En samling observationer av Gustav Holmberg. ISSN 1651-4335
Träffade några företrädare för Republikanska föreningen på Stortorget i eftermiddags. Trevliga människor, avslappnad atmosfär, de bjöd på kaffe, kakor och saft, delade ut broschyrer, man kunde spela kubb och delta i en frågesport om monarkin. Det är, vad jag förstår, en nystartad lokalavdelningen som på det här sättet börjar bedriva opinionsarbete här i Lund.
Samtidigt, i Stockholm, utsågs Mikael Wiehe till årets republikan.
Förslaget från den folkpartistiske riksdagsledamoten Cecilia Wikström om att inrätta “en ‘kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur” för att “göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål” verkar inte bli av, även om folkpartiet skulle få egen majoritet efter höstens riksdagsval. Det saknar nämligen partiledningens stöd.
I sitt senaste veckobrev (27 juli) menar Lars Leijonborg att det ligger mycket i förslaget, men att det måste förändras på väsentliga punkter: mindre toppstyrning och bort med kravet på enbart svenska författare:
O En svensk läslista i läroplanen kan bara införas i kombination med utökad tid för svenskämnet. Det måste finnas ordentligt med tid och beslutsutrymme kvar för lärarna att göra egna prioriteringar.
O Tiden måste också räcka till för utländsk litteratur. Många i min generation läste Orwells ”1984” och ”Grisfarmen” [sic!] i skolan, vilka därmed blev en del av vår gemensamma referensram.
Inte vet jag vad som försiggår på Drottninggatan 97, men någon måste ha talat lite internationalistiskt klarspråk, varpå Leijonborg gått ut med ett förtydligande.
Läs mer om Wikströms förslag i ett tidigare inlägg.
Folkpartiet: man upphör aldrig att förvånas. Nu senast är det Cecilia Wikström som föreslår en svensk litteraturkanon.
Visst, det är viktigt med språk, värderingar och litteratur. Men det finns en glidning i Wikströms resonemang. Hon pekar på betydelsen av att lära barn i skolan “att uttrycka sig i skrift”, vilket vi här på DPT:s kulturredaktion gärna skriver under på. Sen, i samma text, är det inte vilken litteratur som helst det är frågan om, utan det blir extra viktigt för Wikström att barnen lär sig just “den svenska litteraturen”, varför man ska ta fram “en ‘kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur”.
Men om barn ska lära sig att hantera språk och på köpet få vettiga värderingar, varför begränsa sig just till “den svenska litteraturen”? Av rent statistiska skäl så är merparten av alla goda författare som existerat inte just svenska författare. Jag fattar ärligt talat inte varför skolbarnen måste hålla sig till godo med Per Gunnar Evander och såna bara för att de är svenskar och därför missa Lem, Gibson, Dick, Borges, Lovecraft, Eco (eller vilka författare man nu vill kanonisera - en urvalsproblematik som är en annan fråga).
I mina försök att lära mig mer om Cecilia Wikströms politik gick jag in på hennes hemsida på folkpartiet.se och möttes där av texten “Runtime Error Description: An application error occurred on the server.” Tja, så kan man också uttrycka det.
Cecilia Wikströms hemsida den 22 juli 2006.
Update 30 juli. Några nerslag från veckan som gick:
Exakt varför det är den svenska litteraturen som ska inta högsätet och inte den utmärkta litteratur som producerats i andra länder framgick med önskvärd tydlighet av fortsättningen: “De flesta svenskar lär sig svenska språket, värderingar och sociala koder i hemmet, medan andra helt måste förlita sig på att få dessa kunskaper i skolan.”
Det handlar med andra ord om betydligt mer än litteratur. Precis som i Danmark, där kanoniseringshysterin rasade som värst för ett par år sedan, ska en litteraturlista med obligatoriska författarskap för skolundervisningen fungera som nationellt bildningsprojekt
Andreas Brunner, “Kanondumt förslag”, Sydsvenskan kultur 30 juli (inte på nätet, vad jag kan se). Kunde inte sagt det bättre själv.
Han skriver även om övertron på att litteratur “ska frälsa oss från både moraliskt förfall, utanförskap och lässvårigheter. Ja, halleluja. Det är snudd på frikyrkligt, denna tro på böckernas inneboende kraft.”
“[a]tt begränsa [kanon] till ett nations- eller språkområde … känns det inte ganska mossigt?” skriver Exeget (28 juli) i en kommentartråd på Errata (de myllrande kommentarstrådarna på Errata är mer och mer på väg att bli the place to be på nätet när det gäller svensk litteraturdebatt).
