Det perfekta tomrummet

Jag läste en recension av Lawrence Rothfield, The rape of Mesopotamia: Behind the looting of the Iraq Museum, där recensenten, Paul Zimansky, gör kopplingen mellan förstörelsen av de irakiska arkeologiska skatterna i samband med kriget 2003 och hur okända de är.¹ Den arkeologiska utforskningen av Mesopotamien är en relativt intern angelägenhet; lämningarna attraherar få turister och är inte i närheten av Egyptens, Greklands eller Italiens arkeologiska ikoner vad gäller kulturell synlighet. Knåpandet med tusentals kilskriftsinskriptioner är liksom inte the stuff that Indiana Jones-filmer is made off. Tvåflodslandets arkeologi är, som Zimansky skriver, ”an exercise of the mind rather than a visual feast”.

Detta gör dess arkeologi svagare på den politiska arenan. Hade den amerikanska krigsmakten krigat vid pyramiderna, Parthenon eller Pompeji hade förmodligen förstörelsen av kulturskatterna blivit något mindre, menar Zimansky.

Fan tro’t.

(Parentetiskt sagt är det lite intressant det här med modern krigföring och arkeologi. Borde finnas något skrivet om det.)

Populärvetenskap och rapportering om vetenskap i media kan påverka samhälleligt utrymme och resurstilldelning till vetenskapliga discipliner, projekt och infrastruktursatsningar, det vet vi sedan länge.² Zimansky och Rothfield tar upp det i dess kanske mer extrema form: här blir kulturell och medial visibilitet en fråga om själva existensen, om det vetenskapliga källmaterialets överlevnad.

1. Paul Zimansky, ”The stuff”, TLS 25 juni 2010. [↩]
2. Se den här uppsatsen och femtioelva andra studier. [↩]

Metabloggandet fortsätter; nu verkar det som om vi får till en konferenssession om forskarbloggar på Teknik- och vetenskapshistoriska dagar i Göteborg i november.

Fast jag måste tillstå att jag nästan, nästan, nästan börjar tröttna på det. Inte bloggandet, alltså, men metabloggandet, metapratandet, metaskrivandet – kan vi inte bara blogga och gå vidare, utan att prata om forskarbloggandet som om det vore något så himla speciellt och nytt? Det är det ju inte! Inget som kommer riva upp himmel och jord.

Eller, vänta, det är det kanske? Är jag bara överdrivet allergisk mot webboptimism efter att ha läst lite för många Wired de där åren i slutet av 1990-talet? Forskarbloggar är ju något som erbjuder möjligheter till interaktion inom och utom forskarvärlden; om vi menar allvar med att 1800-talets populärvetenskap spelade roll för vetenskapens utveckling, för att ta ett slumpvis exempel, med all dess populärvetenskap i pressen, offentliga föreläsningar, världsutställningar och så vidare och så vidare, så borde ju interaktionerna rimligen även spela roll för oss.¹

Kolla till exempel Malin Sandströms replik till en intervju med Inger Atterstam. Hur mycket utrymme hade beretts till denna interaktion i tryckta medier?²

1. James Secord, Bernard Lightman och många fler historiker har förstås diskuterat 1800-talets populärvetenskap; det är en del av den vetenskapshistoriska litteraturen som nu börjar anta rätt stora proportioner. Mitt eget lilla bidrag till genren är en studie av Edgar Allan Poes kosmologiska teorier, som förhoppningsvis kommer tryckas i höst. [↩]
2. Parentetiskt tycker jag bägge har sina poänger. Atterstam är en av få som inte springer i flock när larmet går (akrylamid) och är väl så nära en Daniel J. Greenberg vi kommit i Sverige, och hennes kritik mot forskarvärldens mekanismer för självförhärligande förtjänar verkligen att lyftas fram. Malin har helt rätt i, menar jag, att svenska massmediers rapportering om forskning är alldeles för mager och alldeles för Nature-centrisk och att det ibland är ett lite väl långt hopp från forskning till pressmeddelande (som ju egentligen tycks vara en poäng hon delar med Atterstam). Men det är som sagt ett ämne för en annan bloggpost. Kanske. [↩]

Uppsala universitet twittrar – eller, ja, snarare är det universitetets informationsavdelning som twittrar. Via flödet pekas det på händelser vid universitetet. I praktiken är det en samling länkar till pressmeddelanden från infoavdelningen, som uppdateras när nya pressmeddelanden läggs ut.

