Medias intresse för Pagrotskys kommande insatser för kulturen var vida större än intresset för vad hans forsknings- och utbildningspolitiska mål. Man ställde en massa frågor om vilka böcker han läser, om han gillar opera; teaterregissörer, dansare, skönlitterära författare yttrade sig – knappast någon från universitetsvärlden tillfrågades om vad Leif Pagrotsky kommer betyda för framtiden.
Märkligt, tyckte Karin Bojs på DN:s vetenskapssida häromveckan. Märkligt, tyckte jag. Märkligt, tyckte även Leif Pagrotsky (uppfångat via FoF:s blogg).
Ibland knyter man enorma förväntningar till universiteten som drivkrafter i de innovationssystem som man hoppas ska betyda något för landets utveckling. Och, visst, nånting ligger det väl i detta. Satsningar på forskning och högre utbildning är väl inte helt betydelselösa för den ekonomiska utvecklingen.
Men forskningspolitiken får fylla så många uppgifter. Industristöd och regionalstöd är två. När Saab krisar sätter regeringen samman ett paket med en massa forskning. Men tittade någon närmare på en sådan satsning, skulle man förmodligen (som min kollega Sven Widmalm sa häromveckan) se ett slags förtäckt industristöd, där skattefinansierad forskning egentligen får som uppgift att stötta ett företag, snarare än några av de andra mål man kan ställa för forskning. Viss högskoleutbyggnad har handlat mer om regionalpolitiska stödåtgärder än om att skapa optimala förutsättningar för kunskapsproduktion.
Forskningspolitiken har blivit en Leviathanversion av Nils G. Åsling.
Och det debatterar inte media.
Forskningspolitik är ett viktigt politikområde som samtidigt är osynligt. Det är den forskningspolitiskmediala paradoxen.
Det är som om det inte fanns olika åsikter om i vilken riktning den forskningspolitiska utvecklingen kan och bör gå.
Några delar av systemet tjänar på det här.
Pingback: f61e80e