Det perfekta tomrummet

Jag läser några uppsatser om forskningskommunikation som utgör den tematiska delen i näst senaste Isis. (Jag har tidigare bloggat en av uppsatserna.) I introduktionen till avdelningen pläderar Jonathan R. Topham för en syn på vetenskap där vi skall se på kommunikationen som en integrerad praktik i forskarvardagen, inte något som nödvändigtvis sker efter det att mer centrala saker inträffat.¹ Han anknyter till en läsvärd uppsats av James Secord på likartad men lite bredare tematik, där Secord, med utgångspunkt bland annat i bokhistoria, argumenterar för studiet av kommunikation.²

Secord och Topham vill se på kommunikation som fundamental för kunskapsproduktion och forskningssystemets dynamik:

the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it. Secord’s new approach thus places the practices of science popularization firmly within the process of knowledge making, alongside such other communicative practices as talking and note taking in laboratory or field, writing research papers, defending research findings within learned societies and congresses, advising on government policy as an expert witness, and teaching students in classrooms and laboratories.³

I sin iver att plädera för den egna delen av en disciplin går en del lite väl långt. (Det här blev jag på ett intressant sätt varse på en konferens i medicinhistoria för ett antal år sedan. Några högprofilerade medicinhistoriker presenterade en ny publikation som, och här citeras fritt ur minnet, bland annat hävdade att ”allt i 1900-talet kunde beskrivas och fångas in i det medicinhistoriska greppet”, varpå en närvarande fysik- och teknikhistoriker reste sig upp och sa nåt i stil med ”c’mon, det där är bara en överdrift, åker vi på en teknikhistorisk konferens får vi höra samma sak om teknik som en allt omfattande tolkning av 1900-talet”.) Kanske är det vad Topham gör här.

Trots det tycker jag det finns något givande i de vetenskapshistoriker som vill lyfta in själva kommunikationsaspekten som en central vetenskaplig praktik. Speciellt Secord som i sin uppsats från 2004 inte enbart fokuserar på ”populärvetenskap” utan mer på olika slags kommunikation (även inom forskarsamhället) och en syn på ”knowledge not just as abstract doctine but as communicative practice in a range of well-integrated and closely understood settings.”⁴

1. Jonathan R. Topham, “Focus: Historicizing ‘Popular Science’. Introduction,” Isis 100, no. 2 (June 1, 2009): 310-318 (pdf). [↩]
2. James A Secord, “Knowledge in Transit,” Isis 95 (2004): 654-672. [↩]
3. Topham s 311. [↩]
4. Secord s 671. [↩]

Jag läste ett paper av Katherine Pandora om populärvetenskap i det amerikanska 1800-talet¹. Hon beskriver en situation där vetenskapen är mer eller mindre överallt: massmedier, populärvetenskapliga föreläsningar, bibliotek, amatörbotaniker som skickade fynd till Smithsonian. Folk läste dagstidningar i stor utsträckning och vetenskap och teknik var en väsentlig del av innehållet.

En aspekt av detta tycks vara att den amerikanska vetenskapen under större delen av 1800-talet saknade fast organisation, samhällelig legitimitet och privilegierad plats; populärvetenskapen blir då till ett slags bristfenomen, något som fyller ut ett tomrum; hon beskriver relationen mellan professionell och populär vetenskap lite som kommunicerande kärl.² En annan aspekt är att ett slags republikanskt etos i politiken i allmänhet även gjorde sig gällande i synen på vetenskap – folk förväntade sig att delta i utvärderingen av vetenskapliga teorier, inte bara passivt låta sig skedmatas av experter.

Pandoras resultat verkar tankeväckande men samtidigt kanske lite hårdraget, lite prematurt – hon pekar själv på att utforskningen av den här delen av USA:s historia har luckor; vi tycks veta betydligt mer om populärvetenskapens historia i Storbritannien under 1800-talet. Men, i varje fall, läsningen av Pandoras uppsats gör att jag börjar tänka på ”The purloined letter”, Edgar Allan Poes fina berättelse om hur Auguste Dupin löser ett fall genom att under idogt piprökande (Conan Doyle var en tjuv!) resonera sig fram till ett resultat snarare än att sätta igång med empirin direkt. Den publicerades 1844 och visar om något att den vetenskapliga litteratur och kultur som fanns utanför de fåtaliga fackvetenskapliga institutionerna i USA även tog upp ämnen av vetenskapsteoretisk art och i Poes fall tog formen av skönlitteratur.

