Förslaget från den folkpartistiske riksdagsledamoten Cecilia Wikström om att inrätta ”en ’kanon’ av de viktigaste verken inom svensk litteratur” för att ”göra oss till ett folk som har ett gemensamt mål” verkar inte bli av, även om folkpartiet skulle få egen majoritet efter höstens riksdagsval. Det saknar nämligen partiledningens stöd.
I sitt senaste veckobrev (27 juli) menar Lars Leijonborg att det ligger mycket i förslaget, men att det måste förändras på väsentliga punkter: mindre toppstyrning och bort med kravet på enbart svenska författare:
O En svensk läslista i läroplanen kan bara införas i kombination med utökad tid för svenskämnet. Det måste finnas ordentligt med tid och beslutsutrymme kvar för lärarna att göra egna prioriteringar.
O Tiden måste också räcka till för utländsk litteratur. Många i min generation läste Orwells ”1984” och ”Grisfarmen” [sic!] i skolan, vilka därmed blev en del av vår gemensamma referensram.
Inte vet jag vad som försiggår på Drottninggatan 97, men någon måste ha talat lite internationalistiskt klarspråk, varpå Leijonborg gått ut med ett förtydligande.
Läs mer om Wikströms förslag i ett tidigare inlägg.