Skip to content

Category Archives: Museer

Berlin: DDR-museet

Har du lagt märke till hur det här landet stinker?

Jag tror det.

Varje lortigt hörn i det. Av billiga cigarretter, billig svett, billig deodorant och briketter av komprimerad brunkol som gasar en utan att värma en. Vi sitter fast i den statliga byråkratins klister. Samhället börjar med kaptens grad, varje kypare och taxichaufför är en despot. Har du legat med någon kvinna här?

Inte så vitt jag kan minnas.

Upplevelsen kan inte rekommenderas utan föregående acklimatisering. Och undvik vinet till varje pris. Ungrarna förgiftar oss med något som de kallar Tjurblod. Det anses vara en stor delikatess, men jag misstänker att det är en hämnd för kvävandet av deras kontrarevolutionära uppror 1956.

Sasjas och Mundys samtal i Absoluta vänner (Stockholm, 2005), 136f, säger kanske något om DDR. Vad vet jag, jag har inte varit i DDR och kan inte kontrollera John le Carrés påstående. Men jag har varit på DDR Museum. Och just doften av DDR tillhör det man inte lyckats förmedla (till skillnad från vikingamuseet i York, vars användning av dofter tillhör det jag minns, såhär femtontalet år efter besöket). Annars innehåller museet mycket.

Fokus ligger på interaktivitet och vardagsliv, det är som om man ville transportera museibesökaren i tiden. Man kan provsitta en Trabant. Det finns ett hem man kan gå omkring i: köksskåpen går att öppna och undersöka; vardagsrummet har kassettbandspelare och en påslagen TV, det är bara att slå sig ner i soffan; toalettskåpet och bokhyllorna kan man kolla i.

Det finns montrar som visar DDR-medborgarnas semesterliv, studenternas och olika yrkens vardag och mycket annat, inte minst massmedier. Man vill ha mer; vad synd att man inte kunde bläddra i ungdomstidningarna från Sovjet och musiken i hörlurarna hade jag gärna velat höra mer av. (Det tycks förresten som om den melodiösa symfonirocken från östtiden fortfarande lever; på Oranienburgstrasse såg vi affischer om en konsert med något av de där banden.)

Sen saknas det en del, förutom dofterna. Klasskillnader, till exempel. Visst, det finns avsnitt om avlyssning och sånt, men hur levde partinomenklaturan? Det kunde man gjort något mer av. Dessutom saknas ett annat museum: alldeles bredvid borde det funnits ett BRD-museum, för jämförelse. För hur mycket av den antropologiska blicken när man går omkring inne i DDR-museet triggas igång av en resa i tid, snarare än en resa till ett totalitärt samhälle, en kommunistdiktatur? Hur såg Västtyskland ut i början av 1970-talet?

Men sammantaget var det här lilla men innehållsrika museet helt klart värt ett besök. Barnen (sex och nio år) gillade det.

Glyptoteket

Var i Köpenhamn i går i värmen och som så ofta förr började jag på Glyptoteket som har öppnat igen efter tre års förnyelse finansierat av ett extraanslag på 100 miljoner DKR från Carlsbergsfonden (svenska kapitalister – hallå!).

Den nya utställningen, Middelhavshorisonten, fungerar bra. Till det ”gamla” Glyptotekets fokus på konst och ”kultur” har lagts ett annat skikt: handelns väv över Medelhavet med flödet av råvaror och dåtidens globalisering ger ökad förståelse; det är som om man ställt antikens konst på en stadigare sockel av makt och materiella processer. Dessutom är museipedagogiken fokuserad på objekten, i avvägningen mellan text och objekt tycks det mig som att man aktat sig för att låta förklarande texter ta överhanden och skymma objekten. I varje fall jag gillar det intrycket.

”Whispers” är en tillfälllig utställning med teckningar av Ian McKeever som är rätt skoj, inte minst för att man genom glas kan skåda in i ”studiesamlingen”, ett backstageperspektiv på museet, där staplas de gamla föremålen i något slags ordnad oordning.

