Skattebetalarnas stöd på 750 miljoner kronor (i första omgången – summorna i sådana sammanhang har en tendens att öka) till det stackars bidragsberoende företaget Saab, tycks ha stoppats, åtminstone tillfälligt.
Eric Erfors på Expressen gillar inte heller projektet. Erfors pekar även på att en av lobbyisterna, som försöker övertyga politikerna om nya företagsbidrag, är Jan Nygren som har gått från sosseinsider till Saabinsider. I den svenska modellens äktenskap mellan stat och bidragsberoende industri spelar sociala nätverk roll. Ibland rör sig individerna i detta nätverk.
Nygren har intressanta ståndpunkter i försvarsbudgetfrågan:
– En minskning av försvarsanslaget med tre miljarder kronor kommer att leda till en del dramatiska saker. Minus sex miljarder kronor skulle vara en olycka, säger Jan Nygren som har svårt att tro att detta kan ske.
Det Nygren förra året beskrev som ”en olycka” är ju något positivt; skär istället försvarsanslagen så mycket det går, gärna sex miljarder som istället kan gå till forskning, sjukvård, skolan eller skattesänkningar.
Slutligen håller jag helt med Erfors om att det är ett ”demokratiskt och statsfinansiellt problem” att det är för enkelt att övertyga regeringen om den här typen av bidrag till industrin.
Jag trodde att poängen var att företagen betalade pengar till staten i form av skatt, inte att staten håller på och betalar ut bidrag till enskilda företag hit och dit.
Risken är att staten genom riktade stödåtgärder för länge håller liv i företag och sektorer/branscher som borde försvinna för att ersättas av andra. Ibland bör man, som en klok kollega sa häromdan, stänga av respiratorn.
Ja men Gustav, det fungerar ju inte så! Klart det vore bra att skära ner på utgifter som ytterst syftar till att döda ihjäl varandra och satsa dem på nånting positivt men det blir ju inte så! Pengarna för det obemannade planet skulle väl komma från försvarsbudgeten (vet inte säkert) så att det nu stoppats betyder inte att det kommer mera pengar till den typ av forskning som du (och jag) och din kommentator Olle Jönsson skulle föredra. Det blir ett par extra stridsvagnar i stället eller (troligast) en fullkomligt onödig avbetalning på statsskulden. Hade man fått fortsätta hade en viss flygteknisk kompetens kunna bibehållas i Sverige och SAAB hade fått ett välbehövligt lyft under armarna, det hade väl varit bättre än att lösa in obligationer i varje fall?
”Public procurement” är ett klassiskt industripolitiskt instrument, helt legalt och med gynnsamma multiplikatoreffekter. Jag önskar att pengarna kunde användas till något vettigare men det alternativet finns liksom inte.
Att skära ner jordbrukssubventionerna vill väl de flesta av oss som inte är bönder men det är samma sak där. Skulle man lyckas med det blir det omedelbara resultatet att EU-avgiften blir billigare vilket alltså vore en lättnad för statsbudgeten men hur kommer man att utnyttja ett sådant utrymme? Ja, knappast till att satsa på forskning. Men det finns många andra skäl att skära ner jordbrukssubventionerna – inte bara budgetära.
Även om man gav 750 miljoner till forskningen istället för att ge dom till SAAB, varför är det så självklart att det skulle ge ett större mervärde för samhället? Stora industriprojekt innebär ofta ett enormt kunskapsbyggande, med nyttoeffekter långt utanför det aktuella projektet och problemområdet (fast det är klart, industriprojekt kanske inte genererar fullt så många vetenskapliga artiklar…)
”Risken är att staten genom riktade stödåtgärder för länge håller liv i företag och sektorer/branscher som borde försvinna för att ersättas av andra. Ibland bör man, som en klok kollega sa häromdan, stänga av respiratorn.”
Trust me, detsamma kan sägas om åtskilliga lärosäten och forskningsområden 😉
Fredrik: Jag har inte ifrågasatt att statligt finansierade och beställda industriprojekt kan ge goda effekter på såväl teknikutveckling som kunskapsutveckling. Tvärtom. Det finns klassiska, närmast sönderstuderade, exempel på detta. Inte minst från din bransch.
Frågan är dock vilka industrier och branscher man skall stödja. Dels är mängden pengar som samhället har att satsa – tyvärr – ändlig. Dels finns risken att offentligt stöd kan ge rent negativa effekter. Det kan finnas en eftersläpningseffekt, alltså att staten med sina stödmiljarder håller liv i en teknik eller en sektor som annars hade tvingats till en snabbare omvandling, en kreativ förstörelse som kunde frigjort resurser som istället kunde gått till uppbyggnaden av något nytt. Eller tycker du kanske att miljarder stödkronor till till exempel den svenska varvsindustrin och jordbrukssektorn har varit vettigt spenderade pengar?
Det finns argument för åsikten att den utrikespolitiska logik som fanns bakom Saab-projekten från Tunnan till Viggen ser annorlunda ut idag. Är de där 100 miljarderna eller vad det nu är som Gripen kostat verkligen en god investering för samhället? Och måste det per definition och för tid och evighet finnas två stora biltillverkare i landet? Ibland behövs det en diskussion om möjliga alternativa utvecklingslinjer.
Trust me, detsamma kan sägas om åtskilliga lärosäten och forskningsområden 😉
🙂 Håller helt med. I och för sig finns det ett slags kreativ förstörelse inom vetenskapen, som går ut på att ämnen tappar i relevans och inte längre förmår locka till sig finansiering, studenter, forskare. Men skulle denna process behöva gå snabbare ibland, det kan helt klart diskuteras …