Jag läste Richard Staley, ”Michelson and the Observatory: Physics and the Astronomical Community in Late Nineteenth-Century America”, i Aubin, David, Charlotte. Bigg, och Heinz Otto Sibum, The Heavens on Earth: Observatories and Astronomy in Nineteenth-Century Science and Culture. Durham [NC]: Duke University Press, 2010.
Staley diskuterar relationer mellan fysik och astronomi i det sena 1800-talets USA genom några fysiker, framför andra Michelson. Han beskriver ett förhållande omvänt det som var för handen låt säga vid mitten av 1900-talet: då, under andra hälften av 1800-talet, var astronomin större än fysiken i USA. Storskalig instrumentering började byggas i landet, dels i form av en veritabel boom i observatorier vid diverse colleges, dels i form av några extremt stora filantropifinansierade observatorier med världens största instrument: Lick (pengar från fastighetsaffärer), Yerkes (järnvägsmagnat), Mt Wilson (Carnegiestiftelsen). Amerikanska astronomer var tidigt ute med att delta i den framväxande ”nya astronomin”, astrofysiken, som kom att förändra innehållet och praktiken i denna den äldsta av vetenskaper.
Det var därmed till astronomin, en betydligt större och mer utvecklad disciplin än deras moderdisciplin fysiken, som fysikerna Rowland och Michelson graviterade. Staley diskuterar de kontakter Michelson odlade med den amerikanska astronomin, där experimentella praktiker cirkulerade i ett nätverk som dominerades av astronomer. I USA ledde kontakterna med den välmående astronomin till ett slags stimulans för andra vetenskaper, som fysiken. För framgångsrika fysiker som Rowland och Michelson (den senare fick ett Nobelpris 1907) var det astronomiska observatoriet en modellinstitution, och dess förhållandevis utvecklade system för finansiering och bedrivandet av storskaliga forskningsprogram påverkade dem. (Staley hade emellertid kunnat följa Michelsons nätverk längre än vad han gör; Michelsons vetenskapliga stil företräddes i Nobelkommittén av Bernhard Hasselberg.)
Mellan fysiken växte det fram gemensamma fält, som Staley kallar det. (Här finns inget av boundary objects, trading zones eller liknande begrepp – Staley är helt empirisk till sitt sätt att skriva. Det är på sitt sätt lite synd, för flera av hans poänger har en affinitet med till exempel Galisons studier av hur empiriska studier av instrument, vetenskapliga tekniker och praktiker kan komplicera och komplettera förståelsen av vetenskapliga discipliner). Dessa gemensamma fält var, och detta är en av de mer intressanta slutsatserna i uppsatsen, inte enbart förknippade till den del av astronomin som borde ha mest med fysiken att göra, astrofysiken, utan sträckte sig även till de klassiska delarna av astronomin. Michelson hade till exempel mycket med Simon Newcomb att göra. Michelsons mätningar var fysik, men de vette minst lika mycket åt klassisk astronomi som åt astrofysik i det att de hade ett stort drag av precision över sig, en verksamhet som den klassiska astronomin ju excellerade i.1
Ett annat överlappande område är det mellan industri och fysik, och Staley diskuterar några av de kontakter som fanns mellan astronomi, fysik och företag inom exempelvis precisionsmekanik. Kanske var den elektrotekniska fysiken mer ägnad att ingå kontakter med företagen, men även den metrologiska och optiska forskningen hos en Michelson kunde spela en industriell roll. Metrologin, vetenskapen om precisionsmätningar, var behövlig för en industri där standardisering var viktig. När det visade sig att skruvar och muttrar från olika tillverkare som borde ha samma dimensioner inte hade det, vilket ledde till problem för järnvägsindustrin, engagerades fysikern och astronomen William Rogers för att reda ut problemen; hans arbete med precisionsmätningar vid Harvardobservatoriet var en utmärkt bakgrund för denna standardiseringsverksamhet, ett av flera exempel på kontakter mellan fysik och industri som Staley diskuterar.
Astronomi har alltså med skruvar och muttrar att göra, ett perspektiv jag har vissa sympatier med.
- Det här överlappet förekom även i andra länder; i Sverige företräddes den till exempel av forskare som Nils Dunér och instrument som dubbelrefraktorn vid Uppsala observatorium som installerades i början av 1890-talet. Det var en instrumentering som gjorde det möjligt att arbeta både inom klassisk astronomi och astrofysik. Gustav Holmberg, Reaching for the Stars (Lund, 1999), 39f. [↩]