Det perfekta tomrummet

Nigel Marven är en av barnens hjältar för närvarande. I takt med att de genomgår något slags naturalhistorisk fas är det mycket fossil, dinosaurier och geologi i familjen. Och där passar Marven in: barnen - och även föräldrarna, får jag tillstå - följer honom via tv, dvd och html. Inspirerad av Marven bygger W. (6 år) just nu ett diorama som ska föreställa havet under jura. Nyligen invigdes ett “forntidsmuseum” här hemma i familjegodsets västra flygel, och i sommar ska vi åka på fossilletning någonstans i Skåne - you get the picture.

Yrkesskadad som jag är tar jag tillfället i akt och diskuterar en del vetenskapsteoretisk och vetenskapshistorisk elementa med barnen, men framför allt gör deras intresse för naturalhistoria det möjligt för mig att återuppleva den där sense of wonder som finns i populärvetenskap om man har barnasinnet kvar.

Och en grej som slår mig är hur viktigt det är med det påtagliga, det materiella. Man kunde ju annars tro att den digitala fotorealismen hos Marven - ni som inte sett serierna ska veta att han reser i tid, simmar med Megalodon och blir jagad av T. Rex - skulle sopa banan med uppstoppade fåglar, ormar i formalin och valskelett.

Nix. Prylar lockar fortfarande. Besöket häromveckan på Zoologiska museet var mycket populärt och gav upphov till mycket prat om natur, ekologi och biologisk mångfald. Zoologiska museets offentliga utställning speglar knappast de biologiska vetenskapernas frontlinjer, men vad spelar det för roll: ungarna älskar det! (Och därför vore det synd om det stängdes - jag tror det fungerar när det gäller unga människors intresse för naturvetenskap.)

Förresten: när jag växte upp (jag är född 1967) var böckerna fyllda av paleontologiillustrationer som hade en speciell färgskala. Nyligen skrev David Nessle intressant om mannen bakom min uppväxts bild av forntiden.

Just nu sitter jag och jobbar med en rewrite av ett paper om hur svensk meteorologi i början av 1900-talet utvecklades i ett samspel mellan media, allmänhet, intresseorganisationer, politiker och meteorologer. (Det är hårt arbete (jo, faktiskt!): efter tio dagar med vinterkräksjukan i familjen är man lite efter med deadlines. Så fick jag klaga lite. Det känns genast skönare.)

En av huvudpersonerna i min uppsats, Nils Ekholm, efterlämnade i sitt arkiv en rejäl klippbok som - förutom att den väsentligen underlättar tillvaron för oss historiker - är intressant i sig. Denna artefakt säger något om vilken vikt Ekholm fäste vid medias rapportering. En av mina teser är ju att Ekholm och hans kollegor byggde sina nätverk delvis i samspel med media och kontakter med “externa” grupperingar via media; själva klippboken, denna tjocka tingest av papper med noggrant inklistrade tidningsurklipp, sorgfälligt daterade i Ekholms handstil, blir nästan ännu ett av de indicier jag kan använda för att stödja tesen.

En nutida variant syns på en av Naturebloggarna. Häromdan skrev Alan Packer på Nature Genetics blogg om vad som hänt med några av de forskningsresultat tidskriften publicerat när de nått media. Han pekar där på att universiteten har högeffektiva informationsavdelningar som skickar ut pressmeddelanden om vad forskarna håller på med, “which generate publicity for their scientists.” Han hävdar också att systemet fungerar hyfsat väl för att ge god kvalitet på mainstreammedias rapportering av vetenskap.

Men ibland klickar det, och det smyger sig in felaktigheter i medias rapportering och han tar upp tvenne papper som tidskriften publicerat som förvanskats i media; forskningsresultaten framstod som alltför sensationella.

Nu tror jag i och för sig att de här förvanskningarna av vetenskapens verksamhet när de filtreras genomde informationsavdelningar som alla moderna universitet har inte är den transparenta process som Packer vill ha det till. Det finns få studier av det här inom STS - Nelly Oudshoorn, visst, och kall fusionsforskningen (Lewenstein, Gieryn), men sen är det väl rätt tunt? - men jag tror att man skulle kunna se systematiska förskjutningar i “nyheten” när den passerade informationsavdelningarna och tidningarnas vetenskapsredaktioner.

Men vad som är än intressantare är att se hur Nature Genetics via sin blogg håller koll på hur media hanterar pappren de publicerar. Det är vår tids motsvarighet till Ekholms klippbok.

Hwang’s rise involved celebrity-minded scientists, state bodies in South Korea concerned with national prestige, funding agencies accountable to government masters, educational institutions bent on international competition, and journalists intent on good stories. They came together in a complex symbiosis to create a distorted image of scientific achievement.

Martin Kemp - vilken tillgång han varit i Natures skribentstall ! - kopplar Hwangskandalen till en komplicerad väv av faktorer. Behovet av vetenskapliga hjältar, ett behov som emanerar ur flera olika processer, spelar roll för det vetenskapliga fusket.

Det här kan i sin tur kopplas till den inverterade fuskaren, dvs forskaren som hjälte och de uppsatser om forskningsfusk som flera av oss på FPI sitter och knåpar på (ja, jag vet, ärade redaktör, min text kommer, snart).

Nature börjar med podcast: rss. Här är veckans podcast i mp3-format.

There’s no greater sign that an article is important than when a colleague e-mails “Hey, you should see this.” Connotea takes the same principle but broadens the benefit.

Nature skriver om social bookmarking i vetenskapen. De hämtar framför allt exempel från sin egen tjänst Connotea.

Relaterat: Socialmarks har börjat dyka upp i referralstatistiken på en av mina bloggar.

I’ve been outed. I’m afraid I haven’t been following the rules laid out by Peter in another QD blog entry. In particular I failed at rule #4, since I have never mentioned this blog to my boss nor to my coworkers. Why have I been so secretive? I genuinely thought QD was going to be completely unpopular and no one was going to read it. I mean, please, a blog about the lives of physicists?!

Caolionn O’Connell undrar varför någon skulle vilja läsa bloggar skrivna av fysiker. Men varför inte? O’Connell, doktorand vid SLAC, skriver på sin blogg om trilskande labbutrustning, dumma syskon som inte fattar vad plasma är, avhandlingsförfattandets vedermödor (O’Connell har för närvarande två månader på sig att färdigställa två kapitel).

Hon skriver på Quantum Diaries, ett projekt där fysiker bloggar med anledning av fysikåret 2005.

Man undrar hur mycket av de här bloggarna spelar roll för fysikernas PR-satsning fysikåret 2005. De verkar i varje fall vara en mer nydanande satsning på vetenskapskommunikation än föreläsningar och artiklar om Einstein.

Alldeles oavsett vilken betydelse de här bloggarna kan komma att få på de mål som satts upp för fysikåret 2005 är det en satsning som är värd att följa. Kommer kanske interaktionen mellan fysikerna på bloggarna växa fram som det primära, snarare än att man riktar sig till oss icke-fysiker?

Andrew Jaffe oroas över att Oxford university kanske ska börja köpa sin elkraft från producenter som använder fossila bränslen och därmed spär på växthuseffekten. Det här är ett intressant imageproblem för universitet i allmänhet och Oxford i synnerhet (eftersom universitetet driver det högprofilerade projektet ClimatePrediction.net).