Gamla och nya nyheter

Merparten av den här texten är närmare ett år gammal. Jag skrev den förra sommaren och sen blev den liggande som ett utkast i publiceringssystemet. Men när Sydsvenskan anlände i morse och innehöll ytterligare en ”nyhetsartikel” på samma tema rotade jag fram den gamla texten och publicerar den nu. Jag sätter citationstecken, eftersom jag inte tycker att Sydsvenskans ekonomisida ger en allsidig belysning; det är en till nyhetsartikel maskerad partsinlaga. Förra sommaren var det Stig Larsén som ryckte ut till betodlarnas försvar, nu är det Cecilia Johansson. I bägge artiklarna figurerar Otto von Arnold, ordförande i Sveriges betodlares centralförening. Branschmegafon för en överbeskyddad jordbrukssektor, är det verkligen vad ni vill vara, Sydsvenskan? Man kunde ju frågat några medborgare eller politiker som inte är bönder om de tycker det är rimligt att så stor del av EU:s budget går till jordbrukssubventioner. Men det gjorde man inte. Istället lät man Sveriges betodlares centralförening bre ut sig.

I de här frågorna är Göran Persson mer framsynt än Sydsvenskan. Go, Göran, go!

Ett år gammal text följer nedan

Förstasidan på Sydsvenska Dagbladet i torsdags den 15 juli [2004] bjöd på en huvudrubrik som i stora bokstäver trumpetade ut att ”[s]kånska betbönder tappar 400 miljoner – EU föreslår drastiska förändringar. Många jobb hotas”.

Bakgunden är ett förslag att göra något åt den bisarra jordbrukspolitiken i EU, närmare bestämt stödet till sockerproduktionen. Sockerproduktionen inom EU subventioneras med 16 miljarder skattekronor varje år. Branschen skyddas med såväl direkt stöd till producenterna som tullar mot producenter utanför EU och exportstöd för EU-producerat socker på världsmarknaden.

När nu EU:s kommission går ut med ett förslag om att vi inte kan ha det såhär och vi måste sänka stödet till sockerproducenterna, så reagerar Sydsvenskan med en förstasidesrubrik och en artikel i ekonomidelen som helt ställer sig på branschens sida. Det finner jag lite märkligt.

I och för sig befinner sig Sydsvenskan i jordbruksregionen Skåne. Det är också något slags nyhetstorka för tillfället: den andra stora nyheten på förstasidan var Gyllene Tiders turné. Men tidningens ställningstagande för att sockerproducenterna ska få fortsatt skattefinansierat stöd har jag lite svårt att förstå. Jag har liksom lite svårt att uppbåda något slags sympati för att vi ska ge skattepengar till den här delen av ekonomin, samtidigt som det finns så mycket annat man kunde lägga 16 miljarder skattekronor per år på inom EU. Forskning. Skolan. Skattesänkningar. Sjukvård. Kulturen.

I Sverige arbetar 1.8 % av alla yrkesarbetande personer inom jordbruket och dess binäringar (SCB, pdf). Av denna lilla grupp arbetar en ännu mindre del inom just sockerproduktionen; hur liten upplyser inte SCB:s dokument om, men den bör rimligen vara ganska liten. Det är därför ingen stor grupp människor som det rör sig om. Däremot är vi alla konsumenter och skattebetalare och därmed med och betalar det här. Varför skriver Sydsvenskan sin artikel ur ett så branschpositivt perspektiv? Det är en relativt liten bransch, om man ser till mängden anställda.

Sydsvenskans artikel hade kunnat handla om hur vi ska hantera våra gemensamma pengar. Den hade kunnat ta upp några av EU-kritikernas argument mot EU:s jordbruksstöd, till exempel det här med att man förstör för utomeuropeiska sockerproducenter genom att ha både tullmurar och exportsubventioner. Den hade kunat ta upp att förslaget bland annat innehåller en idé om att bönderna i de 49 fattigaste länderna ska få exportera socker tullfritt till EU. Nu agerade man istället megafon åt betodlarnas särintresse (som alltså ger sysselsättning åt en liten del av de 1.8 procent som arbetar inom jordbrukssektorn). Gillar jag inte.