Det känns lite märkligt att börja dan med att inse att man i en politisk sakfråga håller med såväl miljöpartisten Lars Ångström som frihandelsliberalen Johan Norberg. Men det gör jag. Måste man verkligen lägga 750 miljoner skattekronor på att delta i utvecklingen av ett stridsflygplan som inte tycks behövas i det svenska försvaret, utan som mest är till för att hålla igång Saab?
Sådant här förtäckt industristöd till enstaka företag, maskerat till forskningspolitik eller som nu försvarspolitik, kostar mycket pengar, pengar som istället kunde gått till att på ett mer neutralt sätt höja kvaliteten på forskning och utbildning i Sverige.
Sen undrar jag varför så mycket av debatten de senaste åren har handlat om hur individer lever på bidrag och (över)utnyttjar de offentliga stödsystemen, och så lite handlat om företagens bidragsberoende.
För tusan. Om vi konkurrerar med Bangalore på IT-planet så kan vi inte ösa ut pengar på onödigheter. (Ha! Jag skriver vi, trots att jag numera är utlandssvensk. Gubbstatusen är inte långt borta.)
Lite mjuka framtidsinvesteringar, som att väcka kidsens IT-engagemang i rolig IT.
Tänk: lägg ett par hundra lakan i lokalföreningar för objektorienterade scripting-språk. ”Ruby för kids”, ”OO-skolan” eller ”Automatisera trista göromål: ett radioprogram”. Gärna kombinerat med Bra Metoder (hur skriver man Best Practices på svenska?).
Ett kontor här i Köpenhamn hade just ett möte för alla LISP-programmerare i Danmark. Killen som anordnade mötet sa trött till den lokalansvarige: ”Vi behöver inte mer plats än det lilla konferensrummet.” De blev fyra personer.
Gratis serverplats för Open Source-projekt finns på en massa ställen på webben. Något i samma melodi, men för utbildning, och för allmänheten?