IgÃ¥r besökte jag Gislaveds industrimuseum i samband med att jag höll ett föredrag om Johans och mitt projekt för Gislaved Astronomiska Sällskap Orion. Strax före mötet – astronomiklubben hÃ¥ller oftast till i museet när man inte är pÃ¥ sitt observatorium – gick Halvard Nilsson, en drivande kraft bÃ¥de bakom astronomiklubben och industrimuseet, och jag en runda bland en stor mängd föremÃ¥l som gav en bild av tvÃ¥ hundra Ã¥rs västboitisk industri- och teknikhistoria.
Mycket kretsar kring gummi-, läder- och plastindustrier. Här fanns en plastmaskin som man hÃ¥ller pÃ¥ att sätta i körbart skick, ett kemilaboratorium frÃ¥n Gislaveds däckfabrik (hur mÃ¥nga gÃ¥nger läser man inte i litteraturen om industrilaboratorier, men hur mÃ¥nga gÃ¥nger fÃ¥r man chansen att faktiskt se en sÃ¥dan miljö?) och sÃ¥ vidare. I det stimulerande samtalet med Halvard bollade vi olika förklaringsmodeller till existensen av det kluster av plast- och gummiindustrier som Gislaved ligger inom. (Det slÃ¥r mig nu att jag tror Michael Lindgren skrivit om detta nÃ¥gonstans – borde kollas upp.)
Det jag gillade i mer övergripande mening var den konkreta satsningen på teknikhistoriska artefakter i museet. Jag hann bara se en bråkdel av samlingarna, så det finns all anledning att komma tillbaka.
Carina Burman skrev en gång om hur hon ofta uppskattar mindre privatsamlingar jämfört med de stora och officiella museerna. Jag är böjd att hålla med henne. Industrimuseet i Gislaved är väl värt ett besök.