Sen finns förstås de gamla goda rummen med egyptisk, grekisk och romersk konst kvar, delvis med nya uppställningar. Men här skulle jag velat se ett nytt tillägg.

I en behagligt sval sal i ett 30-gradigt Köpenhamn – storstadens brusande trafik och polissirener utanför – strosar jag och några japanska och tyska turister omkring och tittar på konstverk från antiken. Hur har de hamnat här? Det skulle jag vilja veta mer om.

Efter två timmar på Glyptoteket, en perfekt start på en dag i Köpenhamn, glider jag vidare mot andra mål: Café Europa, Roberts coffee på Studiestraede, Assistenskyrkogården, Nörrebro. Det är varmt men härligt. Någon har lagt en penna på Michael Strunges gravsten.

Whitewash och god smak

lionwebb.jpgGlyptoteket är ett av mina favoritställen i Köpenhamn. När vi var där nyligen såg vi en utställning med kopior som verkligen skulle efterlikna de antika skulpturerna så som de egentligen var, det vill säga färglagda. En handfull såväl mångfärgade som gyllene statyer var utplacerade bland originalstatyerna. Det här var ju ingen nyhet, men att uppleva det i form av fullskaliga reproduktioner var ändå en märkvärdig upplevelse tycker jag, ett möte med konsten så som den förmodligen såg ut under antiken, innan det att tidens gång slet bort färgen och lämnade kvar den vita marmor som 1800-talet dyrkade så.

colourgreekswebb.jpg

Utställningen pågår till den 30 maj.

Läs mer här

Museum i Köpenhamn

Nationalmuseum i Köpenhamn tillhör de bättre i grannskapet. De har en bra permanentutställning, inte minst den etnologiska avdelningen är fantastisk, med massor av prylar. Det är alltså objekten som får synas i en utställning som många museipedagoger nog ser som bakåtsträvande men också är härlig, själv gillar jag utställningar som så tydligt sätter tingen i fokus, här tar inte scenografin och texten överhanden som så ofta händer i moderna utställningar.

Sen har de fattat det här med barnfamiljer och museum. Familjens yngre medlemmar älskade barnavdelningen där vi tillbringade lång tid med att klä ut oss i tidstypiska kläder, byggde hus enligt medeltida tekniker och rumstrerade om i ett kök från den tidigmoderna epoken, komplett med plastkorvar, -bröd, -stekar och -bröd, ugn, bestick och en knappt oplockad tupp. Jättebra!

De har en bra utställning om dansk kulturhistoria. Inte minst intressant var de senaste trettio årens historia. Till skillnad från vissa utställningar slutar inte historien i samband med fyrtiotalisternas barndom, den får liksom fortsätta fram till idag. Här finns en helt sanslös Philips videobandspelare från 1970-talet, ett vardagsrum från 70-talet i chokladfärger, E.T.-spel från tidigt 80-tal, en modeaffär med 75 % udsalg, nyhetsutsändningar från TV-epoken, en PC som spottar fram danska hemsidor från sent 90-tal, en Playstation 2 osv osv.

Men urvalet kan ju alltid diskuteras. I 70-talsrummet fanns en väldig tonvikt på det radikala 70-talet. Jag misstänker att man därmed överdriver 70-talets vänstervåg, en snedvridning som kan sökas i att den babblande klassen befäster sin egen bakgrund som det tongivande i 70-talet. Det fanns ett annat 70-tal, som jag tror att de flesta människor – även danskar! – levde i, som inte var Grupp 8 utan Grease, mer Boppers än Brögger, mer James Last och Demis Roussos än Träd, gräs och stenar och Älgarnas trädgård.

En tillfällig utställning är Mare Balticum. Komprimerat och bra, tankeväckande om de skilda historiska erfarenheterna runt ·stersjön. Vad är det som förenar oss runt ·stersjön, vad skiljer oss åt? Stormaktstid och sovjetisk diktatur, krig och fred, handel och sjöfart – här finns många teman, kanske lite för många trådar, det blir lite gyttrigt (den negativa sidan av att det inte är någon megautställning, som jag i och för sig ser som något positivt).

