Vetenskapshistoriska perspektiv på forskningskommunikation

Jag läser några uppsatser om forskningskommunikation som utgör den tematiska delen i näst senaste Isis. (Jag har tidigare bloggat en av uppsatserna.) I introduktionen till avdelningen pläderar Jonathan R. Topham för en syn på vetenskap där vi skall se på kommunikationen som en integrerad praktik i forskarvardagen, inte något som nödvändigtvis sker efter det att mer centrala saker inträffat.1 Han anknyter till en läsvärd uppsats av James Secord på likartad men lite bredare tematik, där Secord, med utgångspunkt bland annat i bokhistoria, argumenterar för studiet av kommunikation.2

Secord och Topham vill se på kommunikation som fundamental för kunskapsproduktion och forskningssystemets dynamik:

the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it. Secord’s new approach thus places the practices of science popularization firmly within the process of knowledge making, alongside such other communicative practices as talking and note taking in laboratory or field, writing research papers, defending research findings within learned societies and congresses, advising on government policy as an expert witness, and teaching students in classrooms and laboratories.3

I sin iver att plädera för den egna delen av en disciplin går en del lite väl långt. (Det här blev jag på ett intressant sätt varse på en konferens i medicinhistoria för ett antal år sedan. Några högprofilerade medicinhistoriker presenterade en ny publikation som, och här citeras fritt ur minnet, bland annat hävdade att ”allt i 1900-talet kunde beskrivas och fångas in i det medicinhistoriska greppet”, varpå en närvarande fysik- och teknikhistoriker reste sig upp och sa nåt i stil med ”c’mon, det där är bara en överdrift, åker vi på en teknikhistorisk konferens får vi höra samma sak om teknik som en allt omfattande tolkning av 1900-talet”.) Kanske är det vad Topham gör här.

Trots det tycker jag det finns något givande i de vetenskapshistoriker som vill lyfta in själva kommunikationsaspekten som en central vetenskaplig praktik. Speciellt Secord som i sin uppsats från 2004 inte enbart fokuserar på ”populärvetenskap” utan mer på olika slags kommunikation (även inom forskarsamhället) och en syn på ”knowledge not just as abstract doctine but as communicative practice in a range of well-integrated and closely understood settings.”4

  1. Jonathan R. Topham, “Focus: Historicizing ‘Popular Science’. Introduction,” Isis 100, no. 2 (June 1, 2009): 310-318 (pdf). []
  2. James A Secord, “Knowledge in Transit,” Isis 95 (2004): 654-672. []
  3. Topham s 311. []
  4. Secord s 671. []
Det här inlägget postades i Vetenskap och media. Bokmärk permalänken.

3 svar på Vetenskapshistoriska perspektiv på forskningskommunikation

  1. Nina Wormbs skriver:

    ”the process of knowledge making involves communication, rather than merely being followed by it” är verkligen otroligt sant. Detta har vi berört lite i en kurs som jag just nu ger på doktorandnivå och som heter Att kommunicera forskning, men det tål att fundera mer på. Kanske kan nästa tillfälle erbjuda sådana möjligheter, då vi får celebert besök från Lund. 🙂 Jag ser verkligen fram emot ditt gästspel i kursen Gustav!

  2. Pingback: Det perfekta tomrummet › Dansk djuphavsforskning 1950-1952

  3. Pingback: Bokmarknaden och amatörastronomin | Amatörastronomins historia

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.