Inte så mycket att orda om, egentligen: nästa naturliga steg i informationsavdelningarnas tekniska utveckling. Pressmeddelanden på stencil, sen Xerox, webben, RSS-flöde och nu twitterflöde.

Den stora grejen är snarare forskare som bloggar och twittrar, utan att det passerar informationsavdelningarna.

Den som är intresserad av de pågående turerna kring svininfluensan har ett flertal forskningsbaserade källor att lägga till traditionella källor som massmedier (där till exempel Inger Atterstams och Heidi Avellans nyanseringar kan lyftas fram) och myndigheter som Smittskyddsinstitutet, CDC, ECDC och WHO.

Två forskarbloggar inom Scienceblogsarkipelagen verkar värda att följa:

Effect Measure, som drivs av några (anonyma?) folkhälsoforskare, skriver om utbrottet under den här kategorin. Aetiology, som är epidemiologen Tara C. Smith, skriver om svininfluensan här. De är intressanta inte bara för inläggen utan även för de kommentarsflöden som uppstår till exempel här.

Dessutom bloggar Science om svininfluensan här.

Hur tar medborgare till sig och värderar information om allvarliga sjukdomar i ett nytt medielandskap: ett ämne för en magisteruppsats i medie- och kommunikationsvetenskap?

Förutom medborgarperspektivet finns det en del intressant att observera angående bloggformatets användning för inomvetenskaplig kommunikation i snabbrörliga vetenskapliga fält; mikrobiologen Sandra Porter och epidemiologen Tara Smith använder sina bloggar för att diskutera kopplingarna mellan svininfluensan i Kalifornien och ett utbrott i Ohio 2007: Porters post och Smiths post – kommentarerna fylls även med argument för och emot kopplingarna Ohio-Kalifornien, baserade på andra forskares analyser av virusdata.

Porter summerar sina erfarenheter av att använda bloggmediet för samarbete med kollegor under den framväxande tolkningen av data för viruset:

One of the things that I never liked about academic science was all the secrecy. It seemed to me that the people around me felt that you should keep every thing secret and not tell anyone anything until you were absolutely sure you were right. The trouble is, that philosophy makes people really afraid to ever be wrong. And, so many times, we are wrong. Or maybe just not 100% right.

So, since I don’t have a lab or tenure worries, I thought: why not do science in the open? I’ve heard people suggest that original research shouldn’t be published in blogs, that it should only published as peer-reviewed work. I don’t buy that suggestion.

Crazy as it seems, I think this preliminary activity has gotten far better ”peer-review” than some of the papers I submitted to official publications. I wish all peer review was as helpful and transparent.

Nigel Marven är en av barnens hjältar för närvarande. I takt med att de genomgår något slags naturalhistorisk fas är det mycket fossil, dinosaurier och geologi i familjen. Och där passar Marven in: barnen – och även föräldrarna, får jag tillstå – följer honom via tv, dvd och html. Inspirerad av Marven bygger W. (6 år) just nu ett diorama som ska föreställa havet under jura. Nyligen invigdes ett ”forntidsmuseum” här hemma i familjegodsets västra flygel, och i sommar ska vi åka på fossilletning någonstans i Skåne – you get the picture.

Yrkesskadad som jag är tar jag tillfället i akt och diskuterar en del vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk elementa med barnen, men framför allt gör deras intresse för naturalhistoria det möjligt för mig att återuppleva den där sense of wonder som finns i populärvetenskap om man har barnasinnet kvar.

Och en grej som slår mig är hur viktigt det är med det påtagliga, det materiella. Man kunde ju annars tro att den digitala fotorealismen hos Marven – ni som inte sett serierna ska veta att han reser i tid, simmar med Megalodon och blir jagad av T. Rex – skulle sopa banan med uppstoppade fåglar, ormar i formalin och valskelett.