Ett bärande tema i berättelsen är ju skillnaden mellan det empiriska men fantasilösa tillvägagångssättet hos Parispolisen och dess företrädare Monsieur G. och det mer poetiska och kreativa hos Auguste Dupin. Poliserna mäter och väger, de använder sina mikroskop (de beter sig lite på det sätt som Sven Widmalm använt för att karaktärisera Uppsalafysikerna för hundra år sen) men de kommer ingen vart för de saknar fantasi; de är goda baconianer men det händer liksom inget: ”[t]he measures … were good in their kind, and well executed; their defect lay in their being inapplicable to the case and to the man.”

Gnällandet på baconianerna återkom Poe till fyra år senare, i Eureka, ett på många sätt spännande verk.

1. Katherine Pandora, ”Popular Science in National and Transnational Perspective: Suggestions from the American Context”, Isis vol 100 (2009), 346-358 (pdf) [↩]
2. Någon skulle kanske drista sig till att – analogt med Pandoras analys av amerikanskt 1800-tal – spekulera i om vår tids ökande vurm för medborgarpaneler och andra deliberativa processer inom forsknings- och teknikpolitiken är ett uttryck för en motsvarande nedgång i vetenskapens privilegierade position? [↩]

I vart fall har jag tillsamans med en student gjort en genomgång av statsvetarnas ”nätnärvaro”. En liten enkel undersökning mellan några av de ledande lärosätenas statsvetenskapliga hemsidor.
Man kan inte säga att Uppsala vann…

Stig-Björn Ljunggren har haft ett seminarium på statsvetenskap i Uppsala om statsvetares nätnärvaro. Hade varit intressant att höra. Skymmer framgångarna på papper och i etern nätet? (Ni vet, de där standardskämten om statsvetare som inte behöver starta någon blogg, eftersom de har DN Debatt.)

All heder åt statsvetarna som åtminstone diskuterar den här frågan på ett seminarium. Hade varit intressant att se motsvarande studier och diskussioner i andra discipliner, inte minst min egen; det finns ju en fullkomligt vibrerande bloggosfär inom svensk idé- och lärdomshistoria och vetenskapshistoria. Inte.

Hade gärna länkat direkt till inlägget på SBL:s blogg där han skriver om seminariet, men vad jag kan se saknar hans blogg permalänkar. Här finns emellertid hans inlägg för månaden mars 2008, det aktuella inlägget är skrivet 3 mars.

Det här är old news, men jag missade det när det hände och vill ändå skriva om det: bloggaren och litteraturvetaren vid Bergens universitet Jill Walker får Meltzerfondens pris för framstående vetenskapsförmedling. Prissumman är 100 000 norska kronor. Motivering:

”Gjennom bloggen har hun som akademiker skapt sitt eget forum for formidling, og vært til inspirasjon for utallige andre innenfor og utenfor akademia”

Stort grattis!

Läs mer.

Google Mars är ju en kul grej.

Den här typen av visualiseringsprojekt av vetenskapliga datamängder, med stora drag av interaktivitet i lite Web2.0-anda, kan beskrivas ur en mängd synvinklar. En sak som förtjänar påpekas är de forskningspolitiska effekterna av framgångsrika webbaserade projekt som SETI@Home som jag skrev om i en liten text i Axess häromåret. Forskningspolitiska effekter av medialiseringen av forskning handlar idag förstås inte bara om tryckt text, föreläsningsverskamhet eller etermedier. Förankring, legitimitetsskapande och allmän acceptans för forskningsprogram kan bli några bieffekter av framgångsrika vetenskapliga webbtjänster.

Nånstans finns här ämnet för ett smärre forskningsprojekt eller åtminstone en artikel.