Ett krux är att Wikströms satsning, precis som det danska kanonprojektet, har en dragning mer åt det nationella än åt det kulturella. När hon fick tillfälle att utveckla sina tankar i radions Kulturnytt härommorgonen hette det att formerna för satsningen inte var det viktiga, utan vad det handlade om var att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål”. Och att ”våga säga” detta.
Kennet Andreasson skriver på Sydsvenskan Opinion (27 juli)
Varför skulle vi ta fram en kanon med syfte att stärka det svenska? […] Betoningen i Wikströms utspel ligger inte på språket eller litteraturen utan på det där andra, det svenska. Om denna svenskhet vill Wikström sända en klar signal, eller rättare sagt ytterligare en signal, för folkpartiet har ju sänt många sådana på sistone.
Ska vi lyssna på dessa signaler, som kommer från politiker utan kunskap om det svenska, utan idéer om det svenska, utan sinne för att det svenska är en föränderlig historisk process snarare än ett väsen
Stefan Jonsson, “Folkpartiet på svenskjakt”, DN 26 juli.
Update 31 juli.
Bloggosfären kommenterar Wikströms artikel.
Rasmus Fleischer på Copyriot och SvD Brännpunkt.
Varför handlar så mycket av debatten från oppositionen om bidragsberoende (och bidragsfusk) på individnivå, så lite av bidragsberoendet hos svenska företag?
Man undrar hur utbrett detta flöde av skattepengar till företag är. Kanske är det inte industristöd i miljardklassen till bilfabriker på västkusten eller till flygplansindustrin som är det värsta; sådana fall bör, av något slags nödvändighet, vara relativt få till antalet. Kanske är det snarare så att det finns en svans i fördelningen, en stor mängd mindre bidrag som går till många företag.
Som det här fallet, framgrävt av Friktion: Kläppen ski resort, en skidanläggning i Sälen med 160 anställda och ett rejält tilltaget konto för investeringar, får 5.6 skattemiljoner från statliga Nutek i stöd för att köpa snökanoner.
(Se även här .)
Så är då kvalificeringstävlingen till America’s cup - också känd som bränn 70 miljoner skattekronor på något som knappast tillhör uppdraget för offentlig sektor - igång. Än så länge leder kritikerna solklart med 3-0 över påhejarna i bloggosfären: Olof, Nils på Erlanderbrigaderna och undertecknad.
Det är dags för offentlig sektor att fundera lite över vad som är dess kärnverksamhet.
Hade jag varit student eller anställd på Malmö högskola hade jag varit förbannad:
När America´s Cup-administrationen intar högskolans lokaler på Östra Varvsgatan, tas de nya studenterna emot i tält. Studentkåren får inte synas i sponsrade tröjor och tillåts inte heller möta studenterna bakom de hårt säkerhetsbevakade dörrarna.
rapporterade Sydsvenskan för en månad sen. Därefter har jag inte hört en enda protest från Malmö högskolas personal. Varför är det så tyst därifrån?
Per Gudmundson kommer blogga från Almedalsveckan. “Bloggen rivstartar på söndag”, som svt 24 uttrycker det. Och den här gången är det ett kosher svt-gigg, inget privat akta-så-du-inte-blir-av-med-jobbet-bloggande.
[via Dennis Josefsson.]
Update: nej, det verkar inte bli något av nu. Detaljer hos Media culpa.
Stefan fortsätter sin intressanta bevakning av fältet “Branding Sweden”. Går att relatera till historikern Mats Jönsson på Örebro universitet; på kulturstudiekonferensen i Norrköping presenterade han ett papper om ett projekt han håller på med för tillfället. Temat är bilden av Sverige i filmer/journalifilmer 1930-1950. Folkhemmets branding Sweden. Pratade bland annat om den för en internationell publik avsedda A day with the King från 1940, medialiseringen av Per Albin Hansson och så vidare.
Skattebetalarnas stöd på 750 miljoner kronor (i första omgången - summorna i sådana sammanhang har en tendens att öka) till det stackars bidragsberoende företaget Saab, tycks ha stoppats, åtminstone tillfälligt.
Eric Erfors på Expressen gillar inte heller projektet. Erfors pekar även på att en av lobbyisterna, som försöker övertyga politikerna om nya företagsbidrag, är Jan Nygren som har gått från sosseinsider till Saabinsider. I den svenska modellens äktenskap mellan stat och bidragsberoende industri spelar sociala nätverk roll. Ibland rör sig individerna i detta nätverk.
Nygren har intressanta ståndpunkter i försvarsbudgetfrågan:
- En minskning av försvarsanslaget med tre miljarder kronor kommer att leda till en del dramatiska saker. Minus sex miljarder kronor skulle vara en olycka, säger Jan Nygren som har svårt att tro att detta kan ske.