Den moderna konsten var spännande. Georgi Guryanovs oljemålningar som anknyter till 30-talets kroppskult, Lennart Mänds installation om Estlands historia, Jorma Puranens landskapsfotografier mm.

Mare Balticum pågår till 26 januari -03. Åk och se!

Men förse dig med cash innan du försöker käka i museets restaurang. De tar inte visa, bara Dankort. Jag blev helt ställd. Man har vant sig vid att VISA funkar överallt. Återstod bara att ge sig ut i regnet på jakt efter en bankomat. Dåligt! Att jag inte kunde använda mitt VISA i en liten skivaffär i en källare på en bakgata (satsa på affären på Magstraede 18, där är utbudet mycket mer intressant än i huvudaffären på Hyskenstraede) kan jag kanske leva med, men i restaurangen på Nationalmuseum som rimligtvis borde ha en massa turister som besökare …

Tekniska museet i Malmö

”Pappa, jag tycker faktiskt det är jättetråkigt att bara titta, man skulle få gå in och provsitta.” Min dotters spontana kommentar efter att ha sett en del flygplan och bilar på det minst sagt dammiga Tekniska museet i Malmö. Vad är poängen med Tekniska museet i Malmö? Utställningen av gamla bilar och motorcyklar intresserar säkert bara knappologiskt intresserade motorfantaster, oftast män i övre medelåldern. Bilarna och loken står där bara, hur kul är det? Rader av prylar som visar upp utvecklingen inom motorsporten eller maskintekniken. En evolutionär museisyn som känns minst sagt överkörd.

Och inget som tilltalar min generation; jag kunde inte se något av det som handlar om min barndoms teknikhistoria, inga Pezgodisprylar, slajm eller Rubiks kub. Inga Sinclair Spectrum, Amiga 500, ZX81 eller TI 57 (åh, TI-räknarens knappar och lysdiodssiffror…). Inga Betamax, Video2000 eller toppmatade VHS-monster. Inga Kodak Instamatic, Olympus OM-2 eller Nikon F3. Inga Airfixmodeller av rymdskytteln eller Månbasalphastationen. Men ubåten (som man kan gå in i!) är bra.

Det närbelägna Malmö museum är bättre än Tekniska. Det arkeologiska och historiska framställs intressant, barnen älskar dioramorna, akvarierna, aporna och jag tyckte fossilen var rätt så skoj.

1-0 till historia och naturalhistoria över teknik i Malmömästerskapen i museum.

Datorspelsutställning

Jonas Söderström har sett datorspelsutställningen på Barbican centre i London. Man kan spela Space Invaders mot anfallande Foucaultcitat!

Museibesök i Stockholm

Några snabba museibesök i Stockholm. Fäste mig vid en liten detalj på Vasamuseet som gjort ett försök att möta informationsåldern. Inte vidare lyckat. Det intressanta är ju den där stora, bruna, söndervittrade tingesten från stormaktstiden, inte några multimediala trapetskonster som redan känns passé. Och det kanske inte är så konstigt att framför de interaktiva skärmarna hittar man ett par uttråkade människor, de som tittar på båten är mer intresserade. En annan sak som var lite kul är de försök man gjort att presentera 1600-talets världsbild. Där fanns 1600-talets idéhistoria presenterad, det verkade som om man läst på hos Lindroth eller Frängsmyr.

Men varför ska man plocka upp sådana båtar över huvud taget? En ny trend inom marinarkeologi är tydligen att låta båtarna ligga kvar på botten, de är bäst skyddade då. Man dokumenterar med dykning och kameror och gör en multimedial utställning. Säkerligen billigare och mer skonsamt men publiken vill nog se riktiga gamla träbåtar, inte virtuellt virke.

Naturhistoriska riksmuseet däremot var en hit, både med familjens fyraåring och ettochetthalvtåring. Snygga dioramor. Fast vid det här besöket kunde jag inte hitta några meteoriter i museishopen. Vad har hänt med dom? Att köpa en rymdsten för några hundra spänn är ju kul.