Nix. Prylar lockar fortfarande. Besöket häromveckan på Zoologiska museet var mycket populärt och gav upphov till mycket prat om natur, ekologi och biologisk mångfald. Zoologiska museets offentliga utställning speglar knappast de biologiska vetenskapernas frontlinjer, men vad spelar det för roll: ungarna älskar det! (Och därför vore det synd om det stängdes – jag tror det fungerar när det gäller unga människors intresse för naturvetenskap.)

Förresten: när jag växte upp (jag är född 1967) var böckerna fyllda av paleontologiillustrationer som hade en speciell färgskala. Nyligen skrev David Nessle intressant om mannen bakom min uppväxts bild av forntiden.

Just nu sitter jag och jobbar med en rewrite av ett paper om hur svensk meteorologi i början av 1900-talet utvecklades i ett samspel mellan media, allmänhet, intresseorganisationer, politiker och meteorologer. (Det är hårt arbete (jo, faktiskt!): efter tio dagar med vinterkräksjukan i familjen är man lite efter med deadlines. Så fick jag klaga lite. Det känns genast skönare.)

En av huvudpersonerna i min uppsats, Nils Ekholm, efterlämnade i sitt arkiv en rejäl klippbok som – förutom att den väsentligen underlättar tillvaron för oss historiker – är intressant i sig. Denna artefakt säger något om vilken vikt Ekholm fäste vid medias rapportering. En av mina teser är ju att Ekholm och hans kollegor byggde sina nätverk delvis i samspel med media och kontakter med ”externa” grupperingar via media; själva klippboken, denna tjocka tingest av papper med noggrant inklistrade tidningsurklipp, sorgfälligt daterade i Ekholms handstil, blir nästan ännu ett av de indicier jag kan använda för att stödja tesen.

En nutida variant syns på en av Naturebloggarna. Häromdan skrev Alan Packer på Nature Genetics blogg om vad som hänt med några av de forskningsresultat tidskriften publicerat när de nått media. Han pekar där på att universiteten har högeffektiva informationsavdelningar som skickar ut pressmeddelanden om vad forskarna håller på med, ”which generate publicity for their scientists.” Han hävdar också att systemet fungerar hyfsat väl för att ge god kvalitet på mainstreammedias rapportering av vetenskap.

Men ibland klickar det, och det smyger sig in felaktigheter i medias rapportering och han tar upp tvenne papper som tidskriften publicerat som förvanskats i media; forskningsresultaten framstod som alltför sensationella.

Nu tror jag i och för sig att de här förvanskningarna av vetenskapens verksamhet när de filtreras genomde informationsavdelningar som alla moderna universitet har inte är den transparenta process som Packer vill ha det till. Det finns få studier av det här inom STS – Nelly Oudshoorn, visst, och kall fusionsforskningen (Lewenstein, Gieryn), men sen är det väl rätt tunt? – men jag tror att man skulle kunna se systematiska förskjutningar i ”nyheten” när den passerade informationsavdelningarna och tidningarnas vetenskapsredaktioner.

Men vad som är än intressantare är att se hur Nature Genetics via sin blogg håller koll på hur media hanterar pappren de publicerar. Det är vår tids motsvarighet till Ekholms klippbok.

Hwang’s rise involved celebrity-minded scientists, state bodies in South Korea concerned with national prestige, funding agencies accountable to government masters, educational institutions bent on international competition, and journalists intent on good stories. They came together in a complex symbiosis to create a distorted image of scientific achievement.

Martin Kemp – vilken tillgång han varit i Natures skribentstall ! – kopplar Hwangskandalen till en komplicerad väv av faktorer. Behovet av vetenskapliga hjältar, ett behov som emanerar ur flera olika processer, spelar roll för det vetenskapliga fusket.

Det här kan i sin tur kopplas till den inverterade fuskaren, dvs forskaren som hjälte och de uppsatser om forskningsfusk som flera av oss på FPI sitter och knåpar på (ja, jag vet, ärade redaktör, min text kommer, snart).

Nature börjar med podcast: rss. Här är veckans podcast i mp3-format.