Nature har bloggat ett tag och det växer upp nya bloggar i koncernen: i går kväll kom den senaste i raden, nyhetsbloggen som verkar ha till syfte att möjliggöra kommentarer till Natures nyhetssida.

arXiv lägger till trackbackfunktionalitet till sina preprints och öppnar därför ännu en brygga mellan open access och den vetenskapliga bloggosfären.

Visst, det finns problem med trackbacktekniken som sådan i form av spam. Men det faktum att man jobbar med bloggbaserade format på arXiv är högintressant och visar på något slags insikt om vart den vetenskapliga kommunikationskulturen är på väg.

Jag har varit inne på det tidigare här.

[Via Cosmic Variance och Crooked timber.]

- Hur är läget, du har inte varit sjuk eller så?

Frågan ställdes när jag härförleden träffade B., en annan lundaakademiker på stan. Vi hade inte setts på ett tag och han hade noterat att jag inte skrivit något här på bloggen den senaste tiden. (Jag är pappaledig, det har varit ansökningstider och det blir inte mycket tid över till blogging för tillfället. Bloggandet går alltid i konjunkturer.)

B:s fråga har fått mig att undra lite över det här med vem som läser min blogg och – mer allmänt – vilken betydelse blogging kan ha för forskare. Det är inte första gången det visar sig att kollegor läst min blogg. Ibland kommenterar de något jag skrivit. (Till skillnad då från vissa kollegor som ”inte fattat poängen med blogging” (hej S.).) Det är en indikation på läsekretsens omfattning och sammansättning som lite skiljer sig från statistikprogrammets diagramstaplar över antalet läsare här på bloggen.

Ibland undrar jag om bloggande forskare framför allt riktar sin kommunikation utåt samhället eller om den signifikanta skillnaden som en blogg gör är att den blir till utbyteszoner mellan akademiker som annars är inlåsta i den allt mer fragmentariska akademiska världen. Kanske kan en forskarblogg verka i bägge riktningarna.

I går hade vi ett intressant seminarium på FPI. Temat var vetenskap och medier och den intressanta gästen var Peter Sylwan. (Ulrika Björkstén var också inbokad, men måste i sista stund lämna återbud.) Sylwan menade att den allra mesta delen av forskningskommunikationen idag tycktes handla om okritiskt utbasunerande av forskningsresultat, men att det fanns ett behov av en annan, mer granskande, form av vetenskapsjournalistik. En sådan typ av vetenskapsjournalistik är, menade Sylwan, kanske inte vanlig men den finns dock.

Sylwan verkade mena att en mer granskande vetenskapsjournalistik i slutändan skulle gynna forskningen; den bör tåla granskning.

En sak som vi inte hann med att diskutera på seminariet är vilken roll just bloggande kan spela. Vad händer när allt fler forskare bloggar? När de kommunicerar utan att det de skriver filtreras varken av tidningsredaktörer eller av informationsavdelningars pressmeddelandeprosa?

Det här är det 1400:e inlägget här på min blogg. De kollegor som inte bloggar verkar mest se det som en minuspost, att det tar tid från annat. Och, visst, att skriva 1400 inlägg på drygt tre år tar förstås sin tid, tid som kunde lagts på annat.

Å andra sidan är många av inläggen små textsnuttar som man spikar ihop på några minuter. Texterna tjänar ett mnemotekniskt syfte; jag har, av någon anledning, ganska lätt att minnas något som jag bloggat om. Och eftersom bloggen systematiserar inläggen kronologiskt och tematiskt och dessutom är fulltextsökbar kan jag återfinna inlägg relativt enkelt. Så även om jag inte hade en enda läsare skulle det finnas en poäng med bloggen.

Till detta kommer kommunikationsaspekten. Jag har fått kontakt med flera intressanta personer via bloggandet. Det finns alltså flera bidrag till pluskontot.

Jag funderar på om jag ska sätta upp Det perfekta tomrummet på min CV.

Allt det här kring bloggingens betydelse i den akademiska världen vill jag gärna belysa närmare, inte minst i samarbetet kring ett forskningsprojekt om akademiska kommunikationsformer som jag har tillsammans med Sara Kjellberg.