Sjöfart och astronomi

Jag läste Guy Boistel, “Training Seafarers in Astronomy: Methods, Naval Schools, and Naval Observatories in Eighteenth- and Nineteenth-Century France” i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.

Boistel diskuterar användningen av astronomi i fransk sjöfartshistoria. Precis som (det kanske mer kända exemplet) Greenwichobservatoriet, grundades observatoriet i Paris på 1600-talet med ett klart uttalat syfte: att bidra till att lösa navigationsproblematiken. Uppsatsen följer sedan en rad åtgärder i franskt 1700- och 1800-tal avsedda att förbättra navigationen: mer eller mindre framgångsrika försök att distribuera tid (tidkulor, synkronisering av skeppskronometrar), astronomididaktik kontra metodutveckling (skall man försöka förenkla de komplicerade matematiska metoderna eller skall kaptenerna lära sig mer matematik?), nätverk av navigationsobservatorier i franska hamnar som stöd för sjöfarten, statliga utbildningsprogram som startas av reformsinnade politiker för att sedan läggas ned av andra politiker. Och så vidare.

I Paris grundades ett observatorium 1875 tillhörande Bureau des Longitudes avsett att lära upp sjöfarare inom navigationskonst, tillsammans med elektrisk telegrafi, meteorologi, fotografi, geomagnetism, geofysik och så vidare. Författaren hade gärna fått uppehålla sig lite mer vid detta exempel på försöken att få ihop den relativt avancerade astronomin med dess avnämare; spridningen av den astronomiska navigationskonsten var bokstavligt talat en fråga om liv och död, och de många försöken att få till stånd en spridning av navigationskunskaper bland sjöbefäl och andra involverade i sjöfarten blir till en berättelse om svårigheterna i naturvetenskaplig didaktik.

Jag läser den här uppsatsen som en studie i svårigheterna att implementera avancerad naturvetenskaplig och teknisk kunskap och praktiker. Det gick att bestämma longituden från mitten av 1700-talet. Det är värt att notera att Boistel dock inte menar Harrisons kronometermetod, som på grund av diverse tekniska skäl inte började användas i fransk navigation förrän mot slutet av 1800-talet. Istället användes astronomiska metoder, bland annat den måndistansmetod som Jean-Charles de Borda hade utvecklat. Dessa krävde dock astronomiska observationer (från ett ostadigt fartygsdäck) med efterföljande kalkyler av hög matematisk halt (eller åtminstone tragiskt tröttande omfång) – “det är omöjligt … lika svårt som att greppa månen med våra händer” var omdömet om Bordas måndistansmetod som levererades av några kaptener i handelsflottan i en rapport 1787.

Metoderna krävde långa kedjor av standardiserade och kalibrerade instrument, skickliga människor (och intresserade! – en del professorer höll hellre på med stellarspektroskopi än att hålla reda på stadens och hamnens klockor, något som de egentligen var satta att göra) på en mängd nivåer från professorsstolarna vid observatorierna till kaptenskajutorna på hundratals civila och militära fartyg, ett nätverk av astronomiska kunskaper och färdigheter som sträckte sig från ett avancerat parisiskt centrum till alla delar av det stora system som utgjordes av fransk kommunikation till sjöss. Att få denna sociotekniska ensemble att spela i takt var inte det lättaste, inte ens i det förhållandevis centralistiska franska 1800-talet och trots att tekniken i fråga ansågs viktig för nationen.

När Boistel mot slutet av uppsatsen sammanfattar läget i det sena 1800-talets navigation talar han om det i termer av misslyckande och behovet av metodologisk reform. Det jag bär med mig från den här uppsatsen är att den beskriver ännu ett exempel på problemen med att implementera avancerade tekniska och naturvetenskapliga metoder. Det är något som ibland förtjänar att påpekas även i vår tid; det primära är ibland inte uppfinningen, den naturvetenskapliga kunskapen eller den tekniska artefakten i sig utan svårigheterna att implementera denna. Det tar ibland tid att få avancerad teknik i bruk. Något som ibland underskattas av en teknik- och innovationspolitik när den snarare drivs av utopism än av kunskaper i hur teknik fungerar ute i den samhälleliga verkligheten.

Det här inlägget postades i astronomi. Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *