Forskarbloggar på konferens

Metabloggandet fortsätter; nu verkar det som om vi får till en konferenssession om forskarbloggar på Teknik- och vetenskapshistoriska dagar i Göteborg i november.

Fast jag måste tillstå att jag nästan, nästan, nästan börjar tröttna på det. Inte bloggandet, alltså, men metabloggandet, metapratandet, metaskrivandet – kan vi inte bara blogga och gå vidare, utan att prata om forskarbloggandet som om det vore något så himla speciellt och nytt? Det är det ju inte! Inget som kommer riva upp himmel och jord.

Eller, vänta, det är det kanske? Är jag bara överdrivet allergisk mot webboptimism efter att ha läst lite för många Wired de där åren i slutet av 1990-talet? Forskarbloggar är ju något som erbjuder möjligheter till interaktion inom och utom forskarvärlden; om vi menar allvar med att 1800-talets populärvetenskap spelade roll för vetenskapens utveckling, för att ta ett slumpvis exempel, med all dess populärvetenskap i pressen, offentliga föreläsningar, världsutställningar och så vidare och så vidare, så borde ju interaktionerna rimligen även spela roll för oss.1

Kolla till exempel Malin Sandströms replik till en intervju med Inger Atterstam. Hur mycket utrymme hade beretts till denna interaktion i tryckta medier?2

  1. James Secord, Bernard Lightman och många fler historiker har förstås diskuterat 1800-talets populärvetenskap; det är en del av den vetenskapshistoriska litteraturen som nu börjar anta rätt stora proportioner. Mitt eget lilla bidrag till genren är en studie av Edgar Allan Poes kosmologiska teorier, som förhoppningsvis kommer tryckas i höst. []
  2. Parentetiskt tycker jag bägge har sina poänger. Atterstam är en av få som inte springer i flock när larmet går (akrylamid) och är väl så nära en Daniel J. Greenberg vi kommit i Sverige, och hennes kritik mot forskarvärldens mekanismer för självförhärligande förtjänar verkligen att lyftas fram. Malin har helt rätt i, menar jag, att svenska massmediers rapportering om forskning är alldeles för mager och alldeles för Nature-centrisk och att det ibland är ett lite väl långt hopp från forskning till pressmeddelande (som ju egentligen tycks vara en poäng hon delar med Atterstam). Men det är som sagt ett ämne för en annan bloggpost. Kanske. []
Det här inlägget postades i Vetenskap och media. Bokmärk permalänken.

10 kommentarer till Forskarbloggar på konferens

  1. Waldemar Ingdahl skriver:

    Fast nu börjar ju bloggandet förändras

    jag svarade Malin på min blogg

    http://waldemaringdahl.blogspot.com/2010/06/vaga-vara-nordig-i-vetenskapsjournalist.html

    men mycket av debatten mellan mig, Malin och vetenskapsjournalisten Jan-Olov på min Facebook sida http://www.facebook.com/profile.php?id=669674090 och på Twitter

    Hur ser forskarbloggandet ut när det börjar flytta ihop på det här sättet?

  2. Gustav skriver:

    Waldemar,

    Jo, Facebook och Twitter har fångat upp en del av flödet och forskarbloggandet förändras säkert av det. En sak är väl om det är till det bättre eller inte; efter att ha twittrat ett tag kan jag inte låta bli att tycka att bloggandet är ett så mycket kraftfullare medium, relativt sett.

    Och så gillar jag din synpunkt om behovet av nördighet i vetenskapsjournalistiken. Nördighet och kritisk granskning. Men utrymmet för nördighet tycks snarast ha minskat i dagspressen och i tidskrifterna. Tyvärr – jag hade gärna sett en svensk TLS eller en broadsheet med tunga långa texter till frukostkaffet.

  3. Thomas skriver:

    Hej Gustav, det där med att “börja tröttna”, är det inte en typisk akademisk ‘distinktions-strategi” 🙂

    Dvs. först skiljer man ut sig från de andra genom att engagera sig i något relativt nytt, och sedan, när fler och fler hakar på, så skiljer man ut sig igen genom att ta avstånd. Alltid ett steg föra, det är det spelet handlar om.

    Själv har jag tacklat av med mitt eget skrivande på bloggen under den senaste tiden. Men jag är fortfarande fascinerad av social web som kulturfenomen. Jag menar, när 500 miljoner är på Facebook så vore det konstigt om det inte ändrar en del sociala relationer. Och när fler och fler forskare använder sociala innehållsdelingstjänster, blog- och mikroblogplattformar, så vore det underligt om det inte på ett eller annat sätt påverkade deras forskningspraktik.

  4. Thomas skriver:

    Varför — för att nu föra logiken i argumentet vidare — varför syssla med vetenskaps- och teknologihistoria (metavetenskap) när man jobba med handfast naturvetenskaplig forskning istället?

