Det statliga teodicéproblemet

8 svar på Det statliga teodicéproblemet

1. Dan Jansson skriver:

   01 januari 2005 kl. 5:30 e m

   Lysande formulering! Och, tror jag, en utmärkt utgångspunkt för en verklig reflektion kring det som nu händer här på hemmaplan. Tack!
2. Roland Pettersson skriver:

   02 januari 2005 kl. 7:17 e m

   Vi skall inte tro på en statlig allmakt.
   Men vi skall kunna tro på en statlig kompetens att hantera krissituationer med snabbhet även om det råkar vara söndag.
3. Thomas skriver:

   02 januari 2005 kl. 7:26 e m

   Om det är riktigt så är det väl snarare en respublicodicé. Men frågan är fel ställd — teodicé-problemet handlade ju om hur det kunde komma sig att en allsmäktig gud kunde tillåta det onda att ske. Vari ligger analogin till statens handlande? Det är väl ingen idag som tror på statens allmakt? Det är väl ingen som menar att den allsmäktiga staten kunde ha förhindrat det onda att ske? Det handlar väl bara om allmän turistirritation över en arrogant Laila Freivalds, ett byråkratiskt fungerande UD och en allmän inställning att ALLT i tillvaron (och inte bara ”staten”) ska ställa upp när det smäller?
4. Dan Jansson skriver:

   02 januari 2005 kl. 10:45 e m

   I Nyheterna TV 4 söndagen den 2 januari 2005:
   Stig Werkelin, från Gotland, (som förlorat hela sin familj) skriver: ”vad är det för ett land vi lever i, vi lever väl inte i något u-land, heller…”.
   Problemet är bara, att han inte befinner sig i Sverige, utan på andra sidan jordklotet, i Thailand.
   Vad säger detta om förväntningarna på staten???
   Är inte detta ett klockrent uttryck för ett teodiceproblem, så tycker jag att vi kan avskaffa begreppet helt och hållet!
5. Thonas skriver:

   05 januari 2005 kl. 7:46 e m

   Dan – det är inte ett teodicé-problem (och ännu mindre ett ”klockrent” teodicéproblem) av det enkla skälet att vi lever i en SEKULÄR nationalstat.

   Att kalla problemet angående statens allmakt för ett teodicéproblem är en kul och kreativ metafor — men heller inte mer.

   Om vi levde i en teokrati, tex. i Iran, så vore det kanske inte bara en metafor. Då kunde man kanske men en viss largeness kalla det ett teodicéproblem.

   Men frågan är om en fundamentalistisk shia-muslim skulle komma på tanken att anklaga ens den teokratiska staten för att den inte har serviceret honom/henne tillräckligt.

   Thomas
6. Dan Jansson skriver:

   08 januari 2005 kl. 2:58 f m

   Jag har förstått din poäng (tror jag). Jag kanske hoppade över nå’t led i argumentationen. Men det jag försökte säga var följande: allt hänger ju på hur man definierar begreppet gud. Din underförstådda tolkning är, enligt mitt förmenande, alltför ”religiös”. I vår svenskkyrkliga tradition, eller för att säga som det är, i vår lutherska tradition är dock begreppet gud betydligt vidare. Luther bygger på en tydlig tradition från bibelns tid och värld där ”gud” inte med nödvändighet behöver uppfattas i ”religiösa” eller ”andliga” termer. Så benämner t ex Nya testamentet den största avguden (motguden) för Mammon, d v s våra materiella resurser och tillgångar.
   Luther jobbar vidare i samma anda och skriver i Stora katekesen på frågan om vad Gud är att: Gud är det vi väntar allt gott av.
   Det är i denna tolkningstradition som jag menar att det är intressant och givande att reflektera kring de nu synliggjorda förväntningarna på välfärdsstaten som ett teodiceproblem. Kanske har förväntningarna och tilltron till Gud nu, mera allmänt, ersatts av en gränslös och orealistisk tillit till välfärdsstatens förmåga att lösa våra problem – oavsett var vi befinner oss. Om så är fallet, vilket jag misstänker att det är, då har vi ersatt Gud med Göran Persson (staten). Vem som är mest trovärdig i rollen får vi väl var och en ta ställning till… Förväntningarna består, men föremålet växlar, eller?
   Jag hoppas jag gör mig bättre förstådd nu!?
7. Kjell Sundberg skriver:

   10 januari 2005 kl. 9:05 f m

   Men visst handlar det mer om än att kräva att det finns en beredskap på en söndag.
   Det finns ett starkt krav från ”mannen på gatan” att myndigheter och socialförsäkringar ska täcka livets alla möjligheter.
   Det rör sig, tror jag, både om en variant av politikerföraktet – myndigheten lägger sig i för mycket – och en omvänd bild av överheten: ”Dom som lägger sig i så j-a mycket klarar inte ens…” Något slags gottande i misslyckanden ”uppifrån” för att hylla den enkle resolute som ingriper direkt.
   Visst är det en variant av Hollywoods hjälte, den desillusionerade snuten som agerar utanför reglerna och mot reglerna.

   Så visst, jag tycker metaforen var träffande.

8. Pingback: roulette

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.