Det Nygren förra året beskrev som “en olycka” är ju något positivt; skär istället försvarsanslagen så mycket det går, gärna sex miljarder som istället kan gå till forskning, sjukvård, skolan eller skattesänkningar.
Slutligen håller jag helt med Erfors om att det är ett “demokratiskt och statsfinansiellt problem” att det är för enkelt att övertyga regeringen om den här typen av bidrag till industrin.
Jag trodde att poängen var att företagen betalade pengar till staten i form av skatt, inte att staten håller på och betalar ut bidrag till enskilda företag hit och dit.
Risken är att staten genom riktade stödåtgärder för länge håller liv i företag och sektorer/branscher som borde försvinna för att ersättas av andra. Ibland bör man, som en klok kollega sa häromdan, stänga av respiratorn.
Det känns lite märkligt att börja dan med att inse att man i en politisk sakfråga håller med såväl miljöpartisten Lars Ångström som frihandelsliberalen Johan Norberg. Men det gör jag. Måste man verkligen lägga 750 miljoner skattekronor på att delta i utvecklingen av ett stridsflygplan som inte tycks behövas i det svenska försvaret, utan som mest är till för att hålla igång Saab?
Sådant här förtäckt industristöd till enstaka företag, maskerat till forskningspolitik eller som nu försvarspolitik, kostar mycket pengar, pengar som istället kunde gått till att på ett mer neutralt sätt höja kvaliteten på forskning och utbildning i Sverige.
Sen undrar jag varför så mycket av debatten de senaste åren har handlat om hur individer lever på bidrag och (över)utnyttjar de offentliga stödsystemen, och så lite handlat om företagens bidragsberoende.
Malmö stad om nästa regionala reklamjippo: “den verkligt stora vinsten för Malmö och Skåne är de effekter America’s Cup troligtvis kommer att ge för tillväxten i regionen, framför allt när det gäller antalet arbetstillfällen.”
Hallå?! Det är bara en segeltävling som pågår under ett par veckor. Jag tror man har överdrivna förhoppningar om vad sådana här spektakel genererar i tillväxt.
55 skattemiljoner kommer det kosta. Man borde använda de pengarna i sjukvård och utbildning istället.
Om jordbävningen i Lissabon aktualiserade frågor kring Guds godhet och allmakt, tycks den nu aktuella naturkatastrofen - i varje fall i Sverige - aktualisera frågor kring statens allmakt. Vad vi ser är ett statsvetenskapligt teodicéproblem torna upp sig.
Lena Brundin-Eriksson och Patrik Brundin, som är på plats i Thailand, menar (DN.se) att de nordiska länderna borde skicka flygplan för att forsla hem de akut skadade på sjukhusen i Thailand:
Hon och hennes make kräver att de skandinaviska regeringarna omedelbart skickar katastrofhjälp i form av transportplan för de svårast skadade.
- Situationen är akut och man kan inte vänta. Man har missbedömt situationen. Den är mycket värre än man först trodde, skriver hon.
Men det tycks som om frågan riskerar att dra ut på tiden:
- Då kommer den civila medicinska lagstiftningen in och man måste reda ut vem som har vårdansvaret, säger Peppe Brolén
Borde man inte kalla in Försvaret i det här läget?
Fast det är förstås lätt att sitta här framför datorskärmen och kräva snabba insatser och orera över statsapparatens långsamhet.
(Expressen.se återger paret Brundins mail.)
Jag är hemma med barnen idag. Men om W. samarbetar (det vill säga inte skriker för mycket och river stället) kanske man kan gå på Liberala studenters arrangemang med Johan Norberg. Edens hörsal kl 12.
I likhet med Johan Norberg gillar jag inte avstängningen av Cecilia Uddén. Den opartiskhet som skall gälla för public service borde gälla för koncernens output som helhet, inte nödvändigtvis för den enskilde journalisten.
På sätt och vis vore det hederligare gentemot oss mediakonsumenter om man var öppnare, så här kunde det kanske låta: “här är Björn Elmbrant (s) med veckans sossegull”, “jag lämnar över ordet till Lars Adaktusson (fp) för lite liberal lattjolajbanlåda”.
Att förvänta sig att en SR-kommentator av Cecilia Uddéns typ skulle förhålla sig “neutralt” till frågan om Kerry eller Bush känns ganska märkligt.
Jag tycker Uddén borde använda de här veckornas karantän till att starta en riktigt vass åsiktsblogg där hon polemiserar mot konservatismen och Bush.
Update Steffanie har också - långt före mig - föreslagit samma sak. Steff regerar!
Friktion har gått över till bloggformat.
senaste kommentarer