    Och det är faktiskt inte ironiskt menat — ibland får jag lust att vända tillbaka till biologin. Det händer så fantastiskt mycket spännande i biologisk forskning just nu. De molekylärbiologiska metoder som har tagits fram under de seneste 30-40 åren börjar nu, i kombination med digital miniatyrisering, att bära frukt.

    Så jag kan ibland få samma “börja tröttna”-känsla gentemot vetenskapshistoria, vetenskapsfilosofi och science and technology studies. Får lust av kapa banden till hela reflektionsköret och ställa mig på labbet igen. Det är för sent, det vete jag, så jag läser de förkättrade Nature och Science istället (trots vad Malin & Co. påstår).

  5. Gustav skriver:

    Självklart är det en distinktionsstrategi 🙂

    Nej, Thomas, du har missuppfattat mig; inte vill jag “ta avstånd” från bloggandet för att “fler och fler hakar på”, inte alls. Tvärtom, jag önskar att fler bloggade, inte minst bland kollegorna inom idé-, vetenskaps-, teknik- och medicinhistoria. Tänk vad få det ändå är inom vårt fält som bloggar, givet den mängd kollegor som i andra sammanhang gärna delger sina åsikter, tolkningar och perspektiv, men vars fotavtryck på den sociala webben är litet.

    Man borde kanske inte uppmärksamma varför forskare bloggar och istället ställa sig frågan varför så många forskare inte bloggar? Jag menar, att inte ha en webbnärvaro, idag, 2010?!

    Hoppas att din fascination i metatermer även återigen kanaliseras till tangentbordet; det hade ju varit för trist om du tacklade av med bloggandet.

    Och din andra kommentar: tja, jag vet inte, är det inte just när dina molekylärbiologiska hjältar börjar göra en massa “spännande” forskning som det behövs reflektion och analys? Men jag kan förstås ha fel. Vi kanske ska låta dem hålla på utan att diskutera vad de sysslar med i den sektorn?

  6. ArchAsa skriver:

    Det är väl ett hälsotecken att man tröttnar lite på halleluja-stämningen. För min del tror jag att vi kommit en bra bit på vägen, men vetenskapsbloggandet framstår fortfarande som en ganska oorganiserad amatörmässig verksamhet i åtminstone Sverige.

    Personligen skulle jag gärna se fler kollektiva forskarbloggar på universiteten där många forskare får komma fram utan att behöva hålla igång en hel blogg på egen hand.

  7. Gustav skriver:

    Åsa: Bra idé med kollektivbloggar! Kring ett projekt, en kurs, ett instrument. Kan bland annat funka som kollektiv loggbok/knowledge managementsystem och därmed en användbar resurs nyanlända projektdeltagare i långvariga projekt.

  8. Nina Wormbs skriver:

    Vi får väl se till att den där sessionen lyfter sig från mängden och intresserar även panelisterna. 🙂

  9. Gustav skriver:

    Nina: jag spelar bara svårflörtad 🙂

    Allvarligt talat ser jag verkligen fram emot den, och med dig ombord blir det en superintressant session! Ser det som ett tillfälle att faktiskt fundera ut lite innan vad vi kan använda det här verktyget till inom vetenskapshistoria.

  10. Thomas skriver:

    Precis! Till er som inte kan tolka anspelningarna — vi håller på att arrangera en session til Vetenskaps- och teknologihistoriska dagarna i Göteborg 10-12 november med titlen “Sociala medier och vetenskaps- och teknikhistoria. Dags för teknik- och vetenskapshistoria 2.0?”.

    Något i den här stilen:
    Vi har 105 minuter till vårt förfogande. Vi bör ha en form som svarar till ämnet, dvs. även om vi inte ska räkna med att deltagarna sitter online med FriendFeed i konferenslokalen, så vore det en god idé att luckra upp den traditionella individuella presentationsformen (4 x 20+5 min).

    Man kunde starta med 4-8 korta presentationer á 5 minuter — där vi presenterar några aktuella och viktiga problemställningar. På det sättet får vi snabbt alla i rummet med på hur vi menar att fältet ser ut.

    Därefter en plenardiskussion där vi går in i multilog med varandra och de övriga i rummet.

    Själv har jag två grejer jag kunde tänka mig att presentera:

    1) Dels ge 1-2 ex. på hur nya sociala webteknologier redan håller på att förändra de vetenskaps- och teknologihistoriska kommunikationsformerna.

    2) Dels diskutera en viktig aspekt på vetenskap och teknologi som utvecklingen av sociala webmedier tenderar att lämna i sticket — nämligen den materiella dimensionen. Enkelt sagt: ju mer digitalt, ju mindre materiellt.

    That’s all for the moment.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *