Poe som vetenskapsteoretiker

Jag läste ett paper av Katherine Pandora om populärvetenskap i det amerikanska 1800-talet¹. Hon beskriver en situation där vetenskapen är mer eller mindre överallt: massmedier, populärvetenskapliga föreläsningar, bibliotek, amatörbotaniker som skickade fynd till Smithsonian. Folk läste dagstidningar i stor utsträckning och vetenskap och teknik var en väsentlig del av innehållet.

En aspekt av detta tycks vara att den amerikanska vetenskapen under större delen av 1800-talet saknade fast organisation, samhällelig legitimitet och privilegierad plats; populärvetenskapen blir då till ett slags bristfenomen, något som fyller ut ett tomrum; hon beskriver relationen mellan professionell och populär vetenskap lite som kommunicerande kärl.² En annan aspekt är att ett slags republikanskt etos i politiken i allmänhet även gjorde sig gällande i synen på vetenskap – folk förväntade sig att delta i utvärderingen av vetenskapliga teorier, inte bara passivt låta sig skedmatas av experter.

Pandoras resultat verkar tankeväckande men samtidigt kanske lite hårdraget, lite prematurt – hon pekar själv på att utforskningen av den här delen av USA:s historia har luckor; vi tycks veta betydligt mer om populärvetenskapens historia i Storbritannien under 1800-talet. Men, i varje fall, läsningen av Pandoras uppsats gör att jag börjar tänka på ”The purloined letter”, Edgar Allan Poes fina berättelse om hur Auguste Dupin löser ett fall genom att under idogt piprökande (Conan Doyle var en tjuv!) resonera sig fram till ett resultat snarare än att sätta igång med empirin direkt. Den publicerades 1844 och visar om något att den vetenskapliga litteratur och kultur som fanns utanför de fåtaliga fackvetenskapliga institutionerna i USA även tog upp ämnen av vetenskapsteoretisk art och i Poes fall tog formen av skönlitteratur.

Ett bärande tema i berättelsen är ju skillnaden mellan det empiriska men fantasilösa tillvägagångssättet hos Parispolisen och dess företrädare Monsieur G. och det mer poetiska och kreativa hos Auguste Dupin. Poliserna mäter och väger, de använder sina mikroskop (de beter sig lite på det sätt som Sven Widmalm använt för att karaktärisera Uppsalafysikerna för hundra år sen) men de kommer ingen vart för de saknar fantasi; de är goda baconianer men det händer liksom inget: ”[t]he measures … were good in their kind, and well executed; their defect lay in their being inapplicable to the case and to the man.”

Gnällandet på baconianerna återkom Poe till fyra år senare, i Eureka, ett på många sätt spännande verk.

1. Katherine Pandora, ”Popular Science in National and Transnational Perspective: Suggestions from the American Context”, Isis vol 100 (2009), 346-358 (pdf) [↩]
2. Någon skulle kanske drista sig till att – analogt med Pandoras analys av amerikanskt 1800-tal – spekulera i om vår tids ökande vurm för medborgarpaneler och andra deliberativa processer inom forsknings- och teknikpolitiken är ett uttryck för en motsvarande nedgång i vetenskapens privilegierade position? [↩]