Det perfekta tomrummet

Kan man, som stöd åt akademisk undervisning, använda de allt mer etablerade tekniker som weblogs, del.icio.us, Connotea, Flickr, RSS, podcasting, som alla gör, eller försöker göra, webben till en plats för deltagande? Ja, visst. Det sker redan, här på Forskningspolitiska institutet och på ett växande antal institutioner runt om i världen, och det finns en begynnande teoribildning kring vilken betydelse detta får. (Ett exempel är ett paper av Derek W. Keats på University of the Western Cape, som än så länge finns ipreliminär version.) Det här är en spännande utveckling, och jag tror att det här - web 2.0 i utbildningen - skulle kunna vara ett givande inslag i den workshop om blogging inom forskningen som Sara, Robert och jag börjat planera.

Jag var på LTH och föreläste nyligen; de har en grupp studenter som gör rymdrelaterade projekt, de arbetar med hur man designar rymdstationer.

Bland annat funderar studenterna över hur astronauter på rymdstationer ska härda ut i sina konservburkar i åratal utan att bli galna. I rymden kan ju ingen höra dig skrika.

Det är tredje gången jag kommer och föreläser om forskningspolitik och rymdteknik - det kalla kriget och rymdkapplöpningen, Sputnikchocken, Kennedys måntal, kommersialiseringen av rymden - för deras rymddesignkurs och det är alltid lika kul varje gång. Smarta studenter.

Den här gången var det lite speciellt, eftersom vi inte höll till i det nybyggda Ingvar Kamprad Designcentrum, som de tidigare gångerna, utan i A-huset i en sal som var vintage 1960:s. Det mest påtagliga, för mig som föreläsare, var väl att det fanns griffeltavla vilket jag inte föreläst på sedan tiden på Kungshuset (första halvan av 1990-talet). Funkade faktiskt ganska bra, helt annan taktil upplevelse med två timmar griffeltavla än två timmar whiteboard. Började så smått gilla det där med griffeltavla. Kändes helt rätt med kritan i nävarna efter förrättat värv. Nåt för FPI när vi flyttar om ett år?

Gillade också kontrollpanelen för att styra salens olika funktioner. Kändes kongruent med efterkrigstidens utbildningspolitik, med LTH som en motsvarande styrpulpet över samhällsutvecklingen.

Häromterminen återvände jag från Powerpoint (nåja, jag körde förstås Keynote) till whiteboard + OH i mina föreläsningar. Jag var trött på den linjära formen, svårigheten att improvisera och den låga upplösningen på projektorns bilder. Till detta kom 90 minuters surr från projektorn. Det enda som väl var bra var den arkiveringsfunktion som presentationsprogrammet innebar; där fanns alla mina föreläsningsbilder, snyggt ordnade och omflyttningsbara, till nästa gång det blev dags.

Leonid Teytelman, doktorand på UC Berkeley, tycker likadant. Han undrade hur utbredd uppfattningen var bland studenterna och gjorde en enkät bland 172 studenter. 48 % tyckte att de lärde sig mer på föreläsningar framförda med traditionella tekniker, 40 % lärde sig mer på PowerPointföreläsningar, 12 % visste inte. Projektorn var dessutom sövande: “60% find staying awake easier during a chalkboard lecture, while only 13% are more alert with PowerPoint.” Och så vidare.

Teytelmans resultat kan förstås skärskådas (hans undersökning är en liten grupp studenter, som av en slump kan en i sig briljant men teknofobisk icke-projicerande föreläsare ha ställts mot en trist, dryg och sövande PowerPointfantast utan att Teytelman tycks ha korrigerat för detta och så vidare). Likafullt tycker jag han har rätt, även om jag bygger det mer på egen erfarenhet än på en enkätundersökning bland studenter.

Hur undervisar man på universitet? Hur bör man undervisa på universitet? Vad är det som gör en kurs framgångsrik? Det är frågor som vi diskuterade ganska ingående i fikapauserna på den intressanta kursen i kommunikation som UCLU gav.

Alex Halavais har en del intressanta idéer i ämnet.