga, trycker i oss vattenpumpade kycklingfiléer och karamellfärgad vinäger.
I och för sig ser vi en viss uppluckring och differentiering i livsmedelsbranschen, men man kan ibland undra om hela saluhallsgrejen, kvalitetstänkandet i månadsmagasin och TV-program och alla som sjunger den ekologiska matens lov är ytliga fenomen som inte påverkar flödet i Systemet mer än marginellt. Livsmedelsbranschen har enorma eftersläpningseffekter. System för produktion och distribution och därmed tillhörande ideologiproduktion har, när de väl satts i rullning, en tröghet. Det finns en lång tradition, inte minst fastlagd under 1940- och 1950-talen, som handlar om kvantitet istället för kvalitet; den starka staten samt några få starka industriella aktörer, snarare än konsumenter; samt nationella mål för livsmedelsförsörjningen. Det är inte saker som man ändrar på i en handvändning.
Jag tycker dock att det verkar som att en ”ekosatsning” eller vad man nu ska kalla det är på gång nu. På mitt lokala ICA (Södra Förstadsgatan i Malmö, mot Möllan till) har man precis smällt upp en rejäl sektion med ekologiskt/vegetariskt/och så vidare, där utbudet – med svenska mått mätt – är väldigt bra. Och så såg jag häromdagen att ett fristående snabbköp helt inriktat på ekologiska och vegetariska varor precis startat upp mellan konserthuset och Triangeln. Inte för att dessa delar av Malmö är representativt för resten av Sverige, men ändå…
När jag var i Berlin slog det mig hur mycket större utbudet av ekologiska produkter var jämfört med Sverige; där tycks man ha en betydligt längre tradition av sådant. Kan man tänka sig att en faktor är att Tyskland inte har varit lika präglat av ”kvantitet istället för kvalitet”-diskursen som man har varit i Sverige? Fast nu gissar jag bara, jag har dålig koll på huruvida Tyskland präglats av mer decentraliserade idéer än vad Sverige har. Kanske handlar det hela bara om att Berlin är ganska speciellt i förhållande till resten av Tyskland, ungefär som vissa delar av Malmö är speciellt i förhållande till resten